Sverige har ratificerat ett antal internationella konventioner och direktiv
under de senaste åren, bland annat Bernkonventionen samt Art- och
Habitatdirektivet samt konventionen om biologisk mångfald. I dom besluten
som vi har antagit ingår våra fem stora rovdjur, björn, varg, lo, järv och
kungsörn som arter som skall tillgodoses med ett starkt skydd. I dessa
konventioner och direktiv står det klart och tydligt att huvudregeln enligt
konventionen att all avsiktlig fångst och all avsiktligt dödande skall vara
förbjudet. Det skall också vara förbjudet att avsiktligt störa djuren,
särskilt under deras yngeltid och under vintervilan.
Hur kan då Sverige som land bedriva jakt på dessa rovdjur? Ja, det finns
undantag i konventionerna och direktiven som gör att det under vissa
förutsättningar får förekomma jakt på dessa. Den institution som styr jakten
nationellt är den Svenska Jaktlagstiftningen, den säger att regeringen kan
meddela föreskrifter om tillstånd till jakt under en särskild jakttid,
licensjakt, samt om tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt,
dvs. skyddsjakt. För björn, varg, lo, järv och kungsörn finns det inte
någon allmän jakttid. Däremot kan Naturvårdsverket efter samråd med
länsstyrelsen, besluta om jakt på ett begränsat antal djur av alla dessa
arter utom kungsörn. Tillstånd kan ges antingen i generella föreskrifter
eller genom beslut i enskilda fall. En rad villkor gäller för att jakt skall
få tillåtas enligt 6 § jaktförordningen. För det första får tillstånd bara
ges för områden där det finns fasta stammar av de aktuella arterna. Vidare
sägs det att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och att jakten
inte får försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens
bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Som ytterligare förutsättningar
gäller att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och
sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former.
De internationella institutionerna som konventionerna och direktiven utgör
fungerar som en slags ram för varje land och de nationella institutionerna
som våran Jaktlagstiftning berättar i detalj hur vi skall förvalta och
bedriva jakt på våra rovdjur.
Dessa formella institutioner fungerar som ett skydd för rovdjuren medan det
verkliga hotet mot rovdjuren kommer ifrån de informella institutionerna i
form av normer och värderingar som gör att vissa inte följer de formella
reglerna. Detta kan utmynna i olaglig jakt som är rent förödande för
rovdjuren. De tre organisationerna/aktörerna Svenska Jägareförbundet,
Svenska Samernas Riksförbund och Svenska Naturskyddsföreningen som fungerar
som remissinstans åt regeringen i rovdjursfrågor har ganska lika
uppfattning i frågan om det skall bedrivas jakt på rovdjuren, alla svarar
ja men SNF vill att man skall följa de internationella institutionerna mera
noggrant än vad Jägareförbundet och SSR tycker. Jägareförbundet och SSR
vill också att ansvaret skall ligga närmare jägaren medan SNF vill ha en
stark statlig kontroll av jakten. SNF vill också ha en större stam än vad
de övriga två aktörerna v...
