Robinsson Crusoe

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Om författaren Daniel Defoe

År 1660 föddes Daniel Defoe i London och dog där år 1731. Han var son till slaktaren James Foe. Daniel ägnade sig fram till 35 års ålder åt affärer i strumpbranschen och kunde därför tillfredsställa sin stora reslust på kontinenten. Men efter en svår konkurs ledde till att han bytte namn till Defoe, började skriva och i samma veva.
Daniel blev ganska snart en stor journalist och skrev många debattartiklar och krönikor till många olika tidningar. Han var även en skicklig satiriker och poet.
År 1702 publicerades en ironisk tidskrift av honom som var så skickligt skriven och provocerande att han fick sitta i fängelse i sex månader. Men efter han avtjänat sitt straff blev han en skicklig redaktör på en tidning kallad ”The Review”. Daniel Defoe ägnade praktiskt taget hela sitt liv med journalistik och författarskap.
Sedan vid 60-års ålder började han skriva sitt mest kända författarskap ”Robinson Crusoe”, som egentligen hette ”The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner 1-3”. Hans inspiration till boken fick han av skotten Alexander Selkirks äventyr. Alexander Selkirk hade efter ett bråk med sin kapten ”frivilligt” blivit i landsatt på en obebodd ö 500 km utanför Chiles kust och det dröjde 4 år innan han blev räddad. Han levde på sin uppfinnings rikedom och att han mediterade och läste bibeln.


Citat: 1, sida 13

”Jag föddes år 1632 i staden York och tillhör en aktad familj. Min far var emellertid inte engelsman till börden utan kom från Bremen. Han slog sig ner som köpman i Hull, och när han hade samlat en ansenlig förmögenhet drog han sig tillbaka från affärerna och flyttade till York, som var min mors hemstad. Hon var född Robinson och hennes släkt hade högt anseende i trakten. På så sätt fick jag namnet Robinson Kreutznaer; men eftersom man i England brukar förvränga ord kallas vi nu mera kallas Crusoe, eller rättare sagt, vi kallar och skriver oss själva så, och mina vänner har alltid kallat mig så. ”

Jag tycker att det är en bra inledning på boken. Man får en kort redogörelse av hans bakgrund, men ändå inte för djupt och mycket beskrivet, utan alldeles lagom. Det som jag kan tycka är lite tråkigt är att han visar eller beskriver aldrig några känslor när han lämnar sina föräldrar för alltid. Men avsnittet visar också att lämna hemmet kanske är en ”vana” som finns i familjen. Crusoes far var en invandrare, precis som Crusoe blir när han lever ut sina tankar att lämna England och blir sjöfarare.

Citat: 2, sida 56

”När jag nu var välbehållen i land lyfte jag blicken mot himmelen och tackade Gud som hade räddat mitt liv, vilket jag bara några minuter tidigare tycktes vara hopplöst förlorat. Jag tror det är omöjligt att beskriva den överväldigande glädje som fyller själen när man på detta sätt räddas, så att säga, ur själva graven. Det finns en sedvänja som inte längre förvånar mig, nämligen att den brottsling som får veta att han blivit benådad just som han står med snaran om halsen för att hängas, i samma ögonblick blir åderlåten av en fältskär för att inte överraskningen skall driva livsandarna ur honom och krossa honom.
Ty plötslig glädje, liksom sorg, kan döda”

Detta citat valde jag just eftersom att i boken finns det gott om olika jämförelser för att beskriva saker och ting. Att referera till andra liknande känslor och upplevelser för att kunna uttrycka sig bättre, så att läsaren ska kunna förstå hans tankar och känslor. Hade det bara stått ”Ty plötslig glädje, liksom sorg, kan döda”, hade nog ingen riktigt förstått vad han menade. Jag tyckte att detta var ett mycket bra exempel på detta.
Sedan ville jag också ha med ett citat från när han precis kommit till ön där han sedan skulle tillbringa tjugosju år. Han vet ännu inte att han ska tillbringa så lång tid på den obebodda ön. Han vet inte ens om han ska kunna överleva till nästa morgondag. Men det är ännu inte någon tanke som slagit honom, när han ber till Gud och tackar för sitt liv. Men vilken räddning var det han hade fått? Ensam, mitt ute i ingenstans, med bara sig själv som redskap, långt borta från allt vad civilisation heter. Det jag kan tänka mig att han måste ha grubblat över senare, är om det inte vore bättre om han hade drunknat, än att hamna på en sådan öde plats?

Citat: 3, sida 82

”Den 4 november: Denna morgon började jag dela upp min dag i bestämda tider för arbete, jakt, sömn och förströelse. Varje morgon skulle jag ta bössan och gå ut på jakt ett par tre timmar om det inte regnade, sedan arbeta till omkring klockan elva, och därefter äta den mat jag råkade ha. Mellan tolv och två skulle jag sova, eftersom det då var mycket varmt, och på eftermiddagen arbeta igen. Denna dag och följande dag arbetade jag uteslutande med bordet, Jag var ännu så länge en klen snickare, men nöden skulle med tiden göra en självlärd och fullärd hantverkare av mig, vilket jag tror att vem som helst under liknande omständigheter skulle har blivit. ”

Detta citat är taget ur kapitlet ”Dagboken”, där han beskriver dag för dag alla hans sysslor mycket noggrant. Det som är bra med denna del är att men får en bättre uppfattning om hur lång tid olika saker tar, och hur han utförde de arbeten han sysslade med. Istället för att berätta att han snickrade ett bord, beskriver han varje steg i bordsbyggandet. Att hugga ner träd, släpa dem till hans boning och så vidare. Ett minus, ett ganska stor sådant i och för sig, är att ibland kan det bli lite för övertydligt och tjatigt. Att alltid få reda på varenda minsta detalj i ett arbete blir i längden väldigt tråkigt att läsa om, och man tappar intresset. Det som även var irriterande är att han berättar en sak, t.ex. om sin mur som han bygger runt sin boning, flera gånger om. Väldigt ofta förekommande är just också beskrivningen av denna mur.

Citat: 4, sida 277

”Och sålunda lämnade jag ön, enligt loggboken den 19 december år 1686, sedan jag hade vistas där i tjugosju år, två månader och nitton dagar. Jag befriades ur denna andra fångenskap samma dag i månaden som jag flydde i storbåten från morerna i Salé.
Med detta fartyg anlände jag efter en lång resa till England den 11 juni 1687 och hade då varit borta i trettiofem år. ”

Detta citat är väldigt gripande för min del. Under den tid man läser boken förstår man inte hur lång tid han egentligen har varit på ön. När jag kom till detta avsnitt blev jag häpen och mycket förvånad över den långa tid som boken omfattar. Men det är samtidigt en lättnad, man vet att nu har han klarat sig. Han har överlevt mot all förmodan, övervunnit det som de flesta aldrig skulle ha kunnat klara av. Men det sättet han lyckades ta sig från ön, med överrumplingen och skottlossning, tycker jag var lite för overkligt. Han ses som det stora geniet och utför en otrolig plan mot fienderna, vilket jag nästan skulle passa bättre på en filmduk än i denna bok. Jag tycker att hela sista delen av boken är lite för overklig, för en man utan erfarenhet av ”krigsföring” (om man nu kan kalla det så), att klara av den situationen som han faktiskt gör.


Men vad tycker jag om boken som helhet då? – Jo, jag tycker att Robinson Crusoe verkligen är en bok som förtjänar den uppmärksamhet den har fått. Den innehåller så mycket mer än bara hans liv på ön, och ändå är det inte så ”bara”. Det är faktiskt inte konstigt att den här boken har blivigt översatt till flest språk, näst efter bibeln.
Det som fascinerar mig mest är nog att boken skrevs för så länge sedan oc...