Ett rent helvete

4899 visningar
uppladdat: 2004-01-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1, Augusti, 1914

Jag vaknade tidigt på morgonen den dagen. Tyst klev jag ur sängen, tog på mina kläder, och gick sedan ut ur rummet. Jag ville ju inte väcka frugan. Jag öppnade alla fönster i huset, innan jag beslöt mig för att hämta bröd från det lokala brödförrådet. Jag gick till stallet, där jag sadlade min häst och red iväg. Under tiden jag red kände jag solens strålar bränna min nakna överkropp och det var praktiskt taget vindstilla. Jag plockade på mig ett bröd och red efter det hemåt igen. Då jag var framme vid huset igen märkte jag att tidningen låg framför dörren. Jag plockade upp den, och gick in i köket för att där slå mig ner och läsa. Precis när jag skulle ta en första tugga från min skiva bröd, såg jag huvudrubriken. Jag tappade brödet, satt och stirrade på tidningen ett tag, innan jag sprang in till min hustru som sov i rummet intill. Det tog inte lång tid innan hon vaknade av mitt smått barnsliga skrikande. Hon frågade vad det var för ståhej. När jag berättade de glädjande nyheterna, att kriget brutit ut, blev hon helt tyst. Plötligt brast hon ut i tårar.
Länge hade jag längtat efter att, så som min far, strida för mitt hemland och strida för rättvisa. Det här var min chans att visa vad jag är för en man.

21, September, 1914

Precis som i hela den veckan så skyndade jag mig hem från jobbet, i hopp om att ett inkallningsbrev skulle ha kommit. Jag kunde inte vara mer ivrig för att rycka ut i krig. Det skulle vara en dröm som kom i uppfyllelse. Jag har länge tränat för att något som detta skulle hända, och nu är jag beredd. När jag äntligen kommer hem så slänger jag upp dörren springer mot matbordet, där posten alltid ligger. Inte förrän efter märkte jag att hela huset var nedsläckt, att brevet stod lutat mot den ljusstacke som lyste upp hela rummet. Jag rev kvickt upp brevet, läste det och sekunder senare kunde man höra mitt glädjetjut på flera mils håll. Nu börjar jag märka omgivningen. Jag hörde snyftningar i rummet bredvid, vilket jag självklarligen undrade vad det var. Jag smög in i rummet och såg min hustru sitta i fåtöljen, helt nerdränkt i tårar. Och det var nu som det slog mig. Ville jag verkligen lämna min älskade och allt annat bakom mig, för att med största sannolikhet dö i krig. Nu började även jag att gråta.

22, September, 1914

Klockan är 6.21 då jag anlände på tågstationen, för att träffa de andra som skall tjäna för sitt land. 9 minuter senare skulle alla åka till Paris, för att senare flyga till staden Strasbourg och därifrån ta oss till skyttegravarna via en buss. Det var en lång resa som väntade, en som kommer att ta upp till 2 dagar. Jag steg på tågot och satte mig i en kupé. Jag hälsade artigt till de tre männen som redan satt där, varav en av de hälsar tillbaka. De andra vill väl inte lämna Marseilles, känd som en fredlig stad i Frankrike. Jag slog mig ner bredvid en av männen, och började genast försöka lära känna dem. En av männen svarade och undrade vem jag var, och vi pratade hela tågresan till Paris. Båda var vi för spända för att sova, dock av olika skäl. Jag hade alltid undrat om hur det var i krig, och längtade ivrigt. Han, Pierre Bart, var bara sjutton år, och ville bara komma hem så snabbt som möjligt.
Väl framme i Paris, möttes vi av tusentals andra soldater som stod och väntade på ett flyplan som skulle flyga dem till något ställe. Det intresserade mig inte så mycket, utan jag tänkte mest på mig själv. Jag och Pierre följde efter de som vi kommit hit med. Alla från Marseilles delades upp i två grupper, jag och Pierre hamnade i samma. Senare fick vi direktiven att gå på ett plan, ett plan som såg helt sönder ut. Vingarna hade repor över hela sig, och det tog minst en halvtimme innan man fick igång propellerna. Bara en stund senare somnade jag och sov hela flygresan. Jag väcktes av att Pierre stog och skakade på mig. Han berättade att vi var framme i Strasbourg, och att vi hade fått order om att skynda oss till bussen. Den buss som skulle ta oss till skyttegravarna.

30, Oktober, 1914

Jag har inte skrivit på sistone. Det har inte funnits tid. Mina händer är helt frusna hela tiden, jag har ingen känsel i mina tår. Det är svårt att sova om nätterna och maten smakar likadant som jorden vi går på. Det är ett rent helvete, jag vill bara hem. Jag längtar efter att få lyfta upp min fru och bara krama henne, känna doften från hennes hår. Hon är den enda andledningen för att jag inte har skjutit ihjäl mig tidigare. Vi har blivit informerade om att det skall bli ännu kallare för var dag som går, och att vi måste vara beredda på en attack från tyskarna. Förra veckan attackerade vi och officerarna misstänker att tyskarna bygger upp en plan. Därför har jag fått vara vakt i nu 7-8 timmar i sträck. Inte heller har jag sett Pierre, trots mitt sökande. Jag har fått reda på att han är här i närheten. Just nu har jag ingen att prata med, ingen orkar prata. De koncentrerar sig på att behålla kroppsvärmen och att räkna skeunder, minuter och timmar.

19, December, 1914

Jag lyckades få mig förflyttad till samma sektion som Pierre, vilket jag ångrar. Där var det mycket hårdare. Det var där som tyskarna skjöt som mest, de verkade ha listat ut var vi hade vårat förråd med giftgas. Och att ha Pierre vid min sida var ingen tröst. Han hade skadat ena benet i strid, så jag fick nästan aldrig träffa honom.
Han och jag hade suttit vi en kanon och försökte spränga hål på en vägg, som vi trodde skyddade något viktigt för tyskarna. Då kastade någon tysk in en granat. Jag och Pierre märkte den och slängde oss därifrån. Dock inte tillräckligt långt, utan granatsplitter träffade Pierres ben och slog sönder hela hans knä. Han låg efter det på sjukhusavdelningen i väntan på att skickas hem.
Han sa att det var bäst så som det blev, då för att han får komma hem till sin familj.

Brev Hem Till Hustrun

Hej,
Du förstår nog inte hur mycket som jag längtar efter att få träffa dig igen, se ditt vackra ansikte. Bara att få se ditt leende på morgonen skulle jag offra min högra arm för. Det är inte likt vad jag föreställt mig.
Den idé som jag hade om hur det skulle vara, den var helt fel. Nu vill jag bara hem. Jag struntar i att tjäna mitt land och göra det rätta. Det rätta skulle vara att få fira din födelsedag med dig. Jag vill inte dö här, och jag vill definitivt inte stanna här. Jag kommer nog hem snart, jag hoppas det i alla fall. Du är min andledning till att leva, det är du som låter mig leva.
//Din för evigt, Jean-Luc Chaboiret.

Det var allt som jag kunde komma på, då jag låg på marken och duckade från tyskarnas konstanta skjutande.

19, Januari, 1915

Nog hade ett nytt år kommit, men det kom inte att vara ett vidare trevligt år. Jag låg fortfarande i de jävla skyttegravar, och hade inte sovit på flera dagar. Det hade kommit nya varningar om att tyskarna planerade en attack, och vi var underbemannade för att vakta alla poster i acceptabla timmar. Själv hade jag legat och vaktat i ca 27 timmar, tillsammans med en annan. Vi har vaktat i omgångar, men jag har inte kunnat sova. Jag litar inte på någon. Inte sen Pierre blev brutalt mördad, bara någon dag innan han skulle få åka hem. Någon hade skjutit honom 5 gånger i bröstet och slagit honom i huvudet ett antal gånger. Jag hatar det här jävla stället. Jag ska nog ta mig hem på ett eller annat sätt.

12, Februari, 1915

Nu är jag äntligen på väg hem från skyttegravarnas helvete. Det är över för min del och jag skall inom några dygn äntligen få träffa min hustru. Jag har längtat efter detta ögonblick i 6 månaders tid nu. Gud har välsignat mig, han gav mig en idé om hur jag skulle ta mig därifrån. Det kom till mig genom en dröm, då jag drömde om en film jag sett som liten. Jag kom ihåg hur en person tog sig ifrån ett ställe, genom att säga att han var sjuk. När jag vaknade hade jag hela planen genomtänkt.
Jag väntade till ett läge då jag var helt själv och då ingen skulle märka vad jag gjorde. Jag hade tagit lite bilder från sjukhusavdelningen när jag var där 2 dagar tidigare. Det var en bild över hur människokroppen var uppbyggd, och där det visades var alla livsviktiga organ var. Efter att i 2 dagar tvekat på om det var värt det så tog jag min handrevolver, och skjöt mig själv i båda axlarna. Då kunde jag inte hålla ett gevär på flera år, och inte var det några livsviktiga organ som jag kunde råka träffa. Jag sprang genast till sjukhusavdelningen, där de plåstrade om mig. Det beslutades att jag inte var till behov längre, så de skickade hem mig.
Som sagt sitter jag nu på tåget från Paris till Marseilles, bara timmar ifrån att få komma hem och träffa min hustru.

13, Februari, 1915

Nu har jag anlänt till tågstationen i Marseilles. Ingen visste om min hemkomst, så det var helt folktomt då jag steg av tåget. Allt var sig likt och jag kände en viss livslust komma tillbaka till mig. Äntligen var jag hemma, och det var jag fan i mej värd. Jag sprang så snabbt jag kunde hela vägen hem, hela de 6 km. När jag var hundra meter från mitt hus, kunde jag urskilja något vid dörren.
Jag sprang en bit till och såg till slut att det var min fru, som planterade rosor på gången till dörren. Hon såg mig inte komma springande, och jag ville överaska henne. När jag var 10 meter ifrån henne måste hon ha hört mig.
Hon vände sig om och tittade på mig. Hon såg frågande ut, och jag trodde det var för att jag var hemma. Men hon frågade istället vem jag var. Jag gick fram till henne och kysste henne. Det är jag, var mitt svar. Hon började gråta, hon sa att hon var så lycklig.
Vi gick in i huset, och jag kände genast igen mig. Nu var jag hemma. Nu var jag lycklig igen.

11, November, 1918

Nu har jag praktiskt taget lagt det hela bakom mig. Jag har dock inte glömt vilket helvete det var och hur man önskade att man dog i strid, bara för att komma därifrån. Jag tog däremot den enkla vägen ut, flydde från problemen och var allt utom en hjälte för mitt hemland. Ingen visste om min hemlighet, utan min hustru ansåg mig som en stolt soldat, som skadades under tjänstgöring för mitt land. Det var en tung hemlighet att bära, men det var nödvändigt. Om det skulle komma ut vad jag gjorde, kanske jag skulle straffas.
Mina axlar är i alla fall helt perfekta idag, och jag är på toppenhumör.
Idag då jag läste tidningen fick jag reda på att kriget var över. Tyskarna hade backat hem och erbjudit oss fransmän vapenvila. Det var bara för att USA ryckte in med 2 miljoner man, som Tyskland tog sitt förnuft till fånga. De förstod att de aldrig kunde segra nu. Jag är så lycklig, eftersom jag vet hur det är att vara en som ligger i skyttegra...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Ett rent helvete

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2006-10-04

    Bra arbete :P

Källhänvisning

Inactive member [2004-01-24]   Ett rent helvete
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2659 [2023-01-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×