Singoalla

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken är en romantisk klassiker bland romaner, och utgavs för första gången år 1857.
Den är skriven av Viktor Rydberg, en författare som är självlärd efter att han tvingats avbryta sina studier i Växjö p.g.a. att hans mor gick bort och familjehemmet upplöstes.

Författaren har skrivit 4 upplagor av Singoalla, jag har läst den andra.
Upplagorna skiljer sig åt på olika sätt. I den första är slutet annorlunda, då dör båda huvudfigurerna. I den andra är slutet omskrivet så att Erland kommer att leva ett eremitliv.
I den tredje är slutet detsamma men skiljer sig rent språkmässigt. Och den fjärde upplagan är den definitiva, den som gjorde att Singoalla fick sitt stora genombrott.

Romanen handlar om en kärlek mellan riddaren Erland Månesköld och Singoalla, flickan av ett främmande kringvandrande folk.

Erland Månesköld är 17 år när berättelsen tar sin början. Som son till riddar Bengt är Erland ämnad att bli dess arvtagare och menad att gifta sig med en Helena Ulvsax.
Nu föreföll det sig så, att Erland mötte en mörk skönhet dessförinnan.
Denna skönhet var Singoalla.

Berättelsen utspelar sig någonstans i Småland, det framgår i bokens första mening. Det är bra att detta står alldeles i början, för då får man en inre vision av hur allt ser ut.
Hela första kapitlet, för övrigt, är ett mycket beskrivande kapitel där författaren talar om exakt var och hur slottet står, hurdan färg det är och vilket material det är byggt av.
Han berättar också vilken stämning som råder på slottet och vad det är för folk som bor där. Utöver hans miljöbeskrivande är det för mycket namn och beskrivningar i det första kapitlet, då författaren antagligen inte vill slösa en massa tid på att beskriva relationer och annat efteråt. Denna väldiga massa information kan bli mycket svår för en läsare att ta in och lägga i minnet, och detta kan bli till en nackdel framöver i boken. Man kommer inte att förstå allt på en gång när man läser vidare, man får istället sakta men säkert erfara all information som framkom i början. Alltså är inledningen egentligen onödig ur denna synpunkt, och jag tror att författaren har skrivit allt detta för att själv ha något slags minne att ta ifrån i hans fortsättande av skrivandet.

Annars är boken präglad av de typiskt romantiska dragen i litteratur;
exotismen syns klart och tydligt, författaren kryddade berättelsen lite extra med hjälp av att kvinnan är zigenare, ett mystiskt folk som väcker nyfikenheten hos läsaren, speciellt då hon förälskar sig en typisk svensk riddare.
Natursvärmeri, en slags förälskelse i naturen, förekommer också. Man märker det p.g.a. de beskrivande naturbilderna man får ta del av.
I boken finns huvudsakligen endast 4 scenerier; vid sjön, lägerplatsen, och senare i berättelsen även grottan och slottet. Man skulle därmed lätt kunna göra en teateruppsättning av historien.

Om jag blev erbjuden att spela en roll i ”Singoalla” skulle det bli Assim. Okej, jag är visserligen kvinna, men jag har fastnat för honom, för det är en karaktär som det inte skrivs om så där jättemycket, men ändå har en slags betydande roll i berättelsen.
Assim är en lustig figur. Inte lustig på det sättet att han drar ett skämt här och där, utan för att han hela tiden finns i bakgrunden, som en slags obotlig sjukdom.
Jag beskriver honom som en sådan, för att jag tror att han är ganska oönskad av Singoalla. Men samtidigt kan jag tro att hon vill ha honom i närheten, speciellt då hennes släkt slängde ut henne och Erland försvann. Hon behöver någon, helt enkelt, och då råkade det bli Assim.
Assim är nog för övrigt en snäll man. Han är kär i Singoalla, men accepterar till slut att det är Erland som gäller för henne, och följer henne istället som en god vän genom livet.
Samtidigt har han nog i baktanken att om, eller då Erland sviker henne, kommer han att finnas där som första man i åsyn och få Singoalla att öppna hjärtat för honom istället.

Sedan har vi pater Henrik och broder Johannes. Ytterligare två karaktärer som har fastnat i mitt minne. Pater Henrik som Erland är lärjunge hos, och broder Johannes, portvaktaren, som blir Erlands kamrat då de flyr från pesten.
Dessa två, tillsammans med munkarna, markerar kristendomen som hägrar i slottet.
Men också de latinska citaten, eller vad de nu ska kallas, som dyker upp lite här och var i boken, visar på tron till Gud.

För vi pratar ändå medeltid, en tid då kristendomen var stark och tron till Gud var stor.
Att det är medeltid ser vi dels i början av boken där det står ett årtal; 1340, då författaren beskriver tiden när riddar Bengt var herre över slottet. 1340 är medeltid.
Vi ser det även med att det är ett slott med i bilden, såsom riddare. Typiskt medeltidiskt.
Och så har vi pesten, eller den så kallade digerdöden.
Den inträffade just också under medeltiden.

Att Viktor Rydberg beslöt sig att skriva om medeltiden, tror jag, är för att det är lättare att titta tillbaka och skriva om en tid som varit, än om en tid som fortfarande pågår eller ens infunnit sig. Han tog den lätta vägen helt enkelt. Men för det ska man inte säga att Rydberg är en enkel man, han har...