Konstantin Stanislavskij

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Konstantin Stanislavskij har blivit känd som en av grundarna till den konstnärliga teatern i Moskva och som upphovsman till ett av de mest inflytelserika pedagogiska system i den moderna teatern.

Stanislavskij började tidigt med att spela amatörteater. Efter ett tag började han känna missnöje med den ryska teaterns låga professionella standard. Detta ledde så småningom till att han tillsammans med Nemirovitj-Dantjenko grundade Konstnärligateatern i Moskva. Där utvecklade Stanislavskij en naturlig och psykologisk spelstil som framför allt kom att förknippas med Anton Tjechovs pjäser. Stanislavskij var både regissör och spelade många huvudroller för Tjechovs pjäser. Syftet med Stanislavskijs inlärningsteknik vid Konstnärliga teatern var att undvika den mekaniska upprepningen på scenen. Med hjälp av inlevelse och en aktivering av minnet skulle skådespelaren finna sambandet mellan rollens inre och yttre liv. Detta kallas för ”skådespelarens skapande process” och lärs idag ut på många scenskolor världen över. I USA har den här tekniken lärts ut för flera generationer film- och scenaktörer.

Enligt Stanislavskij metoden delas utbildningen in i två halvor. Den första delen är skådespelarens arbete med sig själv. Den andra är arbetet med rollen. Utbildningen på Konstnärliga teatern ligger på fyra år. Det första året ägnas enbart åt övningar och man gör inga offentliga uppträdanden alls. Stanislavskij hade mycket bestämda åsikter om vilka som inte var lämpliga för att spela teater. I boken ”Att vara äkta på scen” berättar han:
De som är missnöjda med rollens storlek bör påminnas om att det inte finns några små roller bar små skådespelare. De som inte älskar teatern inom sig själva utan sig själva i teatern bör också avskedas. Enligt metoden ska skådespelet också komma inifrån. När man ska förmedla en känsla på scenen ska man inte bara spela känslan. Man ska ta fram den ur sig själv. Därför måste skådespelare använda det emotionella minnet, eller känslominnet. När man inser hur viktigt minnet är för en skådespelare förstår man hur stor betydelse upplevelser har för skådespelare. Skådespelarens uppgift är ju att skapa en ny personlighet på scenen. Denna rollfigur ska ha tankar, känslor och känslominnen, men man kan inte använda någon annans minne för skapandet utan bara det egna. Lever man ett liv fullt av upplevelser så får man lättare ett rikt känslominne. Man behöver inte uppleva allt utifrån det finns också många inre upplevelser som man lätt kan skaffa sig genom t.ex. se på filmer eller läsa böcker.

En skådespelares arbete tar inte slut när han lämnar repetitionen. Stanislavskij beklagade sig över de skådespelare som inte arbetade hemma. Han sa: Hemarbete är nödvändigare för skådespelaren än för andra konstnärer. Medan sångaren behöver arbeta bara med sin stämma och med andningen, dansören med sin fysiska apparat, musikern med sina händer eller blåsaren med andningen ansatsen så måste skådespelaren arbeta med händerna, fötterna, ögonen, ansiktet, plastiken, rytmen, andningen med hela de stora program som vi gått igenom i vår skola. Enligt Stanislavskij har den absoluta majoriteten av skådespelare en fullständigt felaktig inställning till repetitionen. Han skriver: De är övertygade om att man behöver arbeta bara på repetitionerna medan man hemma kan vila. Detta är fel på repetitionen klarläggs bara det som måste vidareutvecklas hemma. Därför litar jag inte på skådespelare som slarvar på repetitionerna istället för att anteckna och planera sitt hemarbete.
På konstnärliga teaterskolan lärde Stanislavskij inte enbart ut skådespel utan även rörelse, tal, talets uttrycksfullhet, scenframställning, musikalisk utbildning och allmänbildning. På rörelselektionerna ingick bland annat dans, akrobatik och jonglering. Om man ska utföra ett svårt akrobatik nummer får man inte tveka. Detta skulle lära skådespelarna att inte tveka när de gick in på scenen. Stanislavskijs syfte med att lära ut akrobatik var att öka skådespelarnas beslutsamhet. Talet är otroligt viktigt på scen. Om man inte talar tydligt kan vissa delar av texten falla bort och handlingen i pjäsen blir svårare att förstå för publiken. För att utveckla rösten övades sång. En beröm utländsk artist berättade för Stanislavskij: ”När rösten är rätt utbildad skall man tala precis som man sjunger. I scenframställningen ingick psykologi och karaktärologi. Den som ville hade möjlighet att studera musik på skolan. Allmänbildning innebar att teatereleverna gick på teaterföreställningar och museebesök. Där ingick också att lära sig lite runt teatern som elektronik och maskering.

För att lättare komma in i en roll utvecklade Stanislavskij systemet med de berömda V:en. För varje ny roll bör en skådespelare gå igenom följande frågor:

Vem är jag?: Ålder, kön, yrke, klasstillhörighet.
Var är jag?: Land, ort, plats.
Vilken tid är det?: Årtal, årstid, klockslag.
Vad vill jag?: Detta är rollens aktion.
Vad hindrar mig?: Inre och yttre hinder...