Chile, före, under och efter 1973

10 röster
31269 visningar
uppladdat: 2004-02-06
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Inledning
Generalen Augusto Pinochet och hans stora, välförberedda militärjunta anföll presidentpalatset La Moneda, beläget i Chiles huvudstad Santiago de Chile. Datumet var den 11 september 1973. Det ”första” 11 september kostade flera liv från den dåvarande regeringen. President Salvador Allende dog med vapnet i sin hand. Hundra tusentals chilenare tillfångatogs och fördes till fängelser, koncentrationsläger och till och med idrottsarenor. Det kommunistiska styret skulle bort, och det ersattes av en diktatur med Augusto Pinochet som diktator.
USA, med kommunismen som hot, utförde auktioner som stödde de konservativa, högern, i Chile. Uppdraget var till en början att förhindra ett kommunistiskt presidentskap. Den chilenska befolkningen ville annat, så när Allende blev president var målet att förhindra ett fortsatt presidentskap vid kommande omröstning, sex år senare.
När militärkuppen var ett faktum fanns det ingen annan utväg för vissa än att ta till landsflykt. Tusentals kom till Sverige för att undkomma tortyren, och i värsta fall döden. Carolina Hultgren och Carlos Núnez var två av dem som kom till Sverige.
2. Problemformulering
Tiden efter andra världskrigets slut innebar stora konflikter runt om i världen. Kalla kriget, som i huvudsak var mellan USA och forna Sovjetunionen, var en av de stora.
Marxismen och kommunismen växte sig stark, och under 60- och 70-talet tog de form i bland annat Sydamerika. USA var stor motståndare till kommunismen, och hade därför operationer i Chile som påverkade utvecklingen i landet.

Syftet med denna rapport är att beskriva militärkuppen i Chile 1973 och dess konsekvenser, som utspelade sig i en tid då kommunismen bredde ut sig i världen, och USA: s inflytande blev allt mer överväldigande.

Frågeställningar:
- Kalla kriget och sambanden med stadskuppen 1973.
- Chiles Politiska situation i samband med militärkuppen 1973.
- Chilenska emigranter liv, nu och 1973.
- Politisk situation i dagens Chile.
3. Metod
För att få en begripande överblick om diktaturens tid i Chile, behövdes mycket förarbete. Till en början sökte jag information, på Internet, och på bibliotek, för att få flera olika källor. Jag inriktade mig på Allendes presidentskap samt USA: s inblandning. Jag läste in mig på ämnet för att få ett samanhang, inte bara fristående information. Markeringar i texterna gjordes. Använde mig av en landrapport från CIA. Den var på engelska, vilket förlängde arbetstiden.
Efter behandlingen av informationen till resultatet, skulle rapporten skrivas. Innan det formades ett syfte samt frågeställningar. Frågeställningarna används som delrubriker i resultatet. Rapporten handlar till stor del om politiska ideologier. För att läsaren ska förstå respektive ideologi har jag med förklaringar till dem som nämns i resultatet.
3.1 Metoddiskussion
Eftersom det är ett historiaarbete, krävs det att man läser in sig på ämnet. Det skulle varit en fördel om jag intervjuat någon som kommer från Chile. Personliga tankar och åsikter är bra i dessa sammanhang. I det fallet var det tiden som satte begränsningarna. Med senare arbetsuppgifter med ämnet i bakhuvudet, är det viktigt att kunna samanhangen om händelseförloppet.
Arbetsföljden har över lag gått bra. Vid frågetecken har min handledare kunnat besvara dessa. Det har inte blivit stressigt, vilket är bra för att få fram bästa resultat.
Chile och Sydamerika har alltid varit ett stort intresse för mig och det förenklar hela arbetsgången.
4. Material
För att få så korrekt information som möjligt, krävs det flera olika källor, från olika medier. Jag har använt mig av Internet, böcker och uppslagsverk. Viss information är vinklad för en viss grupp, och detta har jag tagit hänsyn till i mitt sätt att framföra informationen.
4.1 Materialdiskussion
Med de källor jag använder är det viktigt att vara källkritisk. Exempelvis informationen från CIA, som har en helt annan infallsvinkel på informationen, i jämförelse med vad t ex nationalencyklopedin har. Nu är ju nationalencyklopedin en av de mest trovärdiga och pålitliga källorna, så det är viktigt att vara kritisk.
Hittills har jag stött på viss information som granskats och jämfört med olika källor. Detta kommer att synas i analysen, då jag jämför informationen, källor och dess ideologier.
Det var svårt att hitta varierande information om de olika ideologierna. Vid sökningar på www.google.se blev resultatet bara politiskt vridna sidor som var partiska. Jag var källkritisk redan när jag såg vad sidan hette eller vilka som låg bakom den.
5. Resultat
5.1 Ordförklaringar

Marxism
Grundaren av marxismen var Karl Marx (1818 – 1883). Han fick i uppdrag av Bund Der Kommunisten (Internationell organisation, tidigare Bund Der Gerechten) att skriva deras manifest 1847. Vid sin sida hade han hela tiden Freidrich Engels (1820 – 95), som var nära arbetare till Marx. Det var han som utvecklade och framförde marxismen till folk under andra delen av 1800-talet. Han skrev och berättade vad Marx hade menat. På så sätt kom tankarna till många människor i Europa.
Grundtankarna inom marxismen var då att stora delar av medelklassen skulle försvinna och arbetarklassen skulle få mer makt. Men tack vare industrialiseringen under 1890-talet fick arbetarna det bättre ställt, och var på väg mot medelklassen. Marxismen skulle då bromsa upp hela utvecklingen. Ideologin blev då svalare än vad den varit ett par år tidigare.
– Det ska bli ett klasslöst samhälle. Alla ska ha jämt fördelade egendomar, och det var inget hinder att staten gick in och styrde. Staten som då skulle bestå av proletärer, d v s arbetare. Idéerna utvecklades i början av 1900-talet av den ryske diktatorn Vladimir Lenin. Enligt honom gick det inte tillämpa marxismen till fullo, så han genomförde vissa korrigeringar. Ur det kom sedan marxism-leninismen under 1920-talet.
Det som sågs som slutmålet med marxismen var att det i slutändan skulle bli helt klasslöst och att alla produktionsmedel skulle fördelas efter behov.

Kommunism
Kommer från det latinska ordet commu’nis och betyder ”gemensam”. Så kan kommunismen beskrivas, gemensamt eller jämt fördelat. Tankarna kommer från 1800-talet, men vissa historiker menar att tankarna funnits långt tidigare. Kommunismen är en ideologi för proletärerna. De vill ha ett helt klasslöst samhälle. Det är först då idealsamhället bildas.
Kommunismen är nära besläktad med marxismen. De går båda ut på att folket sak ha makten, och att samhället ska vara klasslöst. En stor skillnad är att marxismen vill ha en stat bestående av ”vanliga” arbetare, medan kommunismen vill ha en ”elit” som har kompetens att ta viktiga beslut.
Lenins inblandning gjorde att marxismens tankar kom en bit bort. Han var för en så kallad ”elitgrupp”. Han menade att folket inte hade den kompetens som krävdes för att ge folket rättvisa.

Kapitalism
Kapitalism är en ”ism” som starkt motarbetas av kommunister. De menar att kapitalism i framtiden kommer att leda till miljöförstörelse, svält och krig. Det går ut på att så mycket som möjligt finns i privat ägo. Ytterst lite ska styras av staten. Kapitalism blev av allmän kännedom under 1960-talet, men det har funnits ända sedan medeltiden. Under 1500-talet stiftades ”handelskapitalismen”, som gick ut på att allt överskott på handelsverksamheten användes till lyxkonsumtion. Kapitalismen innebar stora ökningar för industrier och handel.
Ur kapitalismen föddes marknadsekonomin, som var baserad på fri konkurrens och handel. Dock fick ideologin mycket kritik. Arbetarnas inflytande minskade och klassamhället blev allt mer utspritt. Vissa hade enorma tillgångar, och många andra mycket små. En av frontfigurerna mot kapitalismen var Karl Marx. Han menade att handeln visserligen ökat lavinartat, men att konflikter mellan klasserna ökade.


Liberalism
Liber är latin och betyder ”fri”. Liberalismen går ut på att man vill ha så mycket frihet som möjligt. Man ville inte ha någon stark stat och lagar, det skulle vara ytterst få. Folkets frihet var det centrala. En grundpelare var att man skulle tycka och tänka vad man ville, och dessutom yttra sig om det.
Liberalismen ökade storartat under 1800-talet. Då var det vanligt att länder styrdes av landets kung. Det var liberalerna emot. De ville ha makten hos folket, eller representanter från folket – en riksdag.
I och med liberalismens intrång i världspolitiken ökade inflytandet för folket. Rösträtt var ett stort steg för alla. Den moderna demokratiska politiken kom som ett led ur liberalismen.
Konservatism
Ordet konservatism skapades av René de Chateaubriand år 1818. Det kommer från det latinska ordet conservare, som betyder ”bevara”. Och det var det man ville, förvara samhället som det var. Att visa respekt för tidigare generationers arbete. Edmund Burkes (1727 – 1797) räknas som en frontfigur inom konservatismen. Han menade att ett samhälle skulle behandlas lika väl som ett träd, varsamt och med små och genomtänkta förändringar.


5.2 Kalla Kriget
Efter andra världskriget fanns det två egentliga vinnare, Ryssland och USA. De påbörjade en maktkamp om vem som skulle ”styra världen”. Ryssland med sitt kommunistiska styre, eller den då enda supermakten USA.
Det forna Sovjetunionen hade som mål att erövra Europa och i och med det bli en supermakt. Detta förhindrades av Européer som hade starka motsättningar, främst politiskt. De fick medhåll av USA, som arbetade mycket med att förhindra kommunism. I det här fallet Europa, men senare också i andra delar av världen. Kampen om makten blev ett kännetecken.

Kommunismen bredde ut sig och blev större och mer tongivande i världen. 1970 kom den första demokratiska segern för marxismen, i Chile, vars kommunistiska ledare Salvador Allende tog makten.
5.3 Politisk- och ekonomisk situation i Chile
5.3.1 Före 11/9 –73
1958 blev den konservativ-liberala anhängaren Jorge Alessandri President i Chile. Han besegrade Salvador Allende, Unidad Popular: s (UD) kandidat. Den pågående industrialiseringen möjliggjorde effektivare arbetsmetoder inom bland annat jordbruk, men dessa tillämpades inte på bästa sätt. Stora statliga medel gick till industrier, vilket åsidosatte jordbruket en del. Bönderna fick det sämre när Alessandri kom till makten, medan arbetarna i städerna fick det mer gynnsamt. De fick t ex starta egna fackförbund, vilket inte lantbrukarna fick. I och med att industrierna inte behövde samma mängd arbetskraft, och att jordbruket var på nedgång, så gick ekonomin mot sämre tider. Färre arbetstillfällen skapades, vilket gjorde befolkningen mer fattig. Alessandri försökte med ständiga stabiliseringsplaner, men utan positiva resultat. Ett steg mot den inflation som kom att drabba landet var den påtagande urbaniseringen. Bönderna hade inga andra möjligheter än att dra sig till städerna, som med tiden fick ett allt mer segregerat samhälle. Klyftan mellan industriarbetarklass och de nyinflyttade bönderna blev stor.
Jorge Alessandri satt som president i en mandatperiod, sex år. Inför valet 1964 blev han utmanad av kristdemokraten Eduardo Frei, som fick starkt stöd från bönderna och slummen i städerna. En jordreform skulle införas och lantbrukarna skulle få starta egna fackförbund. Freis slagord var ”Revolution i frihet”, och det var på det sättet han ville arbeta, att på fredlig väg kunna skapa ett bättre och mer rättvist samhälle. USA, som var ett inflytelserikt land med enorma tillgångar, ville ha inblandning i hur presidentvalet skulle sluta. CIA (Central Intelligence Agency), med uppdrag från USA, skulle stödja Frei i presidentvalet. Chilenska massmedier fick ekonomiska bidrag för propagering för Eduardo Frei.
Inflytandet ökade för USA, allt efter de ekonomiska tillskjutningarna blev större. Fler reformer och större förändringar genomfördes. Tack vare detta blev Frei och hans regering allt mer ifrågasatt och därför också kritiserad. En ökande koalition av olika vänsterrörelser samlade sig bakom UP: s ledare Salvador Allende.
Inför valet 1970 var det in i det sista ovisst vem som skulle segra. Det blev vänsterns kandidat Salvador Allende som vann med 36,3 % av rösterna, i jämförelse med 34,9 % som den tidigare presidenten, Jorge Alessandri fick. Allende hade huvudsakligen kommunister och socialister bakom sig, vilket var ett tydligt tecken på att chilenarna nu var på väg mot ett kommunistiskt samhälle. Befolkningen hade splittrade åsikter och Allende vidtog direkta reformer som skulle öka förtroendet. Arbetslösheten minskade i och med stora byggprojekt. Samtidigt förstatligades delar av landets naturtillgångar, koppargruvor och jordegendomar, men också vissa banker och industrier. Utländska investerare tappade förtroende i och med dessa förändringar och att landet hade marxistisk politik. Under 70- talets två första år blev den statliga ekonomin allt sämre. Inflationen kom väldigt olägligt, då flera länder, däribland USA, drog in sina ekonomiska bistånd. USA som under samma tid stödde chilenska högern med militära medel.
När det stod klart att Allende blev president, blev CIA: s uppgift att arbeta långsiktigt med att förhindra ett fortsatt presidentskap för denne i det kommande valet 1976. De använde sig bland annat av fortsatta ekonomiska bidrag till media, och att förhindra att nya partier bildas, som skulle kunna stå ivägen för högerns övertagande av makten.
Allende hade stöd från kommunistiska och vänsterradikala chilenare. Koalitioner inom vänsterblocket hade som mål att skapa ett kommunistiskt samhälle fortare än vad Allende hade planerat. Han skulle reformera sig till ett ”rödare” samhälle. Dessa splittrade åsikter skapade konflikter, som till slut led till att regeringen löstes upp. Allende hade inte styrkan att kontrollera sina egna anhängare.
1972 kunde konverterade anhängare till Allende samla en tillräckligt stor opposition, som också bestod av högeranhängare, för att börja arbeta mot honom. I parlamentsvalet i mars 1973 visade det bristande förtroendet för Allende. Hos stora delar av den chilenska befolkningen fanns fortfarande stort stöd för Allende, men tack vare den bristande demokratiska situationen i landet blev deras åsikter oanvändbara. Därför blev vänstern en parlamentarisk minoritet, samtidigt som högern växte. Trots detta nederlag sågs det som en vinst för UP. Motsättningarna fick inte tillräcklig majoritet i parlamentet för att kunna avsätta Allende. En stor del i den parlamentariska övergången hade kristdemokraterna och dess ledare Eduardo Frei. Dessa stödde Allende vid valet 1970, och fick på så sätt inflytande inom regeringen och parlamentet. När de tre år senare gick över blev högermajoriteten ett faktum.

5.3.2 Efter 11/9 –73
Den 11 september 1973 var dagen då Presidentpalatset i Chiles huvudstad Santiago de Chile bombarderades och intogs av högeroppositioner. Ledare, men dock inte planerare av denna stadskupp var Augusto Pinochet. Han använde hårda och grymma metoder under genomförandet. Soldater och övriga inflytelserika chilenare inom militären som vägrade stödja Pinochet avrättades eller avsattes från sina poster direkt. Redan på förmiddagen hade landets större städer ockuperats av soldater under Pinochets befäl. Många av de lagliga regeringsmedlemmarna var fängslade och maktlösa. Allende och hans närmaste medarbetare dödades i samband med bombningarna av presidentpalatset i huvudstaden. In i det sista försvarade de sig med pistoler, men de räckte inte till mot motståndarens välutrustade soldater.

Den 10 september, dagen före, blev CIA informerat av en chilensk officer att en militärkupp var på gång. Den chilenska militärjuntan behövde hjälp och tillfrågade den amerikanska underrättelsetjänsten som då befann sig i Santiago de Chile. Svaret blev negativt, då USA: s regering redan tidigare sagt nej till en sådan militär auktion. I och med detta fick CIA information om exakt datum och position för kuppen. Så dagen efter hade CIA krigsövningar utmed kusten i havet utanför presidentpalatset La Moneda. Deras enda uppgift, förutom denna övning var att informera om händelseförloppet. Precis innan Allendes död, beordrade president Nixon att CIA-militärer skulle ta Allende i säkerhet. När de stormade palatset tog Allende självmord genom att skjuta sig själv. Enligt CIA ska det finnas klara bevis för att han tog självmord och att CIA inte hade något med hans död att göra.
Månaden före, i augusti 1973 avsattes General Prats. Han var det sista egentliga hindret mot en militärkupp. General Prats, som var lojal mot Allende, fick avgå. Allende förlorade då en av sina få riktigt tillförlitliga inom militären. Ersättare var Pinochet, som i och med övertagandet av generalsposten, inte såg några hinder mot en militärkupp.
Carlos Prats flyttade till Buenos Aires, Argentina med sin fru. Trots det kunde han inte undkomma den starka högern i Sydamerika. Han jagades upp av Plan Cóndor och mördades. Plan Cóndor var en samarbetsallians mellan olika diktaturer i Sydamerika till uppgift att göra sig av med politiska motståndare från vänstern.
På kvällen den 11 september skrevs en skriftlig överenskommelse om hur landet skulle styras. De fyra högst uppsatta generalerna Augusto Pinochet, Gustavo Leigh, Jose Merino och Caesar Mendoza skulle dela på presidentskapet. De fyra hade en muntlig överenskommelse om att rotera om presidentposten. Pinochet blev först ut och klev på tronen den 12/9 1973. Pinochet diktade ihop en egen stab som var lojal mot honom. Ett av de första förslagen som lades fram var att inte ha en roterande presidentpost. Det skulle leda till stora administrativa problem och allmän förvirring enligt dem.
Med detta förslag i hamn kunde Pinochet styra helt på egen hand. Kriterierna för en diktatur var nu uppfyllda.
Den närmaste tiden efter kuppen blev det vissa splittringar i juntan, men de som avvek kunde genast elimineras genom fängsling eller avrättning. Övriga motståndare insåg att väpnat motstånd var lönlöst. Trots vetskapen om en militärkupp var förberedelserna närmast obefintliga. De som hade del i de uteblivna förberedelserna var fackliga och politiska ledare. Deras enda möjligheter var att fly landet eller gå under jorden. Månaderna innan kuppen gick Allende ut med information om stora vapengömmor som fanns till kommunisternas hjälp. När sedan infernot bröt ut, visade det sig att vapentillgångarna inte var några tillgångar utan en skrämseltaktik mot motståndarna, som bevisligen inte gick hem.
De politiska motståndare som fanns i Chile tillfångatogs av Pinochets egen militär. Fängelser, koncentrationsläger och tortyrkammare räckte inte till för de 10 tusentals chilenare med egen, och felaktig enligt Pinochet, åsikt. Idrottsarenor fick fyllas med tusentals människor. Inga exakta siffror finns, men upp emot 2 000 dödades de första månaderna efter kuppen. Dessa obarmhärtiga metoder var nödvändiga enligt kuppmakarna. Den ”marxistiska cancern” skulle förintas, och då skulle det inte räcka med att förinta de mest inflytelsefulla ledarna.
För första gången på 150 år löstes parlamentet upp. Militärer utsågs till borgmästare, rektorer för skolor, etc. Alla partier och organisationer förbjöds, frånsett från kyrkan som fick finnas kvar.
Till en början fanns ett tydligt bevis på vad militärjuntan hade för mål med militärkuppen. Vänstern skulle bort från landets politiska karta, samtidigt som positionen som politiska ledare skulle styrkas. För att få fler sympatisörer krävdes det mer än våld. Chilenarna skulle få ett bättre levnadsklimat i det ”nya” landet. För att skapa ett bättre Chile anlitades flera nationalekonomer från USA. Deras uppgift blev att styra upp landets ekonomi, och till viss del politiken.
Så gott som alla företag och industrier som tidigare varit statligt styrda, blev privatiserade. Konkurrensen släpptes fri och utbud/efterfrågan styrde marknadens priser. Landet tillämpade marknadsekonomi. En av de förändringar som gjordes var att landets gränser öppnades upp, och utlandshandeln ökade kraftigt. De första åren efter kuppen hade Chile stort stöd från USA, som gav ut stora bistånd. 1977, då Jimmy Carter blir president i USA, minskar det positiva intresset för Chile. Juntan, då främst Pinochet ifrågasätts om tillämningarna av de mänskliga rättigheterna. Carters inflytelserika ord för övriga världen att reagera. Många länder sade upp sina handelsavtal med Chile, vilket gjorde att landet blev allt mer isolerat. Men tack vare den starkt privatiserade situationen, kunde inte landets ekonomi rubbas. Det var de imperialistiska tankarna hos utländska banker och transnationella företag som spelade roll, inte Carters eller FN: s.
1980 hölls en folkomröstning gällande Pinochets fortsatta styre. Med den positiva ekonomiska vågen i ryggen gick förslaget igenom. Förslaget handlade bland annat om att han skulle sitta kvar till 1989.
Efter fem bra år kom det en ekonomisk depression 1982. Den gigantiska statsskuld som landet dragit på sig betalades tillbaka av. 4/5 av exportinkomsterna gick till räntekostnader och statsskulden. Trots det relativt stabila läget i Chile över lag fanns det stor misstro bland folket. Den ekonomiska depressionen 1982-83 tog hårt på folket som fick det svårt att reparera de olyckor som kom. Detta uttryckte sig i stora demonstrationer och strejker. Tillsammans med enorma internationella påtryckningar var Pinochets popularitet inte lika självklar som tidigare. Han själv trodde på ett fortsatt presidentskap, och höll därför en folkomröstning om huruvida han skulle sitta kvar på tronen. Resultatet blev inte som han väntat sig, utan majoriteten av befolkningen sade nej.
Ett år senare, 1989, hölls det första presidentvalet på 19 år. Pinochet deltog inte, efter nej i omröstningen året före. Det var kristdemokraten Patricio Aylwin som tog hem segern. De två högeranhängarna som deltog i valet fick se sig besegrade, men hade trots det mer röster än vänstern i parlamentsvalet, som hölls samtidigt. För att kunna reformera Pinochets författningar krävdes visst stöd från högern i det rekonstruerade parlamentet. En stadga som skulle reformeras var den som sade att Augusto Pinochet skulle verka som arméchef åtta år efter demokratiseringen. För detta krävdes 2/3 majoritet i parlamentet. Aylwins förslag gick inte igenom, så Pinochet blev arméchef, och skulle förbli så i åtta år framåt.
En av president Aylwin första uppgifter blev att tillsätta en kommission, till uppgift att kartlägga brott mot de mänskliga rättigheterna som inträffade under diktaturen. Efter ett års arbete offentliggjordes en rapport som visade att 2 279 människor hade mördats. Listan blev större och större, ju längre tiden gick. På grund av lagar som författades och godkändes av Högsta domstolen under Pinochets tid, kunde ingen bli dömd för de brott som begåtts.


5.4 Aktuell Politik i Chile

5.4.1 Militärdiktaturens efterspel
Den nästan 17 år långa militärdiktaturen skapade en hel del problem för presidenterna och deras regeringar på 1990-talet. Pinochet satt kvar åtta år som arméchef, vilket gjorde att han fortfarande hade stort inflytande på den chilenska politiken. Presidenten strävade efter flera lagändringar som skulle kunna möjliggöra rättegångar och domar mot medlemmar i den gamla juntan. Pinochets stora inflytande på framför allt rättsväsendet gjorde det mycket svårt. I början av 90-talet fanns ungefär 1 400 ”försvunna” människor från diktaturtiden, och endast ett par hundra av dessa fall kunde redas ut. En regel man arbetade mycket med för att få bort var den som sade att delar av parlamentet inte behövde vara folkvalt. Det var emellertid svårt eftersom det fanns motsättningsgrupper i parlamentet, som var utvalda av Pinochet. Dessa män röstade ned flera förslag som skulle ha gjort Chile till en bättre demokrati.
Huvudaktören i diktaturen som hotade Chile och dess befolkning under nästan 17 år var Augusto Pinochet. (1915–) 1998, låg på klinik i London när han greps på begäran av Spanien. Han hade då avslutat sin politiska karriär i Chile. De ville ställa honom inför rätta för bland annat folkmord på spanska medborgare under diktaturen. Det stora problemet var huruvida Pinochet hade immunitet mot åtal gällande diktaturen eller inte. Brittiska regeringen beslutade, två år senare, att åtal kunde väckas. Efter läkarundersökningar ansågs Pinochet, då 85 år gammal, inte klara av en rättegång på grund av hans ålder och hälsa.

5.4.2 Nuvarande politik
Nuvarande stats- och regeringschef är Ricardo Lagos. Han är medlem i PPD (Concertación por la Democracia) Han valdes i Presidentvalet vid årsskiftet 1999–2000. Den största frågan var, förutom att fortsätta arbetet med ett mer demokratiskt Chile, att ändra författningen som gör så att medlemmarna i parlamentet inte är demokratiskt valda. Arbetet med att få bort odemokratiska inslag i konstitutionen tar mycket tid.
Allt sedan Augusto Pinochet lämnade posten som arméchef, har militärens inflytande minimaliserats. Pinochets sympatisörer blir allt förre i ledande positioner, vilket gör att förändringar är lättare att genomföra vid omröstningar i parlamentet.
Lagos satsar på att förbättra den offentliga sektorn, hälsovård, utbildning och arbetslöshetsskydd. Infrastrukturen är ett arbetsområde som måste förbättras, efter privatiseringen av bland annat vägar i början av 70-talet.

5.4.3 Politiskt system
Chile är en demokratisk republik som väljer president genom folkomröstningar. Militären har stort inflytande, som har minskat en del sedan Pinochets avgång 1998. Alla sittande presidenter sedan 1989 har försökt få bort denna författning, men processen är mycket långsam.
Landet styrs av en president som är stats- och regeringschef. Under presidenten finns ett parlament, även kallat nationalkongressen. Parlamentet har två kamrar, senaten och deputeradekammaren. Senaten består av 47 senatorer som är valda över åtta år. 38 av dessa är valda genom omröstningar. Övriga bestäms av regeringen, och fyra av dem ska, enligt en gammal författning sedan diktaturen, vara högt uppsatta militärer eller poliser. I Deputeradekammaren ingår 120 ledamöter som har en mandatperiod på fyra år. Valsystemet för detta är invecklat och förlegat.
För att få rösta i de demokratiska valen måste man ha fyllt 18, och inte vara straffad. Vid val är det obligatoriskt att närvaro. Om man inte är det kan man få böter.
Stora och tongivande partier i Chile i Center- och Vänsteralliansen (Concertation), är Kristdemokratiska partiet (Patido Democráta Cristiano, PDC), Partiet för demokrati (Partido por la Democracia, PPD), Socialistpartiet (Partido Socialista, PS) och Radikala socialdemokratiska partiet (Partido Radical, PRSD)
Högeroppositionen, Alianza por Chile, ingår Självständiga demokratiska unionen (Unión Demócrata Independiente, UDI) och Nationell förnyelse (Renovación Nacional, RN). Det förstnämnda av högerpartierna är det som står närmast militären och därmed Pinochet.

5.5 Chilenska immigranters liv, nu och 1973
I samband med militärkuppen 1973 tillfångatogs tio tusentals chilenare. Många chansade inte utan emigrerade till Europa, och Sverige. Vissa efter att de blivit fångar och kommit på fri fot, vissa innan de hann bli fängslade.
En av de som kom till Sverige är Carolina Hultgren. Idag är hon 55 år, gift med en svensk man, Roger, och har ett barn, Mauricio. Som sysselsättning driver hon en egen resebyrå, är spanskalärare, och också politiskt aktiv. Hon kom till Sverige från Chile 1974. Hon arbetade som sekreterare för socialistpartiet, och verkade för en högre läs- och skrivkunnighet i fattiga områden.
Två veckor efter Pinochets kupp blev Carolinas systers hus, som hon var i, omringat av 200 soldater. Carolina visste vad som hände med andra kommunister, men hon vägrade gå under jorden. Hon hade då inget val, utan blev tillfångatagen och förd till nationalstation i huvudstaden. Där väntade en hård och förnedrande tid för henne, och för flera andra tusentals fångar. Soldater hotade med våldtäkter och att döda henne. Hon blev utsatt för andra sexuella övergrepp. De onanerade över henne och tafsade på henne inför alla andra fångar.
Tortyren var total. Hon utsattes för elektriska stötar i underlivet, bröst och knän. Detta skadade henne, inte så mycket på utsidan, utan på de inre organen, och i själen. Mitt i natten blev hon fastbunden med armarna i taket, som ett djur. Hon skulle konfronteras av flera vittnen som skulle bevisa hennes position som politisk extremist. Ingen av dem pekade ut henne så ingen avrättning ägde rum.
Hon blev kvar på stadion, allt eftersom tiden gick blev Carolina allt sjukare. Hon hade allvarliga problem med bland annat äggstockarna, vilka förde henne till sjukhus. Fyra månaders tortyr och fångenskap var över. På sjukhuset träffade hon dåvarande svenska ambassadören Harald Edelstam. Han lyckades ta Carolina, i bakluckan på sin bil, till den svenska ambassaden i Santiago de Chile. Där fick hon stanna i säkerhet i sex månader innan hon kunde flyga till Stockholm under sommaren 1974.
20 är efter utvandringen begav sig Carolina tillbaka till Chile för att återuppta sitt politiska arbete. Hon motarbetades direkt och blev kallad förrädare. Carolina bestämde sig då för att arbeta politiskt i Sverige.
Idag lever Carolina ett bra liv i Sverige, men tankarna om vad som hände åren 1973 –74 sitter fortfarande kvar som djupa sår i hennes själ.

Carlos Núnez var 34 år när militärkuppen ägde rum. Han var då ordförande för post- och Telegraffacket i Chile. Som innehavare av åtskilliga viktiga dokument tvingades han av den nya chefen för posten att lämna över dem. Han vägrade, och många av dokumenten, som innehöll information som kunde avslöja motståndare till Pinochets junta, förstördes. Carlos blev ständigt rådd att gå under jorden, men han vägrade att ge sig. Han var en av de få som protesterade offentligt, vilket överraskade många, även juntan.
Tack vare publiciteten blev hans konflikt internationellt beskådad. Det behövdes, för när han 1974 blev uppsagd av en samlad skara chefer, kunde han mycket väl ha dött i en ”trafikolycka”. Internationell hjälp tog han och hans fru till Sverige, där han fick arbete på en pappersfabrik.
Åren gick, och efter ett tag blev han kontaktad av vänner i Chile. De ville ha in honom i den chilenska politiken. Carlos med familj flyttade till Stockholm för att återuppta sin politiska aktivitet. Han blev, och är än idag, Sveriges representant för CUT, motsvarande svenska LO.





6. Analys

Ett land i ekonomisk kris och ett splittrat politiskt samhälle, tillsammans med en hänsynslös tyrann. Det var huvudingredienserna till den 17 år långa diktaturen i Chile under 1970- och 80-talet.

Diktaturer har funnits och finns runt om i världen. Min definition över det är när ett land eller provins styrs av en person. Han har total makt och har en egen tillsatt regering. Militären brukar vara inblandad. Dels för att övertagandet av makten sker oftast med militära metoder, och dels för att makten ska kunna bibehållas.
I Chile var inte militärens uppgift att arbeta för en fortsatt diktatur. Befolkningen accepterade Pinochet, så folkomröstningar skedde. Visst satt högt uppsatta militärer i landets regering, men de behövde inte använda grymma metoder för att hålla Pinochet kvar. Det var främst vänsteranhängare som fick tas om hand med militära metoder. De som accepterade diktaturens ”villkor” blev lämnade ifred.
Diktatur är ett hot mot demokrati och människors rätt att leva ett fritt liv. I diktaturen i Chile bröts det mot mänskliga rättigheterna eftersom befolkningen inte fick tycka som de ville.

Tusentals chilenare emigrerade för att undkomma tortyr eller döden. När diktaturen var slut, i början av 90-talet, var det vissa som åkte tillbaka för att ”fortsätta” sina liv där de avslutade. Några väljer att stanna kvar i det land de kommit till.
Carolina Hultgren, som kom till Sverige 1974 åkte tillbaka till Chile år 2000. När hon kom dit fanns det inga uppgifter till henne. Hon blev kallad förrädare, för att hon lämnade landet för att undkomma döden.
Frågan är hur det kommer att bli i framtiden. Chile går mot ett bättre och mer rättvist styre, vilket förbättrar levnadsstandarden. Kommer fler att återvända till sitt ursprungsland?
Jag tror nog inte det i fallet Chile. Som Carlos Núnez uttryckte sig, att han är en ”världsinvånare”.

Tillfälliga koncentrationsläger och de sedan tidigare befintliga fängelserna räckte inte till för alla de chilenare som tillfångatogs. De fick använda sig av stora idrottsarenor, för att samla vänsteranhängarna på ett ställe. På dessa ställen blev de torterade, avrättade och hånade. Alla andra fångar såg på när detta hände.
Förnedringen var enorm. Unga kvinnor blev sexuellt utnyttjade, samtidigt som flera manliga soldater stod bredvid.

Under tiden då Pinochet satt vid makten stiftades flera lagar som gav honom och hans sympatisörer stora fördelar. Bland annat att han själv skulle sitta som arméchef åtta år efter diktaturens fall. Han grundade en lag som gick ut på att han själv, eller någon annan i militärjuntan, inte kunde ställas inför rätta för sådant som hände under diktaturens tid. Detta var problemet när Spanien 1998 ville ställa Pinochet inför rätta för bland annat folkmord under diktaturtiden. Det tog två år för britterna att komma fram till om han kunde bli åtalad.
Jag tror att en av anledningarna till varför han kunde ställas inför rätta var att det var för ett brott som riktades mot det spanska folket.
Frågan är om det var rätt att släppa Pinochet på grund av hans ålder och vacklande hälsa? Han hade ju trots allt mördat, torterat och förföljt ett helt lands befolkning.

Om man jämför CIA: s rapport om deras inblandning i händelserna i Chile under 60- och 70-talet med andra källor, exempelvis Nationalencyklopedin, ser man stora skillnader. Enligt CIA tog Salvador Allende självmord den 11/9 –73, genom att skjuta sig själv. De har bevis på det i form av ögonvittne.
Enligt, t ex Nationalencyklopedin, mördades Allende tillsammans med sina närmaste män i sitt slott den 11/9 –73.
Denna händelse är en av de mest kända, och när det råder så stora skillnader så är det viktigt att försöka förstå vad som är sanning. USA ville till en börja inte erkänna sin inblandning i händelserna i Chile. Det var först när President Bill Clinton i mitten på 90-talet offentliggjorde dessa dokument. Informationen ur CIA: s rapport är alltså framställd på ett sätt för att minska USA: s negativa i...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Chile, före, under och efter 1973

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2005-04-19

    Rättelse: Det var inte USA och

  • Inactive member 2007-10-27

    Hej:Jag har tittat lite på d

  • Inactive member 2007-10-28

    Jag har läst igenom en delav

Källhänvisning

Inactive member [2004-02-06]   Chile, före, under och efter 1973
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2706 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×