American Psycho - Recension

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

American Psycho – Bret Easton Ellis



Patrick Bateman är en ung börsmäklare. Han har de coolaste vännerna, de snyggaste kläderna, den ballaste lägenheten, det häftigaste visitkortet, han går på de hetaste restaurangerna och klubbarna, handlar i de finaste affärerna...

På ytan är Patrick den perfekte mannen. Intelligent, framgångsrik och snygg. Men det finns en sida av honom som inte många ser. På kvällarna är han allra oftast ute och slaktar kvinnor, hemlösa och arbetskamrater brutalt.



American Psycho utkom 1995, och blev snabbt mycket omtalad. Dess brutala våld skakade många läsare, och med all sannolikhet var det många som blev provocerade av Brets brutala samhällsskildring. De första hundra sidorna av boken är en fullkomlig orgie i märkeskläder och restaurangbesök. Men när vi sedan får följa med Patrick när han snittar upp en hemlös på gatan brakar helvetet löst. Wallstreet-idyllen byts snabbt ut, och trots att Patrick hela tiden lyckas ha kvar sin mask utåt och fortfarande speglar den framgångsrike unge amerikanen så får vi läsare också se hans andra jag, Massmördaren. Patrick mördar uppemot 30 människor i boken, det ena mordet mer hänsynslöst än det andra. Tidvis mår man som läsare inte alls bra av Pats bestialiska natur. Men trots att man faktiskt helst av allt skulle vilja lägga ifrån sig boken så är det ändå något som gör att man ändå vänder på den där sidan för att se om han inte ska bättra sig ändå…



Det är inte svårt att utskilja tidsepoken som boken utspelar sig i. Allt andas 80-tal. Kläderna med axelvaddar och vida ben, musiken (tidiga Whitney Houston och Phil Collins) och solbrännorna.



Den spontana frågan som säkerligen dyker upp i mångas huvuden efter att ha läst American Psycho är nog ”Är Bret Easton Ellis sjuk i huvudet?” Det skulle man lätt kunna tro, men jag anser att hans samhällssatir är näst intill genialisk. Han speglar den materialism och ytlig...