Denna uppsats behandlar tillämpningen av lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, mm. Uppsatsens syfte är mot bakgrund av
regelverket i ersättningslagen, förarbetsuttalandena samt tillämpningen analysera
vilka kostnader som ersatts i ärenden och mål om skatt. Vi har huvudsakligen
koncentrerat oss på frågeställningen: Vilka kostnader ersätts i ärenden och mål om
skatt? Av ålder gäller regeln i svensk rätt att en enskild själv svarar för sina kostnader
i förvaltningsärenden. Denna regel gäller alltjämt i ordinära skattetvister inför
domstol. Den enskilde förutsätts medverka i förfarandet på egen bekostnad som
medborgerlig skyldighet. Det kommer därför inte i fråga att det allmänna skulle ge
ersättning för kostnader i samband med det vanliga deklarationsbestyret och vad som
direkt sammanhänger därmed. Regler om ersättning till den enskilde har utformats
som undantagsbestämmelser. De tar sikte på fall där någon åsamkats kostnader utöver
vad som skäligen kan begäras av honom. Den enskilde som haft kostnader för ombud,
biträde, utredning eller annat i ett ärende eller mål om skatt, vilka skäligen behövts för
att ta till vara hans rätt skall efter framställning, beviljas ersättning för kostnaderna.
De alternativa förutsättningarna som berättigar till ersättning är om den skattskyldige
helt eller delvis vinner bifall till sina yrkanden, ärendet eller målet avser fråga som är
av betydelse för rättstillämpningen eller om det i övrigt finns synnerliga skäl.
Vi har använt oss av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att man gör en
systematisk kartläggning av gällande regler. I uppsatsen försöker vi även urskilja de
områden där det finns eventuella brister i ersättningslagens tillämpning och bedöma
om inte rättssäkerheten blir lidande till följd därav. Vi ser på lagens tillämpning ur ett
rättssäkerhetsperspektiv och jämför hur rättspraxis på ersättningslagens område är
förenlig med de principer som gäller i en demokratisk rättsstat. Slutligen analyserar vi
om...
