Jean d´Arc

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Som jag har fått höra på senare år så var jag en väldigt omtyckt flicka när jag var liten, eftersom jag alltid gav plats för andra i min närvaro och hjälpte alltid de sjuka när de hade det som svårast.
Jag växte upp i byn Domrémy i Lothringen i nordöstra Frankrike med mina föräldrar och mina 3 bröder. Min familj var religiös och lika så jag. Jag besökte kyrkan ofta istället för att hålla på med dans eller liknande och jag bad till Gud varje natt.
På tal om min familj så hade jag en syster, men hon mördades när jag var väldigt liten.
Jag föddes år 1412 och under det seklet så pågick ett krig mellan Frankrike och England. Kungarna i dessa två länder var släcktingar och kunde därför inte bestämma om vilken mark som var vems.
Båda sidorna gjorde allt för att plundra, mörda och våldta motståndarsidans civila. Det var det som min syster blev utsatt för. Först blev hon mördad och sedan våldtagen utav flera män och jag såg det framför mina ögon. Hon gömde mig för Engelskmännen och hann därför inte gömma sig själv, vilket jag aldrig kunde komma över.

När jag var 12 år fick jag höra röster och samtidigt ett starkt ljussken ifrån himlen som lös rakt på mig och rösterna sa till mig att jag skulle låta kungen bli krönt i staden Reims och så fortsatte rösterna komma dag för dag, år för år. Rösterna sa att jag skulle befria staden Orléans från engelskmännen. Men jag förstod inte hur. Jag berättade inte för någon om rösterna, men de slutade aldrig att tala till mig. Efter 5 år så gjorde jag ett försök, jag kontaktade en av kungens befälhavare och berättade om mina röster, han tyckte att jag verkade helt tokig och skickade hem mig igen. Men jag gav faktiskt aldrig upp. Efter ett halv år besökte jag honom igen och då tyckte han att det var värt ett försök för det hade inte gått något vidare för Frankrike, så landet behövde kanske ett mirakel.
Han gav mig en häst och fem soldater som livvakter och skickade iväg mig till kungens slott som var 50 mil bort i staden Chinon. När jag kom fram så hade kungen ställt sig bland hans hovmän för att se ifall jag visste vem han var. Rösterna vägledde mig så kungen vart väll ganska imponerad på mig ändå eftersom jag aldrig hade träffat honom tidigare.
Jag lyckades med att övertyga han om att jag skulle kunna befria Orléans. Han gav mig en vit rustning, svärd och en trupp soldater.

Killarna gjorde som jag sa till dom i slaget om Orléans så det var inga problem med att befria staden. Det blev tre stora slag om staden och jag besegrade alla tre.
De franska befälhavarna ville fortsätta mot Paris nu men jag var tvungen att göra som rösterna sa till mig. Kungen skulle bli krönt i Reims och jag fick som jag ville.
Folket hade börjat lita på mig nu och jag hade stor makt. Det var då jag ville vända hem, rösterna hade tystnat och jag begärde inte om att bli känd. Jag gjorde bara som Gud sa till mig att göra.
Men kungen övertalade mig till att stanna för att de skulle behöva mig i striderna om Paris, men jag visste ju inte vad Gud ville att jag skulle göra nu.

Slagen om Paris var mycket svåra och många fransmän dog, jag kunde inte göra så mycket längre. Kungen började tröttna på kriget och ville därför sluta fred.

De flesta engelskmännen trodde att jag var en häxa, sänd från satan. Fransmännen trodde att jag var sänd från gud, än så länge. Eftersom jag var en slags plåga för engelskmännen så tog dom mig till fånga (våren år 1430) och lät mig sitta i ett slottstorn i flera månader, det skulle kosta otroligt mycket pengar för Frankrike att ta mig tillbaka. Engelskmännen började funderade på hur det skulle göra för att få mig dödad. Dom ansåg att ifall jag skulle strida för mitt land så skulle England förlora kriget och engelsmännens soldater vägrade att strida så länge jag var vid liv. De tyckte också att Frankrikes kung skulle förlora kungatronen pga. att han hade krönts av en mig, ”den onda häxan från Domrémy”. Dom försökte därför få folket att tycka illa om mig genom att övertyga dem om att jag är en häxa som satan hade skickat. Folket började lyssna på dess propaganda och t.o.m. fransmännen började lyssna, de som hade trott på mig.
Jag var inte en person som tillåter fångenskap, och därför så försökte jag fly ifrån slottstornet. Jag hoppade ut ifrån fönstret men jag hittades senare på gården eftersom jag hade svimmat av, men jag var fri från skador. Engelskmännen flyttade mig därefter till en riktigt otrevlig trång fängelsehåla med mörka väggar och järn bojor om mina fötter. Jag vart vaktad dygnet runt av råa krigare och utsattes ofta för våldtäckt och misshandel.
Under min tid i fängelset så blev jag ofta förhörd av en domstol där det satt engelsmän, fransmän och många präster. Prästerna var emot mig eftersom att dom anser att det är dom som ska få budskap från Gud och sända ut till folket. Inte skulle en bondflicka som jag kunna få tala med Gud. Männen i domstolen frågade ofta samma frågor om vad rösterna sa till mig osv. Men jag vägrade att svara konkret. Jag sa bara att det var Gud som talade till mig. Jag varnade dem också att, ifall de skulle döda mig så skulle de ångra sig. De skulle bli straffade av Gud. Ifall jag skulle ha levt på den här tiden och berätta om mina röster så skulle de inte tro mig eftersom att Gud var på nått sett mycket viktigare då. Ifall det var någon som dog idag så var det pga. att Gud ville det inte för rena otur.
I rätten kunde jag faktiskt rädda mig själv från att dö. Men det skulle inte kännas rätt. Jag skulle ha kunnat ha sagt att rösterna kom från satan. Men eftersom jag visste själv att rösterna kom ifrån Gud så skulle jag inte kunna svika det jag tror på.

Domstolen hade bestämt sig, jag skulle få brännas på bål. Jag gick fram mot bålen och jag blev så rädd att jag började skaka i hela kroppen och jag förstod inte hur de kunde göra så här mot mig. Jag fick min sista chans att skriva på ett slags avtal om att jag skulle ha påstått att allt jag sagt om mina röster var en ren lögn. Jag fick skriva ett X istället för mitt namn eftersom att jag inte kunde stava till mitt eget namn. Nästa dag ändrade jag mig, det kändes helt fel. Varför skulle jag ha ljugit om mina röster?
Så jag lät dem bränna mig på bål till slut.

Det som hände efter min död var att min far dog samma år i sorg och min mor fortsatte kämpa för att få fram att det var fel att jag dog. Efter 20 år bestämmer sig kungen för att uträtta domen och ta reda på ifall det var rätt att bränna mig på bål.
Utredningen tog 6 år och domstolen kom fram till att jag inte var en häxa utan en människa som stod för vad jag trodde på.
Det ända som jag har kvar nu är min själ.


Varför trodde ingen på henne? Hur kan fransmännen lyssna på deras fiender? Varför hjälpte aldrig kungen henne, han kunde ha betalat för att få ut henne ur fängelset. Eller tänkte han att ifall man ger sig in i en strid så får man själv ta sig ut ur den?
Det är ingen som kan svara på hur det egentligen gick till för 700 år sen. Men vi vet i alla fall att Jeanne d’Arc var en tjej som stod för vad hon trodde på och att hon befriade Orléans från engelskmännen.
Eftersom det finns många olika svar på hur hennes liv skulle ha gått till så har jag skrivit som jag själv har uppfattat allt och vad jag tror på. Men att känna av att man får röster ifrån Gud kan också vara n...