Kuba

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Frågeställningar
Hur håller sig Castro kvar vid makten?
Hur arbetar demokratirörelsen och vad gör regimen för att motarbeta den?
Varför finns det så många organisationer som anser att Castro är en bra diktator runt om i världen?
Hur påverkade Kubakrisen det kalla kriget?

Till sist sade Tommy:
- Varför gick du baklänges?
- Varför jag gick baklänges? Sade Pippi. Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill?

Här i Sverige är det inte många som reagerar på detta uttalande, men på Kuba är detta kontrarevolutionär propaganda. Kuba är inte ett fritt land, där får man inte göra som man vill.

Kuba upptäcktes av Christoffer Columbus 1492 och snart började koloniseringen. Indianerna på Kuba förslavades och utrotades senare, men spanjorerna behövde slavarnas billiga arbete och började därmed köpa slavar från Afrika.

1762 – 63 ockuperade England Kuba som ett led i kriget mot Spanien. Under detta år utvecklades Havanna kraftigt, både ekonomiskt och socialt. Frihetsdrömmar började också väckas bland folket.

Drygt 100 år senare frigavs slavarna i och med att det första frihetskriget, ”Det stora kriget”, började. När kriget var över efter 10 år, 1878, blev rebelledaren Carlos Manuel de Céspedes Kubas första president.

1880 återtog Spanien Kuba i ytterligare 15 år, fram till det slutgiltiga frihetskriget som leddes av José Marti, Kubas störste poet någonsin, författare samt nationalhjälte. Nationalhjälten ifråga lyckades dock inte överleva sitt första slag.

USA sände 1898 ett krigsfartyg, USS Maine, till hamnen i Havanna för att skydda sina intressen. Fartyget exploderade av okänd anledning, vilket ledde till att USA förklarade krig mot Spanien, något som i tidningarna blev ”Remember Maine, to hell with Spain”. Kriget slutade med ett fredsavtal där USA fick Kuba och Puerto Rico. Detta slog hårt mot Kuba, som stod på gränsen till frihet och självständighet. USA:s officiella avsikt var att hjälpa kubanerna med uppbyggnaden av landet, men man hade också med största sannolikhet strategiska intressen.

Den 16 juli 1900 hölls Kubas första fria val, som vanns av ”The Cuban National Party”, ett parti till största delen bestående av före detta frihetskämpar. Senare samma år införde den amerikanska presidenten Orwille H. Platt ”The Platt Amadment”, eller ”Plattlagarna”. Platt ansåg att kubanerna var oförmögna att styra sig själva. Plattagarna omvandlade nästan landet till en amerikansk koloni. Som en del i detta fick USA ”hyra” ett flertal militärbaser på Kuba i 100 år. Avtalet omvandlades senare till en bas, Guantanamo, på evig tid. Hyran är några tusen dollar om året.

USA accepterade aldrig regeringen och påskyndade ett nyval. Det hölls 1902 och vanns av Tomás Estrada Palma, en amerikansk medborgare. Hans tid vid makten präglades av korruption och vid början av sin andra mandatperiod, 1906, använde han Plattlagarna för att få ett ingripande av USA så att han kunde hålla sig kvar vid makten. USA ockuperade Kuba fram till 1909.

1933 genomförde militären en statskupp mot den då sittande presidenten och Fulgenico Batista tog makten som diktator fram till 1940. Då infördes en ny konstitution med en president som bara kunde sitta i fyra år. Batista blev ”omvald” och satt som president fram till 1944. 1952 genomförde Batista en ny statskupp och blev återigen diktator.
Till slut utbröt den kubanska revolutionen och Batista störtades vid årsskiftet 58/59. Revolutionsstyrkorna bestod framförallt av tre gerillor, ledda av Ernesto ”Che” Guevara, Fidel Castro och Camilo Cienfuegos. Fidel Castro blev efter revolutionen utnämnd till tillfällig president. Amerikanerna var ganska nöjda med situationen, man hade i hemlighet stött revolutionärerna. När Castro avrättade 500 Batistaanhängare insåg dock de styrande i USA att revolutionen kanske inte var så bra ändå och man upprättade en handelsblockad mot Kuba som fortfarande finns kvar. Tyvärr gynnas Castroregimen av blockaden. De kan skylla alla ekonomiska problem på blockaden, vilket har två, för regimen positiva effekter. Dels döljer den Kubas usla ekonomiska politik och dels utpekar den amerikanerna som skurkar. Allt hade sin grund i att Castro träffat sovjetiska ministrar och inlett ett samarbete. Efter revolutionen genomfördes en rad ekonomiska och sociala reformer som alla var i kommunismens anda. Kubas överklass och övre medelklass flydde och många av revolutionens tidigare anhängare vände sig mot Castro när han förklarade sig vara kommunist. De som vågade opponera sig mot den nya regimen trakasserades och fängslades.

1961 landsteg 1200 exilkubaner med stöd av USA på Kuba och hade snart ockuperat alla viktiga mål. USA:s utlovade flygunderstöd kom dock aldrig och det kubanska folket reste sig inte mot Castro i den utsträckning man trott, vilket ledde till att invasionen misslyckades. Exilkubanerna greps och fängslades som krigsfångar. 1113 av dessa köptes ut av USA mot barnmat och medicin 1962. De andra släpptes först 1986.

I december 1961 startades kommunistpartiet vilket fortfarande är det enda tillåtna. Handelsembargot djupnade och ”tillfälliga” ransoneringskort infördes. Dessa finns fortfarande kvar.

Under sommaren 1962 placerade Sovjet allt fler vapen på Kuba, även raketer. De sovjetiska myndigheterna försäkrade gång på gång de amerikanska om att de endast handlade om kortdistansraketer som inte kunde nå USA. Kennedy hotade det sovjetiska styret med att läget skulle komma att bli ytterst allvarligt om kärnvapenbärande medeldistansraketer placerades på Kuba. Sovjet fortsatte förneka att så skulle ske. Den 16 oktober hade Kennedy i sin hand ett flertal flygfotografier som visade medeldistansraketer med tillhörande avskjutningsramper på Kuba. Den 22 oktober förklarade Kennedy Kuba i blockad och krävde ett omedelbart stopp av byggnationerna på baserna. Han krävde också att de snarast möjligt skulle avvecklas. Om arbetet likväl fortsatte skulle baserna förstöras med våld. Om någon av missilerna avlossades mot USA skulle detta utlösa ett vedergällningsangrepp med kärnvapen på Sovjetunionen.

På förmiddagen den 24 oktober nådde två sovjetiska skepp med raketer fullt synliga på däck den amerikanska blockadlinjen och de örlogsfartyg som patrullerade där. Fullt krig tycktes oundvikligt och världen stannade upp i skräckfylld väntan på sin utplåning. Men så, i sista stund började de sovjetiska fartygen långsamt vända.

Krisen var dock inte över för det, arbetet på Kubas baser fortsatte med oförminskad fart. Allt slutade först den 28 oktober då Sovjet slutligen gick med på USA:s krav.

Slutsats Kubakrisen
Kubakrisen och dess lösning var en stor propagandaseger för USA, man hade visat sig bättre än Sovjet och hade vunnit mycket inför framtida förhandlingar. Krisen påminde mycket om två stridsflygare som flyger rakt mot varandra och där den som först svänger undan blir mycket sårbar. Om båda flygarna är tillräckligt bestämda slutar det hela i en kollision. Lyckligtvis fanns det män i Kreml som svalde stoltheten och svängde undan. Till skillnad från Berlinkrisen där ett darrande finger på en avtryckare kunde ha utlöst världskrig var Kubakrisen förmodligen under ganska stor kontroll.

Den 1 april 1980 kom 12 asylsökande kubaner till Perus ambassad och vägrade sedan att lämna området. Castro svarade senare samma vecka med att ta bort alla vakter från ambassaden. Snart hade över 10 000 personer samlats på området. De blev lovade att få lämna Kuba om de blev hämtade i hamnen Mariel i båtar från Miami. Anledningen till detta var att många av Kubanerna hade släktingar eller vänner som flytt i Miami. Castroregimen slängde också ut huvuddelen av de regimkritiska som inte ville lämna Kuba. Deras hem och tillhörigheter konfiskerades och de sändes ned till hamnen. Regimen samlade tusentals människor på basebollarenor runt om i landet där de bevakades av militären. Bland dessa människor fanns många som regimen ville bli av med, till exempel prostituerade och homosexuella. När båtarna kom tömdes alla fängelser och mentalsjukhus. Alla "vanliga" människor som ville lämna Kuba var tvungna att ta med sig ett antal "oönskade" i samma båt. På detta sätt gjorde sig regimen i ett slag av med huvuddelen av "problemmakarna" på Kuba, och lämpade över alltsammans på USA. Drygt 125 000 kubaner lämnade landet på detta sätt 1980.

Hela Kubas ekonomi grundades på att man kunde sälja hela sockerskörden till Sovjet till extrema överpriser. När Sovjetunionen föll gjorde Kubas detsamma. En så kallad "speciell period" infördes och allt ransonerades i än större utsträckning än tidigare. Denna speciella period pågår fortfarande. Kubas jordbruk är idag så ineffektivt att livsmedel måste importeras. Till och med socker som är Kubas största produktionsvara måste till viss del importeras för att räcka till. Detta beror till stor del på att Che Guevara började peta i lantbruket efter revolutionen för att effektivisera det och i stället lyckades göra det mindre effektivt. Före revolutionen, på 50-talet, var Kuba ett land med bättre ekonomi än flera västeuropeiska länder. Nu hör landet till de fattigare i världen och jämförs ofta med andra sydamerikanska länder. Planekonomins stora brister i jämförelse med marknadsekonomin märks tydligt. Efter sovjets fall infördes i ren desperation en mer liberal ekonomisk politik. Egenföretagande blev tillåtet i liten skala, som till exempel glasskiosker, men omges av en skog av krångliga lagar och regleringar som knappt gör det mödan värt. Ett flertal länder började intressera sig för att göra investeringar på Kuba, främst i turistbranschen. Ett flertal turistområden upprättades där vanliga kubaner inte har tillträde. Dels för att dölja kubanernas dåliga förhållanden för turisterna, men också för att kubanerna inte ska få någon som helst bild av omvärlden som inte filtrerats genom regimen. På turisthotellen finns utländska tidningar och tevekanaler som kubanerna hindras från att se.

För vanliga kubaner finns endast några få informationskanaler att tillgå, alla kontrollerade av regimen. Två tevekanaler finns, varav den ena bara sänder Castros tal, live en gång i veckan och i repris resten av veckan. Ett fåtal radiostationer finns också, samt tre tidningar: Kommunistpartiets Granma, kommunistfackets tidning samt kommunistpartiets ungdomsförbunds. Internet kan endast användas av några få, kommunisttrogna studenter, kommunistpolitiker samt några forskningsinstitut. All kritik mot regimen och "revolutionen" är förbjuden i lag. Kommunister som försvarar Kuba brukar dra upp att ingen på Kuba är analfabet, men vad hjälper det när de inte får läsa vad det vill? Ett stort antal författare är bannlysta på Kuba, huvudsakligen exilkubaner, men även stora namn som Fjodor Dostojevskij och George Orwell. Även bland andra Astrid Lindgrens och J.K. Rowlings verk har klassats som kontrarevolutionär propaganda vid regimens utrensningar. Amnestys årsrapporter och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har klassats som kontrarevolutionära vid ett stort antal tillfällen.

På bokmässan i Havanna 1998 frågade en utländsk journalist Castro varför det finns förbjudna böcker på Kuba. Castro svarade "På Kuba finns inga förbjudna böcker, vi har bara inga pengar att köpa dem för". Då Kuba är en planekonomi är staten enda importör vilket gör att staten bestämmer över all import, även vad gäller böcker. Detta blev starten på Kubas fria biblioteksrörelse. Bertha Mexidor Vazquez tog Castro på orden och startade det första fria biblioteket genom att öppna sitt vardagsrum och låta alla som ville låna hennes förbjudna böcker som hon fått av vänner och bekanta i utlandet. Rörelsen har sedan växt kraftigt. Många förbjudna böcker på Kuba kommer inte tillbaka till sina bibliotek utan hamnar istället i omlopp. Någon lånar en bok och lämnar senare vidare den till en god vän som i sin tur lämnar den vidare och så fortsätter det. Detta medför att även de som av olika anledningar inte vågar gå till biblioteken också kan ta del av böckerna. De fria biblioteken fyller en mycket viktig folkbildande funktion då många av skrifterna lär ut kritiskt tänkande, något som är mycket viktigt för en framtida demokratisering. Biblioteken lånar inte bara ut böcker, de är också platser där människor träffas och diskuterar, även om vardagliga saker, men främst om nyheter och om regimen. Det som framförallt håller igång biblioteken är organisationer i utlandet, i Sverige främst Liberala Ungdomsförbundet, som skickar förbjudna böcker. Även så kallade demokratiturister, turister som tar med sig böcker och material till demokratirörelsen fyller en viktig funktion. Det stora inflödet av material från utlandet har medfört att många av biblioteken kan tillhandahålla spanskspråkiga dagstidningar som bara är någon dag gamla. Många kubaner kan därmed ta del av nyheter som inte filtrerats genom regimen, en liten början till pressfrihet, något som är mycket viktigt i en demokrati.

Castroregimen har hela tiden försökt motarbeta biblioteken på olika sätt, men ingenting har fungerat. I mars 2003 visade sig dock ett utmärkt tillfälle: i skuggan av Irakkrigets utbrott kunde regimen arrestera och fängsla 75 demokratikämpar, däribland ett antal bibliotekarier som var ägare till de största biblioteken. I rädsla för omvärldens reaktioner fängslades nästan uteslutande män, även om det var deras fruar som begått "brotten", det ser bättre ut att ha få kvinnor i fängelserna. Arresteringarna påminde ofta om de tyska nazisternas sätt att arrestera oliktänkande på. Mitt i natten stannar några stora, svarta bilar med tjutande däck framför porten och bistra män i svarta rockar och tunga kängor går med hårda steg uppför trapporna. De bankar hårt på dörren, ryter att det är polisen och hotar att slå in dörren om den inte omedelbart öppnas. När dörren öppnas marscherar en samling män med hårda ansikten in i lägenheten eller huset och börjar söka igenom det. Allt som klassas som kontrarevolutionärt hamnar genast i polisens stora svarta säckar, tillsammans med kommunikationsutrustning som faxar, datorer och mobiltelefoner. Kontanter beslagtas och bankkonton rensas. Genomsökningen tar många timmar och familjen som bor i huset beordras att sitta samlade, stilla någonstans i huset, där de, under bevakning, ser alla sin ägodelar utkastade på golvet och genomsökta. När poliserna slutligen lämnar huset har de kanske också gripit någon, troligen någon av männen. Han häktas och slängs i en trång, mörk, stinkande cell, där han får invänta rättegången. Vad han står anklagad för får han inte veta förrän han träffar sin försvarsadvokat någon timme före rättegången. Domen faller sedan snabbt i en rättegång där inga oberoende övervakare tillåts medverka och där de regimtrogna domstolarna kan döma demokratikämparna till långa fängelsestraff bara för att bli av med dem, utan någon som helst hänsyn till lagar. Demokratikämparna döms till mellan 6 och 27 år i fängelse. Dessa år ska avtjänas i en trång, mörk och tryckande het cell. Ett hål i golvet tjänar som toalett och ingång för råttor. Maten är usel, alla fängslade lider konstant av magsjuka, många tappar i vikt och några är dödssjuka. Man får inte heller glömma att alla fängslade demokratikämpar skulle vara fullkomligt oskyldiga i Sverige eller vilken annan demokrati som helst.

Arresteringsvågorna möjliggörs av Kubas välutvecklade angiverisystem. Precis som i nazisttyskland tvingas familjemedlemmar och vänner anmäla varandra. Ingen vet vem man kan lita på, och de flesta vågar inte tala om några "känsliga" ämnen. Regimens fingrar når enda ned på kvartersnivå, med en CDR i varje kommun. CDR betyder Kommitté för Revolutionens försvar och varje kommitté består av en person eller en familj i varje kvarter. Kommittéerna rapporterar allt "ickerevolutionärt beteende" till regimen och sköter också bevakningen av gatorna nattetid. De organiserar utfrysning, mobbning och misshandel mot alla som på minsta sätt inte följer regimens direktiv. Kommittéerna organiserar också diverse kommunistiska fester och liknande. Systemet ger regimen nästintill total kontroll över individerna. Det gör också Kuba till en av världens mest totalitära regimer.

Kubas skolsystem tycks, jämfört med övriga Latinamerika, vara mycket välutvecklat, men så är inte fallet. Barnen och ungdomarna hindras från att ha åsikter som avviker från regimens och lärs inte kritiskt tänkande. Redan i första klass börjar indoktrineringen, amerikanerna sägs vara fienden som vill invadera landet och förstöra systemet. Alla exilkubaner är fega maskar och landsförrädare, revolutionen är det finaste man kan ha och den måste försvaras med alla tänkbara medel. Alla samhällsämnen är anpassade till systemet och inpräntar "sanningar" som passar regimen i eleverna.

Även sjukvårdssystemet är en del av Kuba som människor som försvarar regimen brukar dra upp. Också detta är noggrant planerat för att visa en bra bild utåt, man satsar exempelvis mycket på att få ned barnadödligheten som ofta är ett mått på ett lands sjukvård. De delar av sjukvården som inte är viktiga utåt skjuts åt sidan. Sjukhusen i landet har en stor avsaknad av modern utrustning och mediciner vilket leder till att standarden blir tämligen låg. Det finns sjukhus med hög standard, men dessa är endast till för utlänningar och höga kommunistpolitiker. Detta visar extra tydligt hur regimen struntar i folket och bara bryr sig om sig själva.

Framtiden för Kuba är oviss. Castro är 76 och kan snart dö, men han kan lika gärna leva i mer än tio år till. Att bara sätta sig ned och vänta på att Castro ska dö en naturlig död är ett stort svek mot det kubanska folket. Demokratirörelsen är i dagsläget för svag för att ta makten, även om Castroregimen skulle falla. Kanske skulle många fler ansluta sig om chansen att införa demokrati verkade större, men det är inget man kan vara säker på. Det viktigaste är att fästa omvärldens ...