Die Toten Hosen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Die Toten Hosen bildades 1982 och bestod då av sex medlemmar: Trini Trimpop på trummor, Andi på bas, Kuddel, Breiti och Walter som gitarrister och med Campino som sångare. Campino och Kuddel hade tidigare spelat i ZK. Andi hade varit en av ZK:s roadies. Vad som menas med bandnamnet är inte helt klart, men uttrycket Tote Hosen kan betyda både såväl ”impotent” som ”uttröttad”, ”odugling” och ”dagdrivare”. Troligast är något av de tre sista alternativen.

Debutsingeln spelades in under en eftermiddag på ”Rudas Studio” i Düsseldorf, den enda studio som inte ville ha betalt i förskott. Låtarna hette ”Wir sind bereit” och ”Reisefieber”. Ingen av killarna kunde spela och instrumenten var inte i bästa laget, Andis bas hade bara två strängar och trumsetet saknade ett flertal trummor.

På hösten var det dags för den första Tysklandsturnén. Som väntat gick nästintill allting åt skogen: trasiga mikrofoner, sprängda och allmänt krånglande högtalare, ingenstans att sova och inget betalt, kort och gott: fullständigt kaos. Trots allt detta hade bandet otroligt roligt, något som också gällde publiken, ibland även under själva konserterna.

Videon till Toten Hosens tredje singel, ”Bommerlunder”, förbjöds på alla tyska TV-kanaler då den utspelar sig i en kyrka. Låten blev allt populärare och Toten Hosen började mer och mer etablera sig. Endast fem av de ursprungliga sex medlemmarna var kvar vid den här tiden, då en av gitarristerna, Walter, hade gått med i Jehovas vittnen. Nu kom också debutalbumet , Opel Gang. Opel Gang gjorde oväntat stor succé och Toten Hosen blev Tysklands största punkband.

Ett år senare, 1984, kom nästa singel, ”Kriminaltango” och senare under hösten kom den andra LP:n, ”Unter Falscher Flagge”. Den här gången var recensionerna i media riktigt bra och Toten Hosen blev än större.

I maj 1985 var det dags för turné igen. I bandets arkiv kan man läsa att av 38 konserter resulterade 28 stycken i någon form av trubbel.

I januari 1986 slutade Trini som trummis men fortsatte som manager. På ren tur sprang Toten Hosen på Wölli som blev ny trummis. Detta visade sig vara mycket bra, då man nu hade två bandmedlemmar som hade någon form av koll på sitt instrument (den andre var Kuddel).

1987 spelade Toten Hosen in plattan ”Never mind the Hosen, Here’s die Roten Rosen”, självklart inspirerad av Sex Pistols ”Never mind the bullocks”. Skivans innehåll var ovanligt, man hade gjort punkversioner av 12 gamla låtar som legat på hitlistorna i Tyskland. Efter att ha pressats lite kommenterade Campino det hela: Vi ville visa att skillnaden mellan punk och schlagers inte är mer än en fråga om rytm. Albumet krävde mycket jobb, men belöningen blev stor: Toten Hosens första listplacering. Inspirerade av denna oväntade framgång släppte Toten Hosen även sitt första livealbum, Bis zum bitteren Ende. Just meningen Bis zum bitteren Ende har blivit lite av ett varumärke för Toten Hosen.
Känns skivan igen?
De följande sex månaderna tillbringade Toten Hosen på Bonns stadsteaters scen där de stod för det musikaliska understödet till sin favoritklassiker, A Clockwork Orange. Här lärde de känna regissören Bernd Schadewald och skådespelaren Ralf Richter som spelade huvudpersonen Alex.

Inspirerade av upplevelserna på scenen gjorde Toten Hosen plattan ”Ein kleines bisschen Horrorshow”. En av de största låtarna på den skivan ”Hier kommt Alex” (som för övrigt är min Toten Hosenfavorit) lyckades med konststycket att bli svartlistad av de bayerska radiokanalerna, sälja platina och skapa allmän Toten Hosenhysteri. För att inte fullkomligt förlora kontakten med verkligheten stack bandet ut på en fem månader lång Europaturné i oktober.

Skillnaden mellan de tidigare turnéerna var enorm, och underbar. Toten Hosen hade ryckts upp från andra klassens band till första. Av inkomsterna från varje såld biljett under turnén skulle en mark per biljett gå till inköpet av två nya spelare till Toten Hosens favoritlag i fotboll, Fortuna 95. Tyvärr räckte pengarna i slutänden till Tony Baffoe’s vänsterben, men det är tanken som räknas. Mot slutet av 1989 befann sig bandet i Paris, där de nåddes av nyheten om murens fall. De skyndade sig till Berlin för att delta i festerna där. När de kom tillbaka till sin hemstad Düsseldorf tog det inte lång tid för Toten Hosen att sätta igång med sitt sjunde album, ”Auf dem Kreuzzug Ins Glück”. Det var ett dubbelalbum, bland annat innehållande ”ett drama i tre akter”

1990 var ett rörigt år för Toten Hosen. På våren gav de sig ut på en cykeltur genom de ”nya ” förbundsländerna i det enade Tyskland, med turnébussen strax bakom med all utrustning som behövdes för ett gig. En ”riktig” turné följde på det. En engelsk journalist skrev i metal-tidningen ”Kerrang”: ”Jag kom till Tyskland och väntade mig att se ett litet tyskt punkband på en liten, rökfylld tysk klubb. Istället fick jag se ett stort rockband på en gigantisk, smockfull arena.” I slutet av året var bandet slutkörda, utbrända och trötta på att ständigt vara på resande fot. Man behövde något nytt och fräscht.

Under spelningarna i London mot slutet av 1990 (för övrigt de första Englandsspelningarna för Toten Hosen någonsin) kom idén som senare skulle bli albumet ”Learning English – Lesson one”. Toten Hosen bjöd in sina idoler, som i vissa fall även var vänner från gemensamma turnéer och liknande. De gick in i studion och spelade in 23 coverversioner av gamla punklåtar, låtar utan vilka Toten Hosen inte skulle ha funnits. Sorg drabbade också gruppen då Johnny Thunders dog endast några få dagar efter inspelningen av ”Born to lose”.

Kronan på verket var resan till Rio de Janeiro där låten ”Carneval in Rio – punk was” spelades in tillsammans med den legendariske tågrånaren Ronnie Biggs. Skivan kom i november och släpptes även i USA, Japan och Australien.

Arbetet med ”Learning English” gav Toten Hosen ny energi och de reste världen runt från mars till oktober. När de kom tillbaka till Tyskland upptäckte de att invandrare mottogs med slagträn och bensinbomber och bestämde sig för att dunka något i huvudet på de främlingsfientliga svinen. Detta skedde med låten ”Sascha – ein aufrechter Deutscher”. Den handlar om nazisten Sascha som är den nazistiska dumheten och motsägelsefullheten personifierad. Textmässigt är den helt underbar och den bästa antirasistiska låten jag hört.
”. De tyska republikanerna gjorde ett patetiskt försök att stoppa försäljningen av skivan då den nedvärderade deras parti. Detta ledde förstås till att försäljningen bara ökade ytterligare, och till slut hade den dragit in över en halv miljon mark i överskott som skänktes till ”Düsseldorfer Appell gegen Fremdenfeindlichkeit und Rassismus”.

1993 hade det gått nästan 3 år sedan det senaste vanliga Toten Hosenalbumet släpptes, så nu var det dags igen. ”Kauf Mich” hette skivan som var en redogörelse för hur man marknadsför en produkt. Campino kommenterade skivan med” Efter att inte ha skrivit en låttext på nästan tre år var jag tvungen att släppa ut all dyngan. Det är den mest cyniska skivan vi någonsin gjort.”

Till den första singeln från albumet, ”Wünsch dir was”, gjordes också en video som spelades in i ett iskallt New York. Filmteamet gjorde en enorm insats, men även bandet utsattes för en del extrema situationer: alla som åkt berg-och-dalbana 20 gånger i rad i iskallt väder vet vad jag talar om…

1993 släpptes även Toten Hosens första samlingsplatta, ”Reich und Sexy”. Många av de lite nyare lyssnarna kunde därmed få reda på vad bandet pysslat med de senaste elva åren. Självklart finns även ”Wir sind bereit” med på den skivan. Omslaget är också lite speciellt. De fem bandmedlemmarna sitter, nakna, tillsammans med ett antal kvinnliga, likaså nakna, fotomodeller i en ordnad hög. Diverse tecken på framgång och rikedom finns också spridda över bilden: guldskivor, champagne, feta cigarrer, dollarsedlar samt flera av de tidiga albumen.

“Learning English – Lesson one” gjorde Toten Hosen kända över världen. För att ge sina utländska, icke tysktalande fans lite mer gjorde man också en engelsk version av ”Reich und Sexy”. Den fick namnet ”Love peace and Money” och var i princip nyinspelningar av gamla Toten Hosenhits med texter översatta till engelska.
Under Reich und sexy-turnén –94 spelade Toten Hosen för över 200 000 personer utspridda på 24 konserter. Ett av bandets starkaste minnen från den turnén är konserten i Istanbul där publiken snodde med sig hälften av all utrustning när de gick.

Nästa år, 1995, gick en av bandets drömmar i uppfyllelse när de startade sitt eget skivbolag i samarbete med JKP – Jochens Kleine Plattenfirma. Detta var viktigt då det var det sista steget för bandet mot totalt oberoende.

1996 släppte man det första albumet på det nya skivbolaget: ”Opium fürs volk”. Den riktigt stora hiten blev, ganska oväntat, ”Zehn kleine Jägermeister”, ett svar på den tidigare ”Eisgekülter Bommerlunder”. Singeln knep förstaplatsen på listorna, första gången för Toten Hosen. Dödskallen på omslaget är (då utan horn och ciggar) en gammal symbol för Toten Hosen.

En av höjdpunkterna i karriären kom också 1996: när de spelade tillsammans med Iggy Pop på Ramones avskedskonsert i Buenos Aries. Andi kommenterade efter spelningen: ”50 000 festande argentinare, det är verkligen en upplevelse”.

Ibland är insikten om hur snabbt enorm glädje kan växla till stor sorg skrämmande. För Toten Hosen kom den 1997. De hade bestämt sig för att uppfylla den största drömmen för bandet: att få spela en konsert på Rhenstadion där deras älskade fotbollslag ”Fortuna 95” spelat så många matcher. 60 000 människor kom till konserten och det verkade som allt skulle bli som man drömt om. Men drömmen blev en mardröm - en ung kvinna från Holland klämdes ihjäl längst fram vid scenen. Det var inte bandets fel, sådana saker kan drabba alla band, men chocken träffade dem hårt och har fortfarande inte lämnat dem. Bandet tvingades dessutom spela klart konserten för att inte orsaka masshysteri. Detta tror jag är en av de värsta saker som kan drabba en musiker. Man skapar något som ska glädja människor och så orsakar det död. Att det dessutom hände under en sådan drömspelning måste göra att man totalt tappar lusten att spela, vilket också Toten Hosen gjorde. De ställde in alla kvarvarande spelningar och satte sig ned för att bearbeta det som hänt och fundera på om de över huvud taget kunde fortsätta. Utan den starka och gamla vänskapen mellan bandmedlemmarna skulle de förmodligen lagt av, men nu kom de fram till slutsatsen att vad bandet stod för, musiken och vänskapen, var det viktigaste i deras liv.

1998 blev bandet tillfrågade om de ville vara med i ”Warped festival tour”, en festivalturné med ganska liten publik på ganska små arenor. Toten Hosen accepterade, huvudsakligen för att utröna om de någonsin kunde känna sig bekväma med att spela igen. Turnén gick i Nya Zeeland, Australien, Hawaii och Japan, långt borta från allt vad Düsseldorf och Rhenstadion hette. Här lyckades de hitta tillbaka till scenen och musiken. Snart var de igång igen hemma i Düsseldorf och vid nyår behövde alla semester. Under januari och februari reste bandet genom Indien och talade, enligt Campino, inte om musik på fem hela veckor.

Vid hemkomsten satte man igång med låtskrivandet igen, det hade gått tre år sedan ”Opium fürs volk” och det började bli dags för ett nytt album. Mitt i arbetet med detta kom det oväntade erbjudandet om att få göra titelmelodin till filmen ”You are dead”. Bandet gillade filmen som var en korsning mellan Trainspotting, Killing Zoe och Toten hosens gamla favorit, A Clockwork Orange och de accepterade erbjudandet. Mot slutet av året kom albumet ”Unsterblich” som var ett lyckat försök att kombinera den lättsinniga och sorglösa attityden på de tidiga plattorna med de djupare texterna på de senare. För första gången kunde man också urskilja mer klassiska tongångar i musiken, swing och ljud från 60-talet. Dessa melodier blev extremt populära och är, enligt mig otroligt bra. Det var också här Toten Hosen, efter sjutton år och ett stort antal album hade hittat sitt eget ”sound”. Albumet skuttade rätt upp på listornas förstaplatser. Den första singeln ”Schön Sein” gick i två dagar att ladda ned gratis på Toten Hosens hemsida. Sidan fick under dessa två dagar över 100 000 träffar från 73 olika länder, däribland Cocos ön.

Trummisen Wölli, hade lidit av problem med ryggen sedan den senaste turnén och bestämde sig för att ta en paus. Han ersattes av sin trumtekniker, Vom Richie, som arbetat med bandet både länge och väl. Wölli var dock kvar som medlem och lovade fansen att ”Jag ska fortstätta tortera er!”

Toten Hosens stora intresse för fotboll märkets återigen på singeln ”Bayern”. Själva låten handlar om hur ogärna bandmedlemmarna skulle vilja spela i FC Bayern-München, textraden ” Wir würden nie zum FC Bayern München gehen!” har senare omvandlats till ”Nie im Leben würde ich zu Bayern gehen!” och har nu blivit en liten symbol för Toten Hosen. Med på singeln fanns också en musikvideo som till största delen visar en fotbollsmatch med bandet som deltagare på en plan utanför Düsseldorf.

År 2000 skulle man också genomföra den stora unsterblichturnén som skulle gå genom Tyskland, Österrike, Ungern och Schweiz. Det började bra mellan 10:e och 12:e maj. På konserten därefter hoppade Campino upp på scenen – och fick en allvarlig skada: svårt sönderslitna ledband. Tji turné. Man beslöt sig ändå för att inte slösa bort alla dessa månader utan satte genast igång att skriva nytt material.

När Campino äntligen var fullt återställd gav man sig ut på en turné i Polen, Ungern och Tjeckien. Spelningarna var huvudsakligen på små klubbar och liknande. Något senare fick bandet ett erbjudande om att spela förband åt AC/DC på deras tyska spelningar. Då alla i Toten Hosen gillade AC/DC mer eller mindre kastade man sig över erbjudandet.

Senare under året fick Fortuna 95 ekonomiska problem och hade ett hot om nedflyttning till fjärde division hängande över sig. Toten Hosen ville förstås göra något för att rädda sitt älskade lag och gick in s...