Längtan efter äventyret

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en varm dag. Inte så där exotiskt varm, men ändå ordentligt varm för att vara sommar-Sverige. Johannes tröja klibbade fast vis hans rygg när han gick på gångvägen mot badet. Han skulle möta sin bästis Tove där nere. Johannes visste att det inte var lika vanligt för killar att ha bästisar som för tjejer, men Johannes och Tove hade alltid hängt ihop, och då får man ju enspeciell sorts kontakt efter ett tag. Han passerade den stora eken till vänster om vägen och nu var det ganska exakt fyra minuters gång kvar. Ibland kunde han känna att han ville ha omväxling, att något nytt skulle hända liksom.



Det kunde bli ganska trist att bo så här på landet som de gjorde. Men sedan brukade mor hans prata om att de hade det så mycket bättre än dem i de stora städerna. Där fanns det avgaser, bilar och det gick aldrig att få vara i fred. Mor hade rest till staden ganska ofta nu efter fars bortgång, nu var det hon som var tvungen att sköta affärerna. Sälja spannmålet, mjölken och allt det andra som de producerade på gården. Mor sade att det tog tjugo minuter med tåget från stationen in till staden. Tjugo minuter. Det var inte länge alls… han kanske till och med skulle kunna… nej glöm det… eller jo! Om han vände nu direkt så skulle han kunna ta Perssons vagn som alltid gick förbi på stora vägen, exakt klockan åtta på morgonen.



Han tog upp sin klocka ur fickan och tänkte direkt på far. Klockan hade han fått när far gick bort. Den var tre minuter i åtta! Han tvekade en sekund men började sedan springa genom skogen mot vägen. Grenar från enorma granar slog honom i ansiktet men han stannade inte ens upp för att väja för dem. Han löpte snabbt, det fick han ofta höra från sin gymnastiklärare. Gymnastik var det ämne han tyckte bäst om i skolan, de andra lärarna var inte bra tyckte han. Han sprang och sprang och till slut skymtade han vägen mellan de fylliga grenarna. Vagnen såg han inte till, men det kunde ju betyda två saker. Antingen så var Andersson lite sen denna morgon, eller så hade han redan passerat.



Johannes sprang de sista metrarna ut till vägen och såg sig om. Först till vänster där vagnen hade varit om den var sen. Där var ingen vagn. Han vände snabbt huvudet till höger och såg vagnen en bit ner på vägen. Han började skrika och vifta med armarna för att fånga Anderssons uppmärksamhet, men det fungerade inte. Han suckade lätt och startade sedan med en rivstart. Han hann ikapp vagnen och hoppade på därbak utan att Andersson ens märkte något. Han var inte särskilt gammal, men Johannes hade hört att han råkat ut för en hemsk olycka när han var ung, något med att han ramlat från däcket på en stor fraktbåt och blivit liggandes i det kalla vattnet i över en timme innan en förbipasserande båt hade plockat upp honom.



Det var ett under att han överlevde, sade alla efteråt. Och nu när han satt här bak på vagnen och tittade framåt så tyckte Johannes att han kunde se ett litet ärr över högra örat. Vagnen tog omkring en halvtimme på sig att komma till stationen. När de var framme blev det liv och rörelse direkt. Lastgubbarna började packa från vagnen och upp på tåget, och Andersson startade en förhandling med huvudmannen på stationen.



Johannes var inte säker på vad det var Andersson sålde, men han tyckte att det stod nåt om ”prima potatis” på lådorna. Johannes hoppade av vagnen och gick fram till biljettkontoret. ”Tur och retur till staden, 2 kronor” Två kronor! Så mycket pengar hade Johannes aldrig hållit i i hela sitt liv. Vad skulle han nu göra? Han kunde ju inte bara ge detta äventyr ett slut innan det ens börjat! Om han skulle… ja så fick det bli. Han var tvungen att smita med på tåget. Men han visste ju inte hur eller var han skulle gå in. Här krävdes lite efterforskning. Johannes gick fram till tåget och öppnade dörren till första vagnen. Där gick det inte att vara, vagnen var full med folk, och dessutom var det första klass, och där skulle de ange en smitare som honom direkt.



Han gick vidare. Nästa vagn var inte heller bra. Han fortsatte till den femte vagnen. Den såg lovande ut tyckte han. Femte vagnen var en lastvagn, och den var till bredden fylld med olika produkter som skulle framtas från traktens bönder in till staden. Johannes var ganska lit...