Om ödet får bestämma

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Om ödet får bestämma, eller Serendipity, vilket är filmens originaltitel, handlar om en kvinna och en man som av en slump möts på ett varuhus när de, bokstavligen, ska köpa samma vantar. Det visar sig att kvinnan är mycket beroende av ödets små vinkar och när den lapp hon skrivit sitt telefonnummer på flyger bort i vinden tar hon det som ett tecken på att de inte borde träffas. Mannen däremot känner att han spelar med för höga insatser för att lita på ödet och bönfaller henne att ge det hela en chans. Hon bestämmer sig då för att skriva sitt namn och telefonnummer i en bok och sälja den till ett antikvariat samt att handla med den femdollarsedel som hon fått med hans namn och nummer på. Detta enbart för att hon ska veta om det är ödets vilja att de ska träffas igen. Den största delen av handlingen utspelar sig dock några år senare då de båda är på väg att gifta sig med varsin partner.

Jag tycker filmen är godkänd i sin genre, men detta är ingen film jag skulle betala biljett för att se. Det problematiska jag upplever med filmer som denna är att de speglar den omöjliga, trånande, illusionära kärleken, som i mina ögon ter sig väldigt ologisk. Kanske är den för vissa härlig att tro på i det tysta, men jag skulle vilja säga att detta inte är en ”må bra”-film, utan en ”må dåligt”-film eftersom ens eget liv känns väldigt praktiskt, ordnat och utstakat om man jämför med detta. Därmed säger jag inte att, romantiska komedier inte har sin charm. ”Sömnlös i Seattle” är minst lika kult som andra framstående filmer i sin genres. John Cusack, som spelar Jonathan Trager, bär tillsammans med sin vän Dean Kansky, Jeremy Piven, upp hela filmen. De har en härlig kemi tillsammans som, enligt mig, överglänser den mellan Jonathan och Sara, Kate Beckinsale. Ett annat plus är det småroliga affärsbiträdet på Bloomingdale’s, som spelas av Eugene Levy, även känd från American Pie.

Det jag väljer att analysera lite närmare i filmen är dialogen och musiken. Anslaget inleds med storbandsjazz för att illustrera julstressen och det glättiga. Det fortsätter med en ballad med rytmiska trummor, där man får en känsla för Jonathans olyckliga sits. Något som jag tyckte är tråkigt är all denna hissmusik, dvs. allt radiomässigt gitarrplinkande och instrumentala pianoslingor. Detta spelades lite titt och tätt genom filmen. Ett plus i musikväg, som jag måste ge, är den österländska musik som helt oväntat fanns med. Denna musik spelades i filmen av John Corbett, Saras fästman, Lars. För övrigt anser jag att musiken följde normerna; stressigare, mer entonig musik när tempot ökades i filmen osv.

Dialogerna, som är mitt andra val att analysera, är utan att förringa filmen och dess skådespelare, både banala och förutsägbara. När manusförfattaren försökte sig ut på djupare vatten skulle han ha uppmärksammat kallsuparna han fick. Det eventuellt uttänkta bakom de enkla dialogerna nådde aldrig riktigt mig som åskådare. Det är lite märkligt att en manusförfattare skriver så verklighetsfrämmande dialoger, t.ex. att Jonathan, som hade flickvän samt var medveten om att även Sara hade pojkvän, stöter så tydligt på henne. Eller varför inte när han tar fram en bläckpenna och ritar linjer mellan hennes fräknar, som tillsammans bildar stjärnbilden Cassiopeja. Sanslöst.

Som tidigare nämnts så uppskattade jag dock både John Cusacks och Jeremy Pivens skådespelarprestationer och för att förtydliga detta så ska jag räkna upp några mycket underhållande citat:

Detta utspelar sig när Jonathan och Dean vill övertyga en ung vikarie att ge dem information om tidigare hyresgäster i det hus som de nu vet att Sara bodde i.

Jonathan: Forget about privacy laws. You know what privacy laws do?
Leasing Office Temp: No.
Jonathan: They protect millionaires. You know who those millionaires are?
Leasing Office Temp: Who?
Jonathan: Tell him who they are. Tell him.
Dean: Kids your age. Pimple-faced college drop outs who have made unhealthy sums of money forming internet companies that create no concrete products, provide no viable services, and still manage to generate profits for all of its lazy day-trading son-of-a bitch shareholders. Meanwhile, as a tortured member of the disenfranchised proletariat, you find some altruistic need to protect these digital plantation-owners?

En annan av mina favoriter är när de diskuterar Gudfadernfilmerna; att Halley, den kvinna han ska gifta sig med är Gudfadern II, som enligt honom är den bästa gudfaderfilmen, fast man måste se den första Gudfadern för att uppskatta den andra. Eller varför inte citatet när Dean berättar för Jonathan vad en grekisk filosof sade: ”Om ni vill bättra er, var nöjda med att vara dåraktiga”.

Något jag förvånades över var de många, små sexuella anspelningarna som fanns i denna film med tanke på att den i Sverige är från 7 år på biograferna. För mig kändes de helt oväsentliga för filmens fortlöpande och det...