Kärlek

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Behovet av kärlek

Jag har, precis som alla andra, ett behov av att känna mig älskad. Alla människor behöver veta att de är älskade. Känner eller får man ingen kärlek i sitt liv, är jag övertygad om att ditt själsliga och psykiska jag, trasas sönder.

Inger Edelfeldt skriver i sin bok „Kamals bok“, om Kamals förhållande till sin pojkvän Stefan. Kamal förstår inte varför de är ihop. Hon vet inte om hon vill ha hans kärlek, eftersom hon hela tiden längtar efter något annat. Hon kan gå på stan och titta på män, bara för att se om någon är „han“, den „rätte“.
Om ett förhållande är på det viset så uppfylls inte behovet av kärlek tillräckligt för att förhållandet ska fungera.

I ett förhållande tycker jag att man måste kunna känna sig älskad för den man är och inte behöva känna känslan av otillräcklighet. Varför har man annars blivit ihop överhuvudtaget? Om du inte känner att du får kärlek tillbaka ifrån den du älskar, utan han/hon vill bara bli ihop med dig för att du är snygg, populär och sexig, vad får du ut av det då? Jag kan säga av egen erfarenhet: inget alls. Eller om det är ombytta roller, att en person älskar dig för den du är och du bara ser till hans eller hennes yttre? Då uppfylls inte hans/hennes/ditt behov av kärlek, utan ditt välbefinnande uppfylls av något slags „status“.

Att bedra en människa är den värsta erfarenheten jag någonsin har upplevt. Det tillfredställer en inte direkt. Snarare tvärtom. Du känner dig urusel och det förtroende man har haft för varandra bryts ner, sakta men säkert. Den kärlek som var mellan två människor blir plötsligt till något oförståeligt. Den person som man har svikit, vill/vågar man inte längre se i ögonen. Det kan t o m bli så att man inte träffas mer. Då anser jag att det definitivt har gått för långt. Då har behovet av kärlek från den personen blivit till något själviskt försvar, att den kärleken behöver man visst inte. Man vägrar inse att det faktiskt just är behovet av kärlek från den personen som gör att man själv mår väldigt dåligt.
Det jag försöker säga med detta är att behovet av kärlek inte bara behöver vara positivt. Det kan bryta ner en också.

Jag tror att behovet av kärlek idag, är mer behövligt än någonsin. Sepererade familjer, mobbning i skolan, utfrysning på jobbet, bortrövande av barn, mördare, narkotikamissbrukare, ja, det skulle kunna hålla på i oändlighet. Jag är ganska säker på att det som gör att vårt samhälle ser ut som det gör idag är bristen på omsorg, medkänsla och kärlek. Är det kärlek att gifta sig, skaffa barn och helt plötsligt komma på att man inte passar ihop längre? Är det rätt mot barnen? Är det kärlek att inte bry sig om sina barn och låta dem göra som de vill? De varelser som är i det mest absoluta behovet av kärlek är små barn. De behöver känna sig trygga redan från början. Jag vet att om barn inte får kärlek i sin uppväxt, kan det leda till allvarliga men som visar sig senare i livet. Om barnen ser att föräldrarna inte älskar varandra, hur kan man då begära av dem att de i sin tur ska lära sina barn vad kärlek är?
„Fungerar förhållandet bra i början kan Andreas tänka sig att fortsätta fem år. Därefter vill han fundera över om det är värt att gå vidare.“, skriver Claes Hemberg i artikeln „Hur länge ska kärleken hålla?“.
Det är klart, om alla tänker så, kanske det klarnar lite i frågan om varför vuxna människor inte håller ihop hela livet ut som de lovat inför Gud och prästen. Hemberg skriver också om Andreas: „han vill känna lite hotfull spänning och mystik i förhållandet...“ och därför anser Andreas att „hans kvinna“ aldrig någonsin kan vara hans närmsta vän. De ska helt enkelt inte veta så mycket om varandra utan leva i ett „fritt“ förhållande utan ansvar. Man kan nu börja ifrågasätta vilka som ska ha barn och inte, när de inte ens kan uppfylla behovet av kärlek till varandra.

„Idag njuter jag av mig själv för att jag är älskande“, uttrycker sig Ann Smith i „Två kärleksdikter“. Att älska och att älskas är väldigt viktigt för välbefinnandet i och hos sig själv. När du ser att en människa blir glad av att du älskar honom/henne så tillfredställer du även ett behov hos dig själv. Du behöver se/göra dina vänner glada för att själv vara glad. När du ger kärlek till någon, ökar du chanserna att få kärlek tillbaka. På så sätt uppfylls behovet av kärlek hos båda parter. Detta kan jag säga för att jag har upplevt det själv. Ger man däremot hela tiden av sig själv, men får aldrig något tillbaka, tycker jag att kärleken svalnar och behovet av den blir bara ännu större.

Behovet av kärlek kan få den mest lugna och kontrollerade människa att göra de mest oförutsägbara och oigenkänneliga sakerna. Gunilla Linn Persson skriver i sin bok „Gravitation“: „Det sägs att kärleken är blind. Det kanske är bra att kärleken är blind, för då finns den också till för den som ännu inte lärt sig se.“ En människa som aldrig har upplevt kärlek och som konfronteras med den för första gången förstår säkert inte riktigt vad det är. Men även en människa som har haft kärlek som en grund under uppväxten kan inte säkert sätta fingret på vad kärlek är. Jag t...