Aristofanes

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag valde att fördjupa mig i Aristofanes av den enkla anledning att vi skulle läsa ett drama från antiken och då valde jag ”Lysistrate” som är en av Aristofanes mest kända komedier. Den handlar om hur kvinnorna i Grekland går samman och kärleksstrejkar för att få slut på kriget. Språket han använder gör mig minst sagt konfunderad med tanke på att det utspelar sig flera hundra år f Kr. Yttrandefriheten var ju i och för sig obegränsad från scenen vid denna tid så länge man inte hädade gudarna men att det inte fanns några spärrar vad det gällde att uttrycka sig om sex och samlevnad förvånar mig. Det framgår även tydligt att kvinnor har en sexualitet och att de bejakar den. Denna författare tycks gilla kvinnor som är starka och självständiga men han är trött på krig, eller så har han något annat motiv att vilja få slut på striderna. Var det möjligen så att han gjorde egna förluster på grund av kriget eller var den egendom han tros vara ägare till utsatt på något sätt? När jag läser ”Lysistrate” blir jag nyfiken på hur det var i antikens Grekland, hur människor levde och vem Aristofanes var. Var den fria sexualiteten mer en produkt av Aristofanes fantasier och önskningar eller var kvinnor så frispråkiga och var deras aptit på sex så stor som han antyder?

Aristofanes föddes och levde i Athen ca 445 – 385 f Kr. Hans far hette Filippos och han hade tre söner som alla blev komedidiktare. Det nämns ingenstans något om kvinnor i hans eget liv, inget om hans mor eller den kvinna som födde honom de tre sönerna. Detta är kanske inte så anmärkningsvärt eftersom kvinnor inte hade något större värde i Athen vid denna tid. Deras viktigaste uppgift var att föda barn och då skulle det vara en son. De hade inga lagliga rättigheter, ägde inget, utbildades enbart i hushållsgöromål, var hänvisade till speciella kvinnorum i hemmet, de fick inte ens gå ut ensamma.

Aristofanes var konservativ och han föredrog aristokratiskt styre, han var emot reformer och moderniteter. Han var antikens främsta författare av lustspel men det var en mycket lokal produkt, enbart för atenarna, varför hans storhetstid också blir kort. Han ironiserar över politiken, militären men också över diverse mänskliga dårskaper. Politisk satir blandas med fruktbarhetsriter och underhållningsmusik för teatertävlingar i Athen. Han gör våldsamma utfall, i sina dramer, mot aktuella personer som han inte sympatiserar med däribland Kleon som ilsknar till och försöker få Aristofanes medborgarskap indraget, vilket han misslyckas med. Han angrep även filosofer, däribland Euripides som han aldrig erkände så länge denne levde. Vad gjorde egentligen Euripides som störde Aristofanes?

Man bör veta lite om Athen på 400-talet f Kr för att kunna tolka Aristofanes rätt. Folket ville ha krig för att stärka ekonomin, det skapade arbetstillfällen och skeppsredare och vapentillverkarna gned sina händer medan bönderna svalt. Demokratin var i kris om man nu kan kalla det för att vara en demokrati. Varken kvinnor, slavar eller invandrare hade något att säga till om och dessa var en stor del av befolkningen i detta slavsamhälle.

Han var före sin tid och han måste ha varit en djärv man som vågar häckla allt och alla samtidigt som han vågar släppa fram kvinnor på scenen, starka självständiga kvinnor. Var det bara en del i hans sätt att skoja till det som han använde sig av kvinnor vid makten eller hade han funderingar på allvar? Attraherades han personligen av starka kvinnor? Hade han sedan länge insett att kvinnor också kan tänka själva eller var det bara ett ”verktyg” han använde för att förlöjliga männen och då främst militär och politiker?

Exempel på starka kvinnor kan man läsa om i ”Kvinnorna vid Thesmoforiefesten” där en man klär ut sig till kvinna för att delta i kvinnornas fest eller i ”Kvinnorna i folkförsamlingen” som handlar om när kvinnorna tar makten från de odugliga männen och inför ett kommunistiskt samhällsskick i Athen. I ”Lysistrate” tar kvinnorna över makten genom att vägra männen sex, på så vis tvingas de till förhandlingsbordet och sluter fred.

I dramat ”Babylonierna” angriper han Kleon, som var den främsta folkledaren under större delen av peloponnesiska krigets första skede, och beskyller honom för demagogi och utnyttjande av folkdomarinstitutioner. Demokratin var på väg att urarta till majoritetstyranni och Aristofanes förlöjligar den och dess ledare. Han för de förtrycktas talan och man kan ju undra om det inte var farligt att vara så kontroversiell på den tiden, men han kanske inte uppfattades så. Kleon var inte populär bland de konservativa utan uppfattades mer som en uppkomling utan takt och besinning. Aristofanes hånar honom även i ”Freden” så det är väl inte så konstigt att Kleon svarar med att försöka få bort honom.

Det enda som återstår av den athenska komedikonsten är elva verk av Aristofanes, han lär dock ha skrivit runt femtio komedier.

Efter Aristofanes tid förvandlades teater till ren underhållning utan samhällskritisk udd. ...