Jordens polarområden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehåll

 Inledning - 3
 Samhörande för båda poler - 3
 Arktis
 Historia – 4
 Geografi
Alaska – 5
Kanada – 5
Grönland – 6
Norge – 6
Sverige – 6
Finland – 6
Ryssland – 7
 Klimatet norr om polcirkeln
Alaska – 7
Kanada – 7
Grönland – 7
Norge – 8
Sverige – 8
Finland – 8
Ryssland – 8
 Antarktis
Historia
Antarktis uppkomst – 9
Antarktis upptäcks av människan – 9
 Geografi – 10
 Klimat – 10
 Växt- och djurliv i polarområdena
Växter – 11
Djurens sätt att klara kyla – 11
Näringskedjan i polarområdena – 11
Djuren i polarhaven – 12
 Människoliv i polarområdena – 12
 Avslutning – 13
 Källförteckning – 13



Inledning
Jordklotets nordligaste respektive sydligaste områden kallas Nord- och Sydpolen, eller som de egentligen heter Arktis och Antarktis. Antarktis är jordens femte största kontinent medan Arktis egentligen bara är drivande is.
Jag har valt att arbeta om dessa områden eftersom att jag finner dessa platser intressanta. Det finns nämligen så mycket mer än bara is att ta reda på. Områdena döljer flera dolda hemligheter som jag vill ta reda på. Hur kommer det sig att dessa områden har lämnats så nedkylda medan resten av planeten hålls varm? Hur fungerar växt och djurliv i dessa delar av världen? Vilka skillnader finns mellan de båda polarområdena? Jag ska även försöka ta reda på historian bakom upptäckten av dessa områden.

Samhörande för båda polerna
Planeten jorden har som bekant en viss bana runt solen. Ett varv runt denna bana tar ett år. Jorden snurrar även runt sin egen axel. Detta är anledningen till att vi upplever natt och dag som vi gör. Ena sidan är vänd runt solen tills himlakroppen har vänt och den andra sidan är vänd mot solen. Jordens båda poler utgör de nordligaste respektive sydligaste punkterna på denna axel. På grund av jordens runda form sprids solljuset vid polarområdena ut över en mycket större yta än vid t.ex. de tropiska områdena nära ekvatorn. Dessutom måste solljuset färdas en längre sträcka genom atmosfären vilket absorberar en stor del av värmen. Detta gör att polerna är kalla istäckta områden.
Polarområdenas gränser kallas för norra respektive södra polcirkeln. Två cirklar som man på en jordglob kan se vad som till hör jordens båda polarområden. Cirklarna ligger på 66,5 graders sydlig respektive nordlig breddgrad. Men det finns ett bättre sätt att se vad som är polarområde och inte polarområde. För att definiera polarområden används en term som kallas 10˚C-isometern. Det innebär områden med en årlig högsta medeltemperatur på 10˚C. Med ögat kan man definiera polarområden genom att se på trädväxten. Träd växer nämligen inte inom de områden som faller under 10˚C-isometern. Med denna metod är det överenskommet vad som hör till jordens polarområden. Polarområdet på jordens norra axel heter Arktis. Namnet kommer från antikgrekiskan och betyder ”björn”. Stjärnbilden Stora Björn ligger nämligen rakt ovanför. Till Arktisområdet hör förutom Nordpolen och all packis även större delen av Grönland, Alaska, Kanadas nordliga regioner och Rysslands nordligaste områden. På sydsidan av jordens axel ligger Antarktis. Vilket helt enkelt betyder ”motsatta sidan av Arktis”. Hit hör sydpolen och småöar som Sydgeorgien, Sydshetlandöarna och sydorkneyöarna. Det finns också magnetiska poler som ligger intill de geografiska (Nord- och Sydpolen). Men dessa är hela tiden i rörelse. Det är därför vi måste justera våra kompasser som använder sig av de magnetiska polerna för att visa vägen mot norr.




Arktis

Historia
Det dröjde lång tid efter den senaste istiden innan ismassorna drog sig tillbaka och frigjorde
i alla fall delar av ishavet. Mellan 330 och 325 år före Kristus gav sig den grekiske upptäcktsmannen Pytheas iväg för att söka efter handelsvägar norrut. Han reste från staden Massilia (dagens Marseille), genom Herakles portar och satte kurs mot Nordeuropa. Han cirklade runt de brittiska öarna och fann Orkneyöarna och förmodligen även Shetlandsöarna. Han var även på besök i nordvästra Norge. I Pytheas loggböcker nämnde han en ö som han kallade Ultima Thule, sex dagars seglats norr om brittiska öarna. Pytheas refererade med största sannolikhet till Island. I Sydeuropa visste man inte mycket om landskapen här. Både före och efter Pytheas resa berättades fantastiska historier om de magiska länderna i det kalla havet, det fantastiska nordiska havet, Oceanus innavigabilis, eller det Hyperboreanska havet. Området var vaktat av de starkaste vindarna människan någonsin sett. Boreas vindar ilade genom Rhipaenbergen och vaktade de flertal idylliska länder som sades skulle ligga bakom. Bland annat så skulle Vinland, Elysianska fälten, Avalon och Hespiraderna gömmas bakom dessa vaktande naturkrafter. Man sa att paradisets gränstrakter var bosatt av barbariska människor med hundhuvuden. Folket kallades för Cynocephali eller Scythians. De åt rått kött och uppförde sig som de vildaste björnar. Att söka sig uppåt mod dessa trakter ansågs vara att väcka de monster som tidigare lämnat dem ifred. Deras rädslor övervanns dock av ekonomiska förhoppningar då det började tryta på hemmaplan. Ingen kom dock längre än Pytheas förrän långt senare.

Nordiska sjöfarare var nyfikna på vad man kunde finna norr över. Flera expeditioner gjordes utan resultat. Det dröjde tills år 870, Det året har det dokumenterats om sjöfarare som nått Kolahalvön i nordvästra ryssland samt Island. De norska sjöfararna koloniserade delar av dessa områden. Nästa ö att falla för norrmännen var Grönland. Det var den norske vikingen Erik Röde som koloniserade ön omkring år 985. Grönland hamnade senare under danskt styre. På den här tiden var klimatet varmare än det är nu. Grönland blomstrade stora delar av året. Klimatet försämrades dock några århundraden senare. De nordbor som sökt sig hit gick en grym död till mötes.
I mitten av 1500-talet började engelska och holländska sjömän utforska Arktis och ishavet. De sökte efter en nordöstlig passage till Kina men de blev brutalt stoppade av isen. Moderna isbrytare har än idag problem att ta sig fram genom delar av ishavet. År 1576 gjorde Martin Frobisher ett nytt försök att hitta till Kina genom en nordlig passage. Han valde dock att segla på västsidan om Arktis istället för den östsida dom framför allt engelsmännen misslyckats med. Han kom aldrig till Kina utan fann istället Baffinön som idag tillhör Kanada. År 1878 var det till slut en svensk som fullborde sjövägen till Kina nordöst om Arktis. Hans namn var A E Nordenskjöld. 25 år senare lyckades norrmannen Roald Amundsen ta nordvästpassagen förbi Arktis. Det visade sig så småningom att han dragit en nitlott då resan tog hela tre år. Norska sjöfarare hade visat stort intresse för ishavet i snart tusen år när Fridtjof Nansen blev den första att försöka nå Nordpolen. Han försökte komma dit genom att driva med packisen. Hans resa tog slut 364km ifrån sitt mål. 1909 nådde till slut en amerikan vid namn Robert Peary fram till Nordpolen. Han var först att försöka färdas på isen. Peary fick dock inte med sig några bevis så hans bedrifter väcker fortfarande tvivel. 1958 tog sig amerikanska marinare sig till Nordpolen genom färdas i sin atomubåt USS Nautilus under isen för att sedan komma upp till ytan vid nordpolen. USS Nautilus blev därmed första fartyg som tog sig hela vägen fram. Idag erbjuder företag turister att åka till Nordpolen med atomdrivna ryska isbrytare.


Geografi
Olikt Antarktis som är en stor kontinent totalt omgivet av hav är Arktis istället egentligen ett hav omgivet av kontinenter och öar. Stora delar av havet är fruset största delen av året men det faktum att det finns en period då mer vatten frigörs gör att det norra polarområdet blir mer gästvänligt för växter, människor och djur än Antarktis som är låst i is. Styret norr om polcirkeln styrs av åtta länder: Norge, Sverige, Finland, Ryssland, USA (Alaska), Kanada, Danmark (Grönland) och Island. Island styr dock bara av de två småöarna Grímsey och Kolbinsey.

Alaska
Alaska är USA: s största stat med sina 1 530 000 kvadratkilometer. Den är också den mest glesbefolkade staten i USA. Alaska har ett väldigt bergigt landskap. Faktum är att 17 av USA: s 20 högsta toppar återfinns i Alaska. Det högsta berget heter Mt McKinley och är 6096 meter högt. Här finns över 5000 glaciärer och djurlivet är berikat med många och sällsynta arter varav grizzlybjörnen är världskänd i myter och sägner. Alaskas latitudgrader sträcker sig från 52˚N (samma som London) till 72˚N (samma som Nordkapp Norge). Longituderna sträcker sig från 130˚W (samma som Franska Polynesien) till 172˚E (samma som delar av Nya Zeeland). Man kan säga att Alaska är indelat i sex olika geografiska zoner. Den sydöstra delen innehåller många berg och ett flertal öar längs Gulf of Alaskas östra kust. I den sydcentrala delen ligger Alaskas största stad Anchorage. Här ligger också Kenaihalvön. Sydvästra Alaska saknar träd och här dominerar vulkaner och öar i den 1500km långa ö och halvögruppen Aleuterna. En bit utanför kusten är också Kodiak Island belägen. Beringssundsregionen innehåller Yukonflodens och Kuskowimflodens stora deltan. Beauforts havregionen sträcker sig hela vägen till den kanadensiska gränsen och är något plattare än de andra delarna av Alaska. Den sista inre delen av Alaska täcker nästan hälften av statens yta. Landskapet är fyllt av vackra sjöar och vilda floder.

Kanada
Kanada är världens femte största land. Från väst till öst är det 7730km. Kanada har bara en gräns som ligger på fastlandet. Den är cirka 5000km lång och leder till USA. Landet omgivs av tre stora hav, Atlanten i öst, Stilla havet i väst och Ishavet i norr. Stora delar av nordvästra Kanada är likt Alaskas inre delar med sjöar och floder. Great Bear Lake och Great Slave Lake tillhör världens största sjöar. De norra arktiska områdena i Kanada är rika på olja, naturgas, guld och diamanter. Floden Mackenzie sträcker sig från Great Slave Lake till Beauforts hav i nordvästra Kanada. För urinvånarna i vildmarken är Mackenzie mer känd som Dene eller De Cho – den stora floden. Floden är 1800km lång och vid mynningen sprider den ut sig till ett av världens absolut mäktigaste deltan med hundratals kanaler och öar som täcker ett område på 16 000 kvadratkilometer. Franklindistriktet utgörs av ett flertal stora öar med arktiska landskap utanför Kanadas norra kust. Några av de magnifika öarna är Baffin Island, Ellesmere, Victoria Island, Banks Island, Prince of Wales, Somerset, Southampton, Devon, Elizabeth Islands och ett dussintals fler. Kanadas arktiska regioner inkluderar också söderöver kusten mot Hudson Bay, Yukondistriktet, norra delarna av Manitoba och Ontario, och öster om Hudson Bay nordliga Quebec och Labrador som är hem åt flera inuitgrupper. I Yukondistriktet finns också Kanadas högsta topp Mount Logan som mäter 6050 meter över havet. Till havs gränsar Kanada till Grönland i öst och Ryssland i nordväst via Berings sund.
Kanadas norra delar har ett flertal nationalparker som kan beundra med sin mångfald av vattendrag, skog och klippformationer vid flodfall.




Grönland
Grönland är världens största ö med sina drygt 2 miljoner kvadrat kilometer och en kustlinje som är 40 000 kilometer lång. Grönland är faktiskt 52 gånger större än landet det hör till, Danmark. Grönland är världens nordligaste land. Den sydligaste udden ligger på 59˚45N latitud. Cape Morris Jesup är den nordligaste piken och är belägen på 83˚20N latitud.
Oodaq Island, en liten klippformation en bit ut från grönlands nordkust är världens nordligaste fast belägna land. Oodaq Island ligger så högt norrut som 83˚40N latitud.
Större delen av Grönland är täckt av is. På flera ställen kan isen vara upp till 3000 meter tjock. All denna is alstrar ett så stort tryck att ön forceras neråt. Delar av grönlands inre landskap kan därför ligga upp till 360 meter över havet. Ismassan på Grönland motsvarar 4 miljoner kubikkilometer. Det motsvarar i sin tur en miljard liter vatten per person på hela jordklotet. Om Grönlands istäcken skulle smälta bort så skulle havsnivån stiga med ca 6 meter.
Förutom rena istäcken så är grönlands landskap även kantat av glaciärer. Humboldtglaciären är öns störta glaciär och mäter 120 meter på höjden och 80 kilometer på bredden. Grönland har flest glaciärer i hela världen.
Grönlands kustområden är fyllda av dramatiska landskap med fjordar och klippor. Flest fjordar finner man på öns sydöstsida. Hela Grönland förutom de sydligaste delarna ligger norr om Norra polcirkeln. Grönlands närmsta granne är den kanadensiska ön Ellesmere Island. Ön är belägen endast 26 kilometer ifrån grönlands nordvästra kust över Kennedy Channel. Island, 300 kilometer bort över Danmarkssundet, och Svalbard (Norge) 500 kilometer bort, är i övrigt grönlands närmsta grannar. Trots att Island och Grönland ligger så pass nära varandra så skiljer sig ändå öarna åt. Islands landskap är världens yngsta och mest dynamiska medan Grönland är det hittills äldsta landskapet. Ilua formationen utanför Nuuk daterar 3,7 miljarder år tillbaka i tiden.

Norge
Norges 323 000 kvadratkilometer sträcker sig längs skandinaviska halvöns västkust och gränsar till tre länder: Sverige, Finland och Ryssland. Landets nordligaste tredjedel och öar som t ex Svalbard ligger över polcirkeln. Landskapet nordlands kust är full av relativt små fjordar för att vara arktiska fjordar. Norges nordkust alterneras av mellan fjordar, klippor och trädlösa halvöar. Ögruppen Svalbard, 1000 kilometer norr om fastlandet är Norges nordligaste punkt. Svalbard är ungefär lika stort som Irland. Björnöya i syd ligger på 74˚N latitud och Spitsbergen samt Nordaustlandet i norr ligger på 80˚N latitud. Inre delarna av Svalbard är till stor del täckt av glaciärer.

Sverige
Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Sverige är ett mycket avlångt land. Från syd till norr är det ca 15000 kilometer. Denna form på landet medför stor klimatvariation. Sveriges landskap har till stora utformats av de senaste istiderna. Som ett resultat av det har Sverige blivit fyllt av sjöar. Förutom sjöar så är Sverige även välberikat med skog. Längst norrut tunnar träden ut till ett taigalandskap. Bara den nordligaste åttondelen ligger över polcirkeln.

Finland
Finland är Europas sjunde största land med sina 338 000 kvadratkilometer. Finlands arktiska områden delar gränser med Sverige, Norge och Ryssland. Stora delar av Finland inklusive arktiska Finland är täckta av vatten, floder, sjöar, dammar, träsk, forsar, vattenfall och fuktmark. Finland brukar kallas för de tusen sjöarnas land, men faktum är att det finns många fler sjöar än så, nämligen 187 888 stycken. Inlandsvattnet täcker 10 % av Finlands yta. Landet har även precis som Sverige mycket skog. 70 % av landet är täckt av skog. Den proportionalitetssiffran är högst i världen. Bergsområden har Finland dock ganska ont om. Deras högsta punkt, Halti, stiger endast 1328 meter över havet.

Ryssland
Rysslands nordligaste femtedel ligger norr om polcirkeln. Området har kuster till hela fem olika hav: Barents hav, Vita havet, Karahavet, Laptevhavet, Östsibiriska havet och Berings hav. De fem första haven är innanhav till Ishavet. Ryssland har hela fem större ögrupper i ishaven: Frans Josefs land, Novaja Zemlja, Severnaja Zemlja, Nysibiriska öarna och Wrangels ö. Den arktiska nordkusten brukar kallas för Nordostpassagen. Den nordvästra delen av Nordostpassagen är den enda del där det i över huvud taget finns någon slags skog. Detta tack vare att den nordatlantiska Golfströmmen som har sin sista flämtning här innan den dör ut. Denna sorts skog med låga träd brukar kallas för taigaskog. I nordöstra Ryssland kan man skatta sig lycklig om man hittar något annat än tundra. De flesta av Rysslands stora floder har sina mynningar i Ishavet som Ob, Jenisej och Lena.

Klimatet norr om polcirkeln

Alaska
Alaska är ett område med flera olika klimat. Inre delarna av Alaska upplever extrema klimatförändringar medan kustlinjerna har det mycket mildare. Sydöstra Alaska upplever milt och regnigt väder på sommaren och milt och snöigt på vintern. Anchorageområdet har kalla och långa vintrar och varma och korta somrar. I sydvästra Alaska är klimatet också relativt milt året om även om vindarna är mycket starkare här, särskilt över ögruppen Aleuterna. De inre delarna av Alaska har som sagt dramatiska förändringar mellan vinter och sommar. På vintern är -40˚C inte alls ovanligt och på sommaren är 30˚C vanligt. De nordliga arktiska områdena har långa, bittra och kalla vintrar medan somrarna kan vara helt oförutserbara. Samma sak gäller för Alaskas alpina områden. På sommaren kan vilket slags väder som helst blåsa in.

Kanada
Större delen av Kanada upplever fyra tydliga årstider. Latituden avgör dock definieringen av dessa årstider. Vår i Ontario innebär 15-20˚C och vilt blommande gröna växter. Samma tid på orter som Whitehorse och Yellowknife är temperaturen oftast runt 0˚C. I Ontario är hösten en två månader lång färgexplosion, medan hösten i norr är ca två veckor av vissnande växter innan vintern kommer. Södra Kanada har varma somrar med temperaturer upp mot 30˚C. De södra delarna har även de mildaste vintrarna. Norra Kanada har flest soltimmar på sommaren men vintern är ganska mörk då solen inte håller sig uppe någon längre tid. Vintern sträcker sig ibland från september till maj. Hela Kanada är i stort sett ett kallt vinterland. I januari har två tredjedelar av landet en medeltemperatur på -18˚C eller lägre.

Grönland
De flesta nordatlantiska länderna får en temperaturhöjning genom Golfströmmen. Den når dock inte ända till Grönland. Därför är grönlands klimat så mycket kallare. På sommaren är den maximala temperaturen i de södra regionerna 10-18˚C och i de norra regionerna 5-10˚C. På vintern är det varmast på sydspetsen (-20˚C), men längre norrut är det betydligt kallare. I flera veckor i sträck kan medeltemperaturen ligga under -40˚C. De kallaste dagarna är också de lugnaste och vackraste.
Våta och blåsiga dagar är vanliga vid Nuukområdet på sommaren. Dimma är vanligt runt hela de södra kustområdena under de varmare årstiderna. I juli kan klimatet runt Nuuk variera mellan snö och 25˚C.

Norge
Det typiska regniga klimatet på fastlandet är överraskande milt för landets höga latitud. Klimatet är relativt milt på hela den skandinaviska halvön tack vare Golfströmmen. Det är också dens förtjänst att Norge förblir isfritt genom nästan hela året. På sommaren kan medeltemperaturen i juli vara max 16˚C i syd och max 11˚C i norr. Men sommartemperaturer i arktiska Norge har slagit forskare med häpnad. I juli 1998 var temperaturen i Narvik över 30˚C och på Svalbard var det så varmt som fantastiska 20˚C. Någon logisk meteorologisk förklaring har inte påträffats. Norska vintrar betyder ofta stora mängder snöfall. Snöns nivå kan nå upp till 10 meter på vissa platser. I januari är södra Norges maximala medeltemperatur 1˚C och i norr är den -3˚C. Men tillfälliga extrema temperatursänkningar förekommer. I Kirkenes sjönk temperaturen till -56˚C vid ett tillfälle 1999. Ögruppen Svalbard upplever ett slags arktiskt ökenklimat. Öarna får bara mellan 200mm och 300mm nederbörd. Svalbards västkust är delvis isfri under sommaren medan nordkusten omges av drivis året runt. Is täcker ungefär 60 % av norra Svalbard. Underlagen för snö och is finns året runt. Medeltemperatur på Svalbard i juli är sällan högre än 6˚C och medeltemperaturen på Svalbard under vintern är sällan högre än -16˚C.

Sverige
I norra Sverige faller en tredjedel av all nederbörd ner som snö. Snön ligger ofta kvar i 150 eller 200 dagar av året. I södra Sverige når medeltemperaturen 17˚C på sommaren medan de arktiska bergsområdena sällan når högre än 11˚C. Flest soltimmar i Sverige har Abisko. Solen skiner längst mellan slutet av maj till slutet av juni. Vintrarna är ganska lika Norges.

Finland
Finland har precis som resten av Skandinavien fyra distinkta årstider. Tack vare de värmande effekterna från golfströmmen vid Norges kust och Östersjön är Finlands mycket varmare än på andra platser med samma latitud som t ex Sibirien och Alaska. Naturligt så är vintrarna kalla och relativt torra. I södra Finland kan snön ligga kvar från oktober till mars medan snön i norr kan ligga kvar från september till maj. I högre belägna områden i norr kan snön fortfarande ligga kvar i juni. Somrar över hela Finland är behagliga med flera veckor utan några större nederbördsfall. Temperaturen kan dock när som helst under sommaren sjunka till omkring 10˚C.

Ryssland
De inre delarna arktiska Ryssland upplever heta somrar och bittra vintrar. Men längs nordkusten är somrarna väldigt svala och torra. Golfströmmen påverkar bara nordvästra Ryssland sporadiskt, därför når inte temperaturerna där lika högt. Årets totala medeltemperatur brukar vara 3-5˚C kallare än Finlands. Öarna norrut från kusten mot ishavet har däremot ett klimat som mer liknar Grönland än norra Skandinavien och Ryssland.


Antarktis

Historia

Antarktis uppkomst
För 200 miljoner år sedan låg jordens kontinenter samlade. Efter miljoner år bröts en sydlig kontinent loss, Gondwanaland. Sydamerika bröt sig sedan loss och började röra sig mot Nordamerika. Landmassan som skulle bli Afrika kolliderade med det som skulle bli Europa. Indien träffade Asien vilket medförde att en väldig bergskedja pressades upp, Himalaya. Australien, Nya Zeeland och Madagaskar separerades för sig själva och drev iväg genom haven. Antarktis började nu röra sig mot sydpolen. Antarktis var vid den här tiden täckt av täta tropiska skogar, men allt eftersom kontinenten rörde sig närmare sydpolen minskade kraften av solens strålar och klimatet blev allt kallare. När ett istäcke sedan började bildas reflekterades ännu mer av solvärmen bort och klimatet blev så kallt att alla reptiler, amfibier, träd och växter försvunnit från Antarktis. Deras fossil finns dock fortfarande kvar.

Antarktis upptäcks av människan
Det finns en antik maoriberättelse om vem som upptäckte Antarktis först. Det var den upptäcktsresande Ui-te Rangiora som sades ha seglat med sin lilla kanot till ända till den frusna oceanen i söder. Det dröjde dock till 1773 som någon lämnade en skriftlig berättelse om färden till Antarktis. Det var James Cook. Med fartyget HMS Resolution korsade han södra polcirkeln i januari 1773. Cooks fartyg var dock för svagt för att ta sig igenom packisen. Han fick därför ge upp och vända innan han fick se Antarktis. Nästa gång någon ämnade nå ön var 1820. Då var det ryssen Thaddeus Bellinghausen och brittiske marinofficeren Edward Bransfield som siktade Antarktis kust. Senare samma år i november skymtade även den amerikanske säljägaren Nathaniel Palmer kustlinjen. Säljakt och nyfikenhet på den nya kontinenten fick under följande 80 år flera länder att skicka ett flertal expeditioner. Några av ledarna i dessa expeditioner var Dumon d’Urville, Charles Wilkes, och James Clark Ross. Var och en gav oss nya fascinerande uppgifter om den frusna oceanen. På slutet av 1800-talet planerade Storbritannien att skicka en vetenskaplig expedition som för första gången någonsin skulle stanna en hel vinter på Antarktis. Som ledare för den brittiske expeditionen valdes inte en engelsman utan en norrman vid namn Carsten Borchgrevink. År 1899 stannade då expeditionen en hel vinter i landskapet som fick namnet Victoria Land. Nu började man intressera sig ordentligt för att nå sydpolen. Robert Scott, Edward Wilson och Ernest Shackleton blev de första att göra ett försök att nå hela vägen fram till sydpolen. När 772 kilometer återstod tvingades de vända tillbaka. Scott och Wilson gjorde ett nytt försök 1911. Med sina slädar med proviant bakom sig drog de sig fram genom det iskalla landskapet. Utmattade nådde de sedan sydpolen den 18: e januari år 1912. De kom fram bara för att upptäcka att en norsk redan var där. Roald Amundsen hade nått dit fyra veckor tidigare. Amundsen hade startat senare men han använde hundar för att dra sina slädar. Scott och hans följeslagare överlevde inte vägen tillbaka. År 1929 använde sig amerikanen Richard Byrd en ny metod för att utforska sydpolen. Han blev först med att flyga över polen i november 1929. Byrd blev en viktig kugge för vetenskapsmännen att bilda sig ett intryck om hur Antarktis ser ut i helhet. Med hjälp av bilder som han fotograferade från sitt plan kunde man rita upp de första enkla kartorna över kontinenten. Drygt 17 år senare 1946-1947 skickade USA iväg den största Antarktisexpeditionen hittills. Den omfattade 13 fartyg, 25 flygplan och över 4000 människor. Efter detta inrättade ett flertal nationer vetenskapliga forskningsbaser på Antarktis. Bland länderna fanns Argentina, Australien, Chile, Frankrike, Japan, Nya Zeeland, Norge, Sovjetunionen, Storbritannien, Sydafrika och USA. 1958 genomfördes den första transantarktiska expeditionen ledd av Nya Zeeland och Storbritannien. De färdades gemensamt frän Weddellhavet, förbi sydpolen och till slut fram till Rosshavet på andra sidan Antarktis. Fortfarande studeras allt möjligt som pingviners liv och isens rörelser på Antarktis.

Geografi
Det sägs att Antarktis på en karta ser ut som en jättestor brännmanet med sin svans riktad uppåt mot Sydamerika och huvudet riktad mot Indiska oceanen. Om man tar bort svansen är kontinenten i stort sett klotformad. Diametern på cirkeln är 4500 kilometer lång och arean är 14,2 miljoner kvadratkilometer stor. Antarktis är världens femte största kontinent och är större än både Australien och Europa. Om Antarktis skulle vara ett land så skulle bara Ryssland vara större. Kustlinjen på Antarktis är hela 30 500 kilometer lång. Antarktis landskap ligger mycket högt. Genomsnittet på Antarktis höjd är 2250 meter över havet. Det gör kontinenten till världens högst belägna. Antarktis är även världens ensammaste kontinent med stora hav åt alla håll och inga grannar inom tusentals kilometer. Arktis är däremot omgivet av land åt alla håll. Antarktis är uppdelat i två sidor, Lesser Antarctica (västra Antarktis) och Greater Antarctica (östra Antarktis). En 2900 kilometer lång bergskedja, Transantarktiska bergen utgör gränsen mellan kontinentens två stora delar. Kontinentens högsta punkt är Vinson Massif, 4879 meter över havet. På östra Antarktis ligger världen största glaciär Lambert.
Den Antarktiska halvön på västra sidan separerar Weddell havet och Ross havet från varandra. Både de här haven har egna isrev, Ronne isrevet och Ross isrevet. Ross istäcket är grovt sett av samma storlek som Frankrike och är världens största isrev. På Ross-ön ligger världens sydligaste vulkan Mount Erebus som är 3794 hög. Runt om Antarktis flyter stora isberg omkring. Det nordligaste antarktiska isberget som man observerat iakttogs den 30 april 1894 i Atlanten. Isberget siktades då ungefär vid Stenbockens vändkrets i höjd med Rio de Janeiro, Brasilien. Hela 96,6 % av Antarktis är täckt av is. Här finns 90 % av all världens is, 30 miljoner kubikkilometer. 70 % av världens sötvatten finns här. Isen är på vissa platser upp till 4775 meter tjock. Om Antarktis otroligt nog skulle smälta så skulle havsnivån världen över stiga med 70 meter. Endast en ögrupp med små bergiga öar skulle bli klar av västra Antarktis. Östra Antarktis skulle bli en ödemark ungefär lika stor som Australien.

Klimat
Antarktis kalla klimat är ett resultat av fler faktorer. Som sagt tidigare ligger kontinenten på planetens sydliga spets vilket gör att solens strålar måste spridas ut på ett större område. Att Antarktis ligger så högt upp över havet bidrar också till ett kallare klimat. Antarktis ismassor reflekterar bort 80 % av solens värme tillbaka ut i rymden. Att det då är kallt är inte så märkvärdigt. Sydpolen bör vara den kallaste platsen men den lägsta temperaturen som uppmäts på jorden var på den sovjetiska basen Vostok belägen på östra sidan av kontinenten. Det var den 21 juli år 1983 som den kallaste temperaturen uppmättes, -89,6˚C. Den femte januari 1974 är den hittills varmaste dagen på Antarktis. Då uppmättes hela 15˚C på Nya Zeelands Vanda station. Vanliga temperaturer på Antarktis är mellan -40˚C till -70˚C under de kallaste månaderna och -15˚C till -35˚C under de varmaste månaderna. Kallaste platsen i världen är södra köldpolen, där den kallaste uppmätta genomsnittstemperaturen är -57°C, som noterats vid Plateau Station. Längs kusterna är det betydligt varmare. När det är som varmast på sommaren är det mellan 5˚C och -5˚C och när det är som kallast på vintern är det -15˚C till -32˚C. Den antarktiska halvön har det varmaste klimatet på kontinenten. Intressant nog så är de inre delarna av Antarktis, trots istäcket, världens torraste öken. Den extrema kylan fryser vattenmolekyler ur luften. Årligt snöfall på Antarktis är jämförbart med mindre än 5 centimeter regn. På Antarktis finns även världens starkaste vindar. Kyliga vindar bygger upp sig på Antarktis platå och rusar sedan ner mot kusterna. Vindarna når då upp till över 300km/h. Den stormigaste platsen ligger på Antarktis södra kust. Där når stormen en hastighet av 320km/h (89m/s). Antarktiska stormar är vanliga och om snö råkar falla just då plockas den istället upp av vindarna och blåser fram jäms ytan vilket orsakar att objekt 50 centimeter framför betraktaren är totalt osynliga. Detta har orsakat ett flertal dödsfall bland forskare eftersom de inte lyckats hitta tillbaka till sina baser.
Stora mängder vatten är i rörelse utanför Antarktis. Den största havsströmmen i hela världen löper omkring Antarktis. Den transporterar 195 miljoner kubikkilometer vatten per sekund. Strömmens bredd varierar mellan 300 och 200 kilometer. Ett annat intressant rekord från Antarktis är världens längsta golfslag. Isen där hjälper en golfboll att accelerera och en boll kan rulla mycket långt. Meteorologen Nils Lied från Australien slog det tidigare rekordet på en bit över 300 meter år 1962 på Mawsonbasen i Antarktis. Han slog en golfboll som inte tycktes vilja stanna. Med rullning mätte slaget över två kilometer, hela 2414 meter.

Växt- och djurliv i polarområdena

Växter
På den arktiska tundran blomstrar faktiskt vissa ängar i flera vackra färger under sommaren. Växterna är kortväxta och anpassade till extremkyliga klimat. Under den långa vintern vissnar växterna men deras frön överlever och nya växter kan komma upp till sommaren igen. Det är dock inte kylan som är det största problemet, alla polarväxter är mycket tåliga för kyla. Växterna kan överleva mycket låga temperaturer men det måste finnas vatten som deras rötter kan ta upp. Därför har de ytliga rötter som utnyttjar fuktigheten i de tunna jordlager som töar under våren. Tundraväxterna trycker sig mot marken för att slippa de uttorkande vindarna.
Det finns flera märkliga växter på Arktis. En av dessa är den arktiska pilen. Det är ett dvärgträd med grenar som kan bli över fem meter långa. Trädet i sig reser sig dock sällan mer än 10 centimeter över marken. Antarktis är däremot väldigt annorlunda jämfört med det norra polarområdet. Enbart på Grönland finns det fler än 500 blommande växter, men i Antarktis bara två, varav den ena är ett sorts mossliknande grässtrå. Den andra växten kallas för Colobanthus och är en låg slags grön formation som kan se ut som en ihoprullad igelkott. Bristen av växter på Antarktis beror på kontinentens isolering. Tundran i Arktis är i förbindelse med varmare områden och frön har lättare kunnat spridas dit och växterna har sedan lyckats anpassa sig till klimatet. Antarktis ligger däremot helt ensamt omgivet av hav. Spridning av frön dit har därför varit näst intill obefintligt. Gräsets frön och Colobanthus frön har kanske fastnat på en fågel som tagit sig till Antarktis och där har växterna sedan lyckats etablera sig. I båda polarområdena växer dock ett flertal mossor och lavar.

Djurens sätt att klara kyla
Djur har samma problem med kylan som växter. De behöver hålla sig varma. Insekter som kvalster och hoppstjärtar fryser inte ihjäl eftersom de utsöndrar en slags anti-frysvätska i blodet. Funktionen kan jämföras med det glykol vi tillför våra bilars kylsystem så att de inte ska frysa. För att kunna absorbera så mycket som möjligt av solvärmen är små insekter ofta svarta eller bruna. Polardäggdjur och polarfåglar har tjock päls eller fjäderdräkt som håller värmen nära kroppen.

Näringskedjan i polarområdena
För att stora köttätande landdjur ska kunna finnas måste det även finnas stora växtätare. För att det ska finnas stora växtätare måste det finnas många växter. Det finns bara i det norra polarområdet. Därför finns det inga stora landlevande djur på Antarktis. I Arktis gottar sig djur som myskoxe och snöhare på växterna. De små växterna utgör föda åt större köttätare som varg, polarräv och isbjörn. Dessa djurarter bildar en näringskedja som balanserar på en fin lina mellan rikt växt- och djurliv och inget växt- och djurliv alls. Om de större köttätarna skulle dö ut, så skulle växtätarna äta upp alla växter som finns och sedan själva dö av svält. Då skulle allt liv vara borta från Arktis. Insekterna har ett liknande förlopp där bladlöss suger i sig saft från växternas blad, nyckelpigorna äter sedan upp bladlössen. En del insekter som myggor och bromsar attackerar större djur. Stora mängder myggor och bromsar kläcks i vattensamlingar på tundran och suger sedan blod från fåglar och däggdjur. Som sagt så har Antarktis inte några större landdjur. De största växtätarna är därför insekter. Ett näringsförlopp på Antarktis kan vara en svamp som äts av ett växtätande kvalster. Det växtätande kvalstret blir sedan middag till ett köttätande kvalster. Stickande insekter som t ex myggor finns inte på Antarktis och de få djuren som t ex fåglar och sälar är befriade från de plågor dessa små insekter medför.

Djuren i polarhaven
I polarområdena är havet oftast varmare än luften. Havsvatten kan inte bli kallare än 1,8˚C. Om det blir kallare än så fryser det till is. Havslivet är lika rikt vid båda polerna. Basen till allt liv i havet är plankton. Små havsdjur äter plankton och blir sedan föda till större djur som fiskar och kanske valar. Sälar och valrossar är särskilt vanliga i polarområdena. Valrossar äter skaldjur som musslor och havsöron. Valrossen hittar dessa djur på den grunda havsbottnen. Sälar livnär sig på ...