Fin/ful litteratur

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag var nyligen på finlandskryssning med min mor och min lillasyster, där Jan Guillou var gäst i en talkshow ombord. Tyvärr var det omöjligt för mig att urskilja något utav vad herrn i fråga svarade underhållaren, då jag var fullt sysselsatt med att hålla efter min lilla Emmi, men när showen var över radade jag upp mig i kön av människor som ville ha en autograf; i mitt fall för att jag ville fråga honom efter hans åsikter gällande litteratur. Guillou tycks mig vara en stark och bestämd person, vars stronga åsikter jag känner mig synnerligen dragen till, vare sig jag håller med dem eller inte, vilket vidare ledde till att jag blev synnerligen förvånad då jag slutligen fick mina, eller ska man kanske säga mitt svar, som var tydligt, kort och koncist; låt mig berätta varför om en liten stund. Efter femton minuter i kön var det bara jag kvar, varpå Guillou tydligen fick nog av alla de äldre damer som ville att han skulle skriva sitt namn på deras armar och bryskt bröt upp från autografskrivandet för att hastigt stega iväg med sin partner. I samband med detta hördes mummel om att ”gå och ta en bira”, eller ”kanske det är bäst att vi går tillbaka till hytten en stund?”. Kvar stod jag ensam och tittade ut i luften medan musten rann ur mig och jag tänkte att det egentligen inte var någon idé, för varför skulle Jan Guillou vilja ha en riktig konversation med mig? Vilket jag självklart förstår att han inte skulle, men jag hade ju sett framför mig, i något slags dagdrömmeri, hur jag och Guillou satt med varsin kaffe/öl och samtalade i timmar och delade givande meningar om allt mellan himmel och jord. Det blev inte så. Istället följde jag på håll efter Guillou och hans sällskap och kände mig som en ”stalker”, tvistandes med mig själv om huruvida jag skulle, eller inte skulle, gå fram till honom, vilket jag slutligen tog mig mod till och gjorde. ”Knack, knack” på axeln och ett blixtsnabbt ”Så vad anser du gällande fin/fullitteratur, finns det något sådant?” Hämta andan, vänta på hans svar. Och det var då chocken kom. Hans ord stämde exakt överens med de jag själv skrivit i en svenska uppgift för några månader sedan. ”Jag anser att det inte finns något som heter fin eller ful litteratur, men det finns bra eller dålig.” Och det var det. Jag sa tack och vände mig om och gick därifrån, men nu med en euforisk förnimmelse av något som liknar samhörighet med en av Sveriges, enligt mig, största författare. Vi delar åsikt gällande detta ämne!



Exempel på saker som ofta kallas finkultur:
• Klassisk musik
• Konst
• Teater
• Bibliotek
• Ordensällskap
• Klassisk litteratur och poesi
(t ex Antikens litteratur)

Exempel på saker som ofta föraktas av dem som är anhängare av finkultur:
• Bio/Hollywoodfilm
• Såpoperor
• Dokusåpor
• Popmusik
• Subkultur
• Science fiction
• Posters (t ex tavlor av Lasse Åberg) och annan massproducerad konst
• Modern litteratur och poesi (t ex Stephen King, Jan Guillou, John Grisham)


Men, nu gäller det att utröna vad som faktiskt anses vara finlitteratur eller det motsatta, och det första jag fann då jag sökte på nätet var en liten pricklista över vad som är ”fint” och vad som är ”fult”. Sidan var ironisk, men ändå informativ och gav en bra allmän översikt gällande ämnet. Där menades att definitionen av kultur skulle kunna vara ”mänsklig verksamhet” och att den finare versionen av denna är ”ett skällsord för kulturella uttryck som själva anser sig vara, eller av sina anhängare anses vara ’finare’ än andra kulturella uttryck”, vilket direkt får mig att tycka illa om det självupphöjande attributet i detta. Det handlar uppenbarligen om människor som anser sig stå över andra, intellektuellt sett, och på så vis ”är och gör finare”. Människor som menar sig vara förmer än andra på något sätt överhuvudtaget, finner jag löjeväckande; vilket bildar en absurditet, då jag uppenbarligen tycker att jag har rätt att trampa på dem och förolämpa dem, pga. att de trampar på andra. Det i sin tur bildar en evig cirkel där människor för och emot t ex. rubricering, för alltid kan argumentera om vem som har rätt eller inte och vara nedlåtande och högfärdiga mot varandra, på de grunder att de har olika åsikter. Min chef uttrycker det utomordentligt bra då han säger: ”Everybody believes himself is right,” vilket är varenda gång han hamnar i en tvist. Vi människor har problem att acceptera andras åsikter, vilket gör att en annan definition av kultur som menar att det är den som separerar oss från djuren, verkar smått komisk, då vi har förmågor som höjer oss över dem, men icke förmågan att hantera dessa. Allmänt kan man säga att kultur är mänsklig verksamhet, till denna sätter vi människor eller ger genom bearbetning och utförande, ett mervärde. Ju mer genomarbetade och utstyrda produkterna är och desto färre det finns utav dem, desto mer brukar deras värde öka. Dock är det bara kultur så länge vi värdesätter det. Jag anser precis som Jan Guillou att man inte ska sätta etiketter på kultur, utan att det enbart kan betraktas som bra eller dåligt ”hantverk”. Nu var det dock litteratur jag frågade honom om, men för mig kan konceptet i sig tillämpas på det mesta, vilket jag tror att även han skulle hålla med om. Förutom detta tillkommer olika vinklar och synsätt, men för att uttrycka det så enkelt som möjligt... ”Smaken är som baken.”
Motsatsen till finkultur är populärkultur, vilket enbart med sitt namn indikerar att det handlar om något allmänheten uppskattar; varför skulle det då vara något sämre? Men oavsett om företeelser hyllas eller inte, anses de av en mindre grupp, eliten, vara odugliga och mindre värda. Vad många tycks förbise är hur de båda kulturerna hämtar näring och intryck av varandra. Torbjörn Elensky skriver i artikeln ”Surrealismens smutsiga arv”, i DN den 20 februari 2001, om utväxlingen mellan finkulturen och masskulturen. Han nämner bl.a. hur romantikerna lät sig inspireras av folksagor och hur surrealisterna var förtjusta i de populära berättelserna om spektakulära brott, som cirkulerade då. Det centrala är dock inte att han anser att de två kulturerna samarbetar (eg. anser han främst att den övre kulturen utnyttjar den nedre, det sker alltså inget samarbete, men det går ju att utveckla denna tes) eller vinner energi utav varandra, utan att de så gjort, men att denna kollaboration nu stagnerat då gränsen mellan de båda börjar försvinna. Få saker är förbjudna i detta vårt moderna samhälle, så länge de kallas kultur eller konst.
Under modern tid har t ex svart och vit musik tagit intryck av varandra, vilket gett upphov till en blandning utav de båda stilarna och var det något som till en början ansågs vara ”fult”, så var det svarta människor och praktiskt taget allt de gjorde. Det verkar alltså som att det ”fina” ofta härstammar ur något som tidigare ansetts dåligt och således har en tendens att klättra uppför ”stegen” mot det erkända och högklassiga, medan det på samma sätt kan tappa fotfästet och falla åter ned i slummen. ”Masskulturen och finkulturen har alltid lånat och lärt sig saker av varandra; detta ömsesidiga stjälande är det bästa – och framförallt det mest uppriktiga – erkännande dessa båda kulturer kan ge varandra,” - Håkan Lindgren (www.agamemnon.se).
”Problemet är ju, kort och gott, att ingen lag och ingen beskattning kan reglera förloppet i huvudet på den person som stiger in i en bokhandel. Men den illusionen lever starkt i Sverige.” Vad menar Jan Guillou med dessa ord? Enligt Guillou är modern svensk litteratur obegriplig och okunnig. Den fullkomligt vimlar av faktafel insnärjda i ett alltför svårt språk, där experimenterandet med snårig text som är obegriplig - i regel är det unga författare som experimenterar med denna obegriplighet - verkar ha större betydelse för författarna än riktigheten i deras texter, vilket gör att vi till deras litteratur behöver kritiker som kan läsa åt oss andra ”vanliga”, samtidigt som vi ges felaktiga uppgifter. ”Denna myt om litteratur som i sitt högsta och mest kulturella stadium är förbehållen blott en specialutbildad elit åstadkommer en alltför stor produktion av alltför oläsliga böcker.” Guillou anser att denna litteratur behöver ”ett omfattande system av stipendier och stadsstöd” för att hållas vid liv, där det grundläggande för detta är att ta från de ”fattiga” och ge till de ”rika”, vilka här symboliseras av de pengar begripliga författare tjänar som går till dessa ”de oförståeliga”. Detta tål även att jämföras med det faktum att den svenska s.k. Arkitektmodellen har orsakat en för regionerna ofördelaktig kulturstyrning mot Stockholm. Genom att ekonomiskt stödja kulturella aktiviteter i Stockholm på bekostnad av övriga regioner, tar man bort möjligheterna för dessa att utveckla den egna kulturen, ett centrumperiferiförhållande som isolerar istället för att sammanföra (jag skall förklara arkitektmodellen närmare om en stund). Vidare påpekar Guillou att anledningen till att t ex fotboll har i hög grad större publik än modern svensk litteratur är för att fotboll är spännande och begripligt, medan det senare är varken eller. ”Skillnaden mellan Sverige och USA på det här området är enkel att beskriva. ”I USA finns inte uppdelningen i ‘riktig’ litteratur och underhållningslitteratur, där är litteratur litteratur.”
”Om en halv miljon 15-åriga tuffingar som tror att bara tjejer läser böcker upptäcker att ‘Ondskan’ var fullt läsbar även för en man – så är det möjligen mitt viktigaste bidrag till litteraturen,” – Jan Guillou.

Kulturen och EU – EU’s kulturpolitik
Vidare skall jag nu beskriva den kulturpolitik EU säger sig sträva efter, samt de kulturpolitiska modeller som i dagsläget existerar och verkar i olika delar av världen.
EU handlar inte bara om ekonomi och handel, utan också i mycket hög grad om kultur och kulturella värderingar. Nu har kulturen blivit en del av EU’s politik och ramarna för den stryks fast i Maastricht-avtalets §128 och §92. EU’s kulturpolitik kallas för Nätverksmodellen, för att förklara den skall jag först gå in på de i dagens läge befintliga modellerna.
Gåvomodellen
Enligt denna håller sig staten utanför kulturen. De kulturella aktiviteterna betraktas som varor och tjänster och skall kunna leva på sina egna förutsättningar. Statsmakten varken finansierar eller kontrollerar det kulturella utbudet, men har istället en generös skattemässig syn på gynnare av kulturen. Dominerar i: USA
Bidragsmodellen
Enligt denna anser staten att den har rätt att styra innehållet i de kulturella aktiviteter den finansierar. Dominerar i: Storbritannien
Ingenjörsmodellen
Enligt denna äger staten produktionsmedlen och bestämmer kulturens profil. Dominerar eller dominerade i: Forna Sovjetunionen
Arkitektmodellen
Enligt denna skapar staten de kulturpolitiska ramarna och beviljar därefter de nödvändiga medlen. Staten engagerar sig inte direkt i aktiviteterna utan överlåter detta åt fristående (dock ibland statligt ägda) bolag, föreningar och stiftelser. Dominerar i: Norden
Den svenska arkitektmodellen har som tidigare nämnt orsakat en orättvis fördelning inom landet, gällande kulturanslag, vilka enligt Diagrammet som publiceras av Kultur i Skåne, uteslutande styrs mot Stockholm. Medan den nätverksmodell som föreskrivs i Maastricht-avtalet går ut på ”att man nationellt, regionalt och lokalt fritt skall få möjlighet att utveckla den egna kulturen utan styrning uppifrån”. Baserat på att en kultur enbart kan utvecklas genom kontakten med andra kulturer, har man för avsikt att stödja regionala kulturkontakter över gränserna – ”att skapa ett kulturellt nätverk på alla nivåer”. Detta skall stödjas på alla sätt, inklusive finansiellt. Viktigt är att det absolut inte skall framtvingas en gemensam ”europeisk kultur”, utan att den regionala utvecklingen skall betonas.

Så vad har vi kommit fram till? Jag skulle vilja säga att hur mycket vi än inbillar oss och lever på illusionen av att vi lever i ett fritt samhälle, finns det alltid någon som styr och ställer. Vem/vad/vilka som kontrollerar kulturen är ett mycket svårt begrepp att utreda, men man skulle väl kunna säga att det är lite av varje; precis som en deg kräver ingredienser, kräver också utformningen av vår kultur olika intressenters inblandning. Tyvärr kan denna intervention ibland gå för långt och göra resultatet oförståeligt för andra utom för dem själva. Det är ju ytterst viktigt att tänka på andra, när det är för dem man skapar, vilket många inom kulturen idag tycks glömma och istället strävar efter att framstå så belevade som möjligt, vilket istället för det ”vanliga folket” blir till fåfänga. Samtidigt ser vi också att statens inblandning påverkar, likaså de personer som redan anses ”fina” och upphöjda. Något jag inte utrett ordentligt i min text är den betydelse finansiering och pengar har för kulturen, så som t ex Medici-familjen hade inflytande över Florens kultur under Renässansen. Men samtidigt kan man praktiskt taget se en röd tråd slingra sig genom innehållet, där det tycks mig som att detta befinner sig i en något paradoxal position, där pengar både spelar och inte spelar roll. Det verkar som att det handlar om att finansiering har betydelse och dess belopp, beroende på från vilket håll den kommer ifrån. Så till den grad att de ”fina” inte skulle nedvärdera sig till att finansiera sina alster med hjälp av ”smutsiga pengar” från personer ej godkända utav något slags ”fininstitut”, dv...