Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den här boken handlar om, precis som titeln indikerar, en dvärg. Han lever i renässansens Italien, i ett furstehov där han med sitt hat sprider olycka.

Omslaget är vitt och relativt tråkigt, bilden av dvärgen iförd rustning på framsidan är dock ganska intressant. Inte för att jag tänker mig dvärgen sån utan för att detaljerna på rustningen är ganska speciella. Baksidestexten är ett citat från början av boken med en liten, kort tolkning av dvärgen. Sedan följer en liten text om författaren där det bland annat står att han fick Nobels litteraturpris 1951.
Det finns inga kapitel, endast styckeindelningar, men eftersom styckena ibland är lika långa som kapitel så märker i varje fall inte jag några negativa effekter av det.

Huvudpersonen och berättaren är ju självklart dvärgen och han är även den mest intressanta personen. Han kallas aldrig vid något namn, det är möjligt att han har något men eftersom han numera är den enda dvärgen i hovet och eftersom han är berättaren så benämns han endast som dvärgen. Han är 65 cm (26 tum) kort, rödhårig, rynkig, skrattar aldrig och har ganska mörk röst för att vara dvärg. Han blev som liten såld av sina föräldrar eftersom han var/är en dvärg och därför tjänar han nu hos fursten, men han understryker att han i n t e är en narr, han anser inte att han kan göra löjeväckande upptåg med sitt utseende.
Den enda människan som han inte föraktar är fursten, och det beror mest på att han anser att fursten är falsk. Han anser möjligen även att den inhyrda krigsherren Boccarossa är beundransvärd eftersom han, mer än någon annan, är man! Furstinnan är tvärt om hatad av dvärgen, även om hon anser att de är vänner. Även furstedottern Angelica hatar han. Faktum är att han hatar alla människor och alla dvärgar. Dvärgar hatar han så gränslöst att han har sett till att han är den enda som är kvar, genom att övertala fursten att sälja dem eller genom att helt enkelt döda dem. Han drar sig inte heller för att döda och förstöra för människorna i sin omgivning.
Han anser sig själv som mer värd än andra och han anser att han är av en urgammal ras, på något konstigt sätt till skillnad från de andra dvärgarna.
Jag anser att hans ondska är ett försök att klara sig i en värld där ”vanliga” människor ser ner på honom. Han gör onda saker för att bevisa för sig själv att han har makt och att han är lika mycket, kanske mer värd än människorna omkring honom. På ett sätt funkar det ju, människor fruktar honom, och ser därmed upp på honom… Varför han ser upp till fursten förstår jag däremot inte. Kanske anser han att fursten spelar samma spel som han själv gör och därmed ser en själsfrände?

Boken utspelar sig i renässansen men under hur lång tid den utspelar sig kan jag inte säga. Det skulle kunna vara allt mellan ett år och ett helt liv. Det finns en känsla av tidlöshet, som den utspelade sig under en enda lång sommar, men det känns inte så troligt att så mycket kan hända på bara en sommar.
Tidpunkten är dock ganska viktig i den här boken, den utspelar sig då det fortfarande var accepterat att se ner på andra varelser i större utsträckning än vad det är idag, och det påverkar självklart innehållet.
Miljön är inte fullt lika viktig för berättelsen tycker jag, men den är ändå mycket mer noggrann och mer välbeskriven än tidsperspektivet. Boken utspelar sig i Italien, för det mesta på ett slott/en borg, men även på ett slagfält mellan furstens kungadöme och hans granne och ärkefiende Montanzas kungadöme.

Språket är relativt avancerat, men inte torrt och tråkigt, det är snarare så att de avancerade språket gör att man får en mer målande beskrivning av världen. Det finns inga dialoger, endast dvärgens beskrivningar av dialoger. Boken är mest skriven i kronologisk ordning, dock med några tillbakablickar till när han var yngre.
Jag tycker inte att det finns någon specifik handling, snarare många parallellhandlingar. Om man skulle beskriva ett år av mitt liv så är det alltid en massa saker som händer, och allt leder till en ny händelse och precis så är det i boken.
Om det finns en klimax så var den när dvärgen fängslades av fursten.
Slutet var oväntat, förvisso hade jag väntat mig något särskilt på slutet, speciellt efter att furstinnan, hennes älskare, hennes dotter och dotterns pojkvän dog med endast en kort tid mellan, men jag hade inte väntat mig att dvärgen skulle bli fängslad. Bra slut tycker jag!

Boken ger ett äkta intryck, för även om dvärgen är väldigt elak så kan jag känna igen egenskaper, som han har, i mig själv och i andra. Vad syftet författaren hade vet jag däremot inte, att beskriva en elak varelse? Inte att man skulle få sympati mot dvärgen i alla fall, även om j a g fick det… Provocera kanske?
Boken vänder sig inte till någon speciell grupp, men man måste vara lite öppen för att kunna ta den här till sig, annars är det lätt att man blir väldigt arg eller kanske till och med äcklad.
Den var ganska så svårläst i och med det avancerade spåret men texten var relativt stor och jag hade inga stora problem med det faktum att det inte existerade några kapitel.
Boken påverkade mig, jag blev mycket mer negativ, fick en känsla av att alla varelser innerst inne är onda, men att en del förs...