Häxorna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Christoffer stod mellan sin mor Elisabet och sin far prästen Eric och såg på medan vakterna släpade upp Kerstin ur fängelsehålan och in i rådhuset ovanpå.
”Häxa!” skrek någon bakom honom. Christoffer såg sin far vända sig om och strängt titta in i folkgruppen som stod bakom honom. Nästan alla i församlingen var där, och trots att församlingen i Hede socken norr om Uddevalla inte var så stor så fyllde de ändå upp hälften av det lilla rådhustorget och prästen förstod att han inte skulle kunna hitta den som hade skrikit, dessutom visste han inte om han ville det.
Eric vände sig tillbaka mot trappan in mot huset där vakterna precis hade lyckats lyfta upp den orkeslösa Kerstin med hjälp av två rådhusdrängar. Sakta skred han upp för trappan, dels ville han inte råka gå ifatt häxan, dels visste han att det såg mer imponerande ut, och var det något han ville så var det att imponera på inkvisitionen.
Christoffer och hans mor gick tätt efter Eric. Elisabet höll hårt i Christoffers överarm men han lät henne hållas, han intalade sig att hon var rädd och behövde honom, men egentligen så behövde han den lilla trösten som kroppskontakten gav lika mycket själv. Bakom dem gick de första av sockenborna på ett behörigt avstånd, även om de samtidigt försökte komma in först.

Lägst fram i rättssalen satt domare Ingelsson och försökte att inte hela tiden nervöst titta bort de tre inkvisitionsdomarna som kommit långväga från Göteborg, och nu satt stelt på hans högra sida och tittade ner mot folkprocessionen som nu sakta var på väg in i salen.
Förgående dag hade de äntligen kommit, det hade gått hela tre månader sedan man hade häktat Kerstin för trolldom och vållande av död. Hon hade suttit i en liten fängelsehåla med bröd och vatten hela tiden och bara fått kött och grönsaker att äta varannan söndag, så han var inte förvånad över att hon knappt kunde gå själv. Det här var domare Ingelssons första häxrättegång men han ansåg att han visste vad behövde veta, hemma hos honom låg nämligen en sliten utgåva av ”Häxhammaren”.

Kerstin suckade av lättnad när vakterna tryckte ner henne på en bänk längst fram, bredvid domarna men längre till vänster, med ett mellanrum så att ingen skulle kunna få för sig att blanda ihop häxan med domarna.
Hon öppnade försiktigt ögonen som hon hade hållit stängda för att inte bli bländad av den sista glimten av höstsolen. Nu, väl inne i dunkelt, tittade hon skyggt ut över rättssalen. Mittemot domarna stod två bänkar där prästen, länsmannen och häradshövdingen med familjer hade tagit plats. Längst bak vid dörren stod allmogen nyfiket men respektfullt och sträckte på nackarna för att se allt.

”Kerstin i Lövry, ni har blivit anklagad för att vålla döden till Dordi i Hällsäter genom att ha utövat trolldom, stämmer detta?” sa en av inkvisitionsdomarna.
”Nej” svarade Kerstin.
”Ni nekar alltså? Då ber jag Peder, den dödas man, komma fram och vittna om vad han tidigare talat om för mig och prästen Eric.” sa domare Ingelsson.

Peder talade om att han hade hört Kerstin och Dordi gräla, och att då hade Kerstin förbannat Dordi. Strax därefter hade hans hustru insjuknat och hastigt avlidit. Han sa även att de som hade svept liket, alltså inte han själv, hade upptäckt att efter döden hade kroppen varit uppsvälld och under armhålan hade man hittat två hål samt en svullnad stor som två händer.
De som hade svept liket kallades också upp och vittnade att allt Peder hade sagt var sant, dessutom kunde de tillägga att Dordi aldrig hade haft något liknande märke innan döden.
Länsmannen vittnade om en 20 år gammal träta mellan den förra prästen Anders och Kerstin, en träta som handlade om hennes hus. Just när den gamla prästen skulle ta upp talan i rätten så insjuknade han hastigt och dog.
Nästan hela dagen tog det och man bestämde att det skulle skickas efter en bödel så att man åtföljande dag kunde utföra några häxprov.


Påföljande dag, redan vid 6-tiden på morgonen knackade det på hemma hos prästen. Christoffer som läste sin morgonbön hörde hur pigan öppnade dörren. Men när han kom ner till köket var det ingen där.
”Vem var det som kom?” frågade han.
”Bödeln. Jag lät honom få lite gröt mot att han stannade där ute” svarade pigan.
”Får jag titta på honom?” frågade Christoffer.
”Tja, kika ut genom fönstret. Men akta er så att han inte ser er! Ni vet väl att han inte har några öron och att han tycker om att äta barn lika mycket som han tycker om att äta gröt…” svarade pigan.
”Huh!” rös Christoffer och kikade försiktigt ut. Besviken insåg han att bödeln redan hade åkt vidare till rådhuset och lämnat gröttallriken av trä på grindstolpen.
”Han har redan åkt… Vill du att jag ska gå ut och hämta tallriken åt dig?” sa han.
”Nej, absolut inte! Då låter din far se till att jag får piskrapp eller ännu värre, bli nämnd i predikan!” utropade pigan. ”Jag ber stallpojken ta in och bränna tallriken sedan”

Medan Christoffer åt sin frukost funderade han på om bödeln kunde vara lika hemsk som han far brukade beskriva djävulen. Hans far var stolt över sina kraftfulla, skrämmande och utmålande predikningar. Pigan gjorde rätt i att vara rädd för att hamna i en sådan!
Alla människorna i socknen var rädda för djävulen och häxorna, pappan hade talat om häxor varenda söndag sedan Kerstin hade blivit häktad och numera visste församlingen nästan lika mycket om häxor som inkvisitionen gjorde. Det påstod Eric i alla fall.

När Christoffer var färdig så bad han sin mor om tillåtelse att gå i förväg för att titta på vattenprovet nere vid ån. Sedan sprang han över och hämtade sin vän Olof som var son till häradshövdingen.
Tillsammans kom de springandes fram till det bestämda stället när Kerstin, som hade blivit ditkörd på en liten vagn, höll på att bli bunden. Två män höll nere henne så att hon, trots kamp, låg relativt stilla på strandkanten.
”Jag har en idé” sa bödeln som kom gående från vagnen fram till kvinnan och de båda männen. ”Jag har hört att man ska binda ihop händer och fötter korsvis, då är Gud extra rättvis!” Inom sig tänkte han att den bindningen borde underlätta flytförmågan.
Han tog tag i Kerstins armar och lade dem över varandra så att de bildade ett kors och surrade sedan ihop dem, han gjorde likadant med benen och knöt sedan ihop armarna och benen med varandra. Vid det laget hade domarna, prästen och större delen av byn kommit dit, så man lyfte över Kerstin, som nu skrek och protesterade högljutt, i en båt och rodde ut en bit. Bödeln och hans hjälpredor lyfte försiktigt ner kvinnan i vattnet där hon flöt omkring hur bra som helst.
En susning gick genom människorna på strandkanten och Eric reste sig upp och sa med hög röst:
”Trollkonan flyter som en fågel, den lede ligger osynlig under vattnet och håller upp henne, må hon brinna i helvetet!”
Smädeord bröt sig ut ur folk massans tystnad och seglade ut över vattnet bort där männen i båten släpade in Kerstin mot folkmassan.
”Tystnad, tystnad!” sa plötsligt en av inkvisitionsdomarna och vände sig mot Kerstin som nu låg på stranden. ”Jag uppmanar er på det bestämdaste att erkänna att ni är en häxa, att ni har varit i förbund med djävulen och att ni vållat folk till döden. Erkänner ni?”
”Nej, jag nekar allt!” svarade den förtvivlade kvinnan.
”Ursäkta mig, men vi skulle kunna leta efter häxmärket!” sa domare Ingelsson.
”Ja, gör det.” sa en annan inkvisitionsdomare. ”Hämta en sax, en nål och en kniv, bödel!”

Bödeln hämtade snabbt allt detta ur sin vagn och satte igång med att raka av Kerstin håret. När hennes huvud var helt kalt så letade han efter en punkt som såg annorlunda ut. När han inte hittade någonting så började han sticka kvinnan med nålen tills hon inte orkade påpeka att det gjorde ont och tills han lyckade hitta en punkt där det inte blödde så mycket.

”Djävulen skyddar er från smärtan! Det är ert häxmärke!” utropade domaren Ingelsson.
”Ni inser väl att vi har två andra vittnen som har haft kontakt med er under fängelsevistelsen? Dessutom flöt ni och vi hittade alltså ett häxmärke…” fortsatte den första inkvisitionsdomaren.
”Ja, det må så vara.” svarade Kerstin.
”Aha, ni erkänner! Tala då även om namnen på era medhjälpare!”
”Är det så, då måtte Ingeborg i Bodilsröd veta mer därom. Hon satte fast tre sorters hår och tre sorters fjädrar på en gul pinne och stack ner den i jorden utanför Dordis gård.” sa Kerstin trött.
Folkmassan delade på sig runt en kvinna som försökte slinka in i gruppens gemenskap igen.
”Bra” sa den tredje inkvisitionsdomaren. ”Då återupptar vi förhören imorgon. Ta den andra trollkonan med er!”


Dagen efter angav Kerstin tre kvinnor till och en man vittnar om att han hade sett två kvinnor som betedde sig misstänksamt på en äng. Efter att ha hängt i en vippkrage i ett dygn, en anordning där hon blev upphissad i händerna med armarna bakbundna och med vikter på fötterna, erkänner Kerstin att det var hon och en annan kvinna som hade varit där och dansat med satan.
De fyra andra kvinnorna erkänner och anger andra häxor, tillsist var de nio kvinnor som satt nere i rådhuskällaren.
Allt mer bisarra historier kommer fram, mest om vad kvinnorna gjorde på sina möten med djävulen.
Efter två intensiva veckor så döms de sju kvinnor som hade erkänt till halshuggning och sedan bål. De två kvinnorna som fortfarande vägrar erkänna, Martha och Ingeborg dömdes till döden genom att levande bli brända.

Morgonen på avrättningsdagen steg Christoffer upp tidigt, han bad sin dagliga morgonbön, åt frukost och vankade sedan omkring i huset och gjorde alla oroliga fram tills det var dags att gå ned till galgbacken. Ett stort bål med en lodrät stolpe i mitten hade blivit framlagt under dagen och syntes på långt håll.
Under tiden som folk började strömma till så drog bödeln och en dräng upp Martha och Ingeborg på bålet och surrade dem vid stolpen.
När solen började gå ner så läste domare Ingelsson upp domen för Kerstin som blev tving...