Apartheid

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Uppkomst och Grundläggande ideologi

Mellan åren 1948-1994 var apartheid en officiellt deklarerad politik i Sydafrika, apartheidsystemet bygger på rasåtskillnad och rasdiskriminering, syftet var att bibehålla de vitas dominans över de färgade. Detta, genom att stifta lagar som förbjöd de svarta och färgades rätt till att rösta, bilda egna fackförbund, ytnyttja vissa sjukvårdsförmåner samt något som vi idag ser som självklart – rätten till en bra utbildning. Trots att det inte var fören 1948 som de ursprungliga apartheidlagarna officiellt tillkom, så har det sociala förtrycket pågått enda sedan de första Européerna började att kolonisera södra delen av Afrika. Holländare, Engelsmän och i viss utsträckning Fransmän anlände under senare delen av 1600-talet, dessa såg snabb möjligheterna i att förslava ursprungsbefolkningen som vid denna tid hade varken de sociala eller ekonomiska förutsättningar för att kunna bekämpa kolonisatörernas herravälde, stammar delades upp, skickades runt på olika plantage och byggnadsarbeten och i och med denna blixtsnabba sociala reform förlorade folket eftersom mycket av sin etniska tillhörighet.
På slutet av 1800-talet godkände den Sydafrikanska staten fri invandring från bl.a. Indien, man behövde arbetskraft till nystartade gruvor och infrastrukturuppbyggnad, vid början hade befolkningsmängden stigit och arbetslösheten likaså, man tvångsdeporterade då tiotusentals Indier tillbaka till sitt hemland, och orsakade då en omedelbar arbetslöshetsökning i södra Indien. Idag är ca.5% av Sydafrikas befolkning av Indiskt ursprung.

Sydafrika är ett av världens mineralrikaste länder och skulle därför kunna vara ett blomstrande och ekonomiskt framstående land, men då man på tidigt 1800-tal började hitta guld och diamanter kring centrala och västra delen av landet, tillföll praktiskt taget all vinst de vita landägarna samt staten, de ekonomiska och sociala klyfterna fick därmed successivt fortsätta att växa och segregationen blev ett allt tydligare faktum. Genom gruvnäringen föddes också den specifika blandningen av politiska och ekonomiska spelregler som efter 1948 kallas för apartheid.

Ekonomi
Nationell nivå

Sydafrika var och är beroende av sin råvaruexport , under 1980-talet stod guld för 50% exportinkomster och 10% av statens samtliga inkomster och höll över en halv miljon människor med arbete och genom detta absolut livsviktig för Sydafrikas överlevnad.
För den vita minoriteten var apartheid mycket lönsamt, de hade högst levnadsstandard i hela världen medan de svarta levde i misär. Ekonomin hade en starkare inverkan på händelseutvecklingen än någon annan faktor, rasåtskillnaden ansågs ofta liksom politiska åtgärder och lagar som metoder till ekonomisk utveckling för den vita minoriteten, motiven var ekonomiska, metoderna var ekonomiska och konsekvenserna var ekonomiska.
Som i stort sett allt här i världen uppkommer ingenting om det inte finns ett ekonomiskt motiv, apartheid var i all sin grymhet utformat så att gruvbolagen och de vita jordbrukarna skulle garanteras arbetskraft till väsentligt lägre kostnader än om de fria marknadskrafterna fått råda. Det bildades svarta reservat - bantustans där den svarta befolkningen tvångsförflyttades och föstes samman, dessa reservat utgjorde endast 13% av Sydafrikas hela landyta, de låg avskilt till ute på landsbygden långt ifrån ett civiliserat samhälle. Och tyvärr så kan industrin och vita jordägare i viss utsträckning än idag rekrytera billig arbetskraft från dessa före dessa tvångsförflyttningsområden .
På slutet av sjuttiotalet såg apartheidsituationen inte ljus ut för det styrande partiet Afrikaner Nationalist Party (ANP), med ökande hot från omvärlden om att störta apartheidregimens inhumanitetiska styre satsade staten allt mer medel på att kunna bli självförsörjande, till detta lånade Världsbanken tillsammans med USA och Västtyskland ut 2,1 miljarder dollar under en femårsperiod, detta till trots protester från bl.a. Storbritannien och FN. Dessa pengar användes bl.a. till utveckling av oljeutvinning ifrån kol samt energiverk i form av oljeriggar, vattenkraft och småskalig kärnkraftsutveckling som vid denna tid endast hölls på experimentell nivå,
Även svenska industriföretag som Atlas Copco och Alfa-Lavel bidrog finansiellt , dock utan stöd från Svenska staten.
Social Ekonomi

På den social ekonomiska biten var apartheidsystemet en bra bit ifrån färdigutvecklad, oavsett om man var svart eller vit, det behövs väl knappast nämnas att de svarta låg ekonomiskt och socialt avsevärt längre ned än de vita, men man ska ändå inte dra förhastade slutsatser genom att tro att apartheid endast var till fördel för de vita Sydafrikanerna. Som jag tidigare har nämnt var grundtanken just det att de vita skulle försörja sig på utnyttjandet av billig svart arbetskraft. Men en marknad som inte är fri för även många nackdelar med sig. Men i och med att de vita företagarna i stort sett var förbjudna att ingå i handelsavtal med svarta underleverantörer tvingades även de till att betala överpris till förmån för de vita arbetarnas (jämfört med de svartas), skyhöga löner, pengar som med största sannolikhet skulle gjort en enorm skillnad för den massivt utbredda arbetslösheten som rådde. Då de svarta företagen ofta verkade olagligt d.v.s. utan den statliga handelslicens som krävdes, släpptes de inte in som fristående leverantörer eller producenter i det vita handelssystemet, men de få etablerade svarta företagen var ändå tvungna att betala konkurrensavgifter till motsvarande vita företag, detta gjorde att de väldigt sällan var lönt att ens försöka etablera sig som svart företagare på den mark som tillhörde de vita. Detta är en anledning till att brottsligheten är och har varit ett stort problem, ANP samt andra likasinnade partier har talat mycket om ” die swart gevaar”, den svarta faran, som syftar på de svartas brutalitet och respektlöshet mot de styrande makterna, utan att ta något som helst ansvar till uppkomsten av detta nödens påtvingade levnadssätt.

Internationell bojkott av Sydafrika
Under första halvan av 1980-talet befann sig Sydafrika i en svår ekonomisk kris, guldpriset
Sjönk med drygt 60%, torka tvingade landet att importera livsmedel, och Danmark blev banbrytande genom att införa genom att införa en handelsblockad med Sydafrika, efter starka påtryckningar från FN följde många andra länder deras exempel, importförbud, nyinvesteringsförbud och total bojkott från bl.a. Sverige, USA, Västtyskland och Frankrike, i och med detta förlorade den Sydafrikanska staten sina största inkomstkällor. Men bojkotten fungerade mest som en moralisk fasad, många företag fortsatte som vanligt sitt arbete i Sydafrika. En svensk rapport från 1988 visar på stora brister inom bojkottens egentliga effekt:

” Den svenska bojkotten av apartheid läcker som ett såll! Affärerna fortsätter på de för rasiststyret mest strategiska områdena- tekniskt kunnande och utrustning till industrin. Idag, ett år efter nyinvesteringsförbudet, är några av de största svenska industriföretagen mer aktiva än på länge
för att försvara och förstärka sin närvaro i apartheidstaten.”

Roger Hällhag, ordförande Isolera sydafrika kommittén 1988,”Moral Till Salu”



Apartheids Politiska Konstruktion

De politiska grundvärderingarna sammanbinder den bakomliggande ideologin och det nationalekonomiska perspektivet till en slags treenighet, i grund och botten handlar det om de vitas totala kontroll över allt som inbringar pengar. Det kom mängdvis med falska vetenskapliga rapporter som visade på den färgade rasens inkompetens och ovilja till ekonomisk organisation och möjlighet att påverka i ett fungerande samhälle, denna propaganda var säkerligen något som den vita befolkningen indoktrinerades av omedvetet eller av rädsla, samtidigt som den tryckte ner de svartas självkänsla till en undermåttlig nivå.

Sydafrika styrdes av ett parlament, framröstat av den vita befolkningen. Den största svarta anti-apartheidrörelsen var Africa National Congress (ANC) som kämpade för att engagera och upplysa den svarta lantsortsbefolkningen, upphäva apartheidlagar och att införa fria val.
Nelson Mandela blev i maj 1994 som representant för ANC Sydafrikas första folkvalde president i det första fria valet. Känslorna var delade, skulle den svarta befolkningen efter århundraden av förtryck helt plötsligt förlåta och leva sida vid sida med de vita?
Meningarna var delade, men för att inte riskera totalt kaos med inbördeskrigsliknande metoder formades den så kallade sanningskommissionen, där ledande politiker, poliser, domare och andra med stort ansvar för apartheidspolitikens grymheter fick chansen att berätta just sanningen, så att historien inte bara skulle glömmas bort i ett tomrum av förnekan och skam, på detta vis fick den tidigare förtryckta befolkningen en viss uppgörelse för de illdåd de utsatts för.


Åtgärder- Före och Efter Apartheid

Så här med facit i hand är det alltid lätt att vara efterklok, så det är inte enkelt att komma till någon djupare åtgärd som hade kunnat förhindra apartheidens uppkomst mer än att undra hur det hade varit om inte kolonialstaterna hade kommit dit ifrån början. Fanns det verkligen ett territoriellt behov av Holländska, Engelska och Franska lydstater vid den tiden?
Det är svårt att svara på, men samtidigt måste ju deras närvaro i Sydafrika ha bidragit med ett någorlunda civiliserat statsstyre, om det nu är något man önskar uppnå.

Kantonsystem för Sydafrika?

”…all historia lär oss att det i små stater, allt annat lika, tenderar att finnas större
personlig frihet, mera individualism och en större social vitalitet än i stora stater.
Jag tror att en förening av små, högt utvecklade sociala enheter som är självstyrande men som förenas i syfte att främja bestämda, stora
Gemensamma mål, är den högsta form av samhällsorganisation som
Hittills utvecklats av mänskligheten.”
Olive Schreiner, 1908

Schweiz har länge varit ett fredsbevarande samhälle, uppdelat i små regioner med stor möjlighet att påverka. Något som är häpnadsväckande är hur väl anpassat det Schweiziska kantonsystemet, på många punkter skulle gått att nästan direktinföra i Sydafrika. Schweiz består av fyra nationalgrupper och många undergrupper med motstridiga behov, i Sydafrika finns det ännu fler sociala, etniska och kulturella grupperingar än i Schweiz och har därför ett ännu större behov av politiska valmöjligheter. Sydafrika har haft ett Centralstyre placerat i Pretoria.
Sydafrika hade under apartheidtiden drygt 300 magistratsdistrikt, dessa fungerade något så när som kommuner gör i Sverige, man hade inflytande över vissa lokala frågor såsom skolgång, offentliga verk och tillståndsbyråer. Det drevs länge en fråga om huruvida Sydafrika skulle delas upp i olika ” hemländer”, att de olika grupperingarna skulle få sin egen stat, denna tanke visade sig vara mycket impopulär då hemländerna och bosättningskontrollerna inte varit historiskt korrekta för de grupper som skulle tilldelas dessa hemländer, samt att systemet utvecklades hand i hand med apartheidpolitiken.

Varje kanton skulle ha sitt eget parlament och eventuellt sin egen grundlagsstiftning, och fria val för att kunna vara med och påverka landets framtid. Det finns som jag ser det två huvudsakliga fördelar med kantonsystemets politiska mångfald, Den första: ju större mångfald, desto fler valmöjligheter, alltså mer demokratiskt för alla. Den andra: befolkningen i varje kanton skulle få större möjlighet att påverka sin situation både nationellt och regionalt.

Den övervägande nackdelen med ett kantonsystem i Sydafrika är att några kantoner oundvikligen skulle bli rikare än andra, vilket skulle leda till inbördesslitningar. Men olik regional välfärd förekommer mellan ...