Hemlöshet i Sverige

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hemmet. Hemmet är den plats som vi alla ständigt återkommer till; det är vår ”bas”, vår trygghet som alltid finns där, platsen som vi utgår från, och där vi förvarar våra möbler, kläder, fotopärmar, -ja allt som är vårat eget. Det står för avskildhet, intimitet, trygghet, och trevnad, och utgör förutsättningen för att vi ska kunna leva ett organiserat, vettigt liv. Hemmet är för de allra flesta av oss en självklarhet; vi tror inte gärna att vi själva kommer bli hemlösa någon dag, men risken finns faktiskt. Hemlösa människor finns runtomkring oss varje dag. Den grupp som man i första hand kopplar till hemlöshet är de som vi ser på gator och torg, det är de som är de mest utsatta och som bokstavlig talat lever på gatan. Hemlöshet är ett samhällsproblem. Ett bra exempel på hur bra välfärden egentligen fungerar i ett land. Sverige nämns ofta som exempel på ett land med bra välfärd, det sägs att vi har ett bra system; ett ”skyddsnät” som fångar upp de individer som hamnar snett i samhället och hjälper dem upp på fötter igen. Men hur bra fungerar egentligen vårt välfärdsystem? Är inte alla uteliggare på stan ett bevis på att det kanske inte är så bra? Ett felfritt samhälle går inte att uppnå, men vad görs egentligen för dessa individer som hamnar utanför, de som blir hemlösa? Vilka är de hemlösa och får de verkligen den hjälp de behöver? Det är frågor som jag härmed ska söka svar på.
Till gruppen hemlösa räknas inte enbart de människor som hamnar på gatan. Enligt socialstyrelsen räknas en person som hemlös om denne ”saknar egen eller föhyrd bostad, inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. En person som är inskriven på kriminalvårdsanstalt eller institution inom socialtjänst, SiS eller sjukvård räknas om han/hon ännu inte ordnat någon bostad från och med tre månader innan han/hon planeras skrivas ut. Som hemlös räknas även en person som tillfälligt bor hos bekanta.” Alltså betyder detta att man är hemlös om man löst boendefrågan på mycket kort sikt eller inte över huvud taget. Som Socialstyrelsen skriver på sin hemsida (www.sos.se) ”Det rör sig om en situation där man inte kan ha sina tillhörigheter på en bestämd plats och har svårt att knyta några stadigvarande sociala relationer.”
Därför finns olika grupper av hemlösa. Tex tillfälligt hemlösa som är hemlösa under en eller flera kortare perioder för att efter det gå tillbaka till den vanliga bostadsmarknaden. I den här gruppen hamnar oftast människor som blivit vräkta, eller utslängda av kompisar/släktingar, kvinnor som blivit misshandlade i hemmet och flyr från en ohållbar situation, och de som oplanerat blivit utskrivna från vårdinrättningar eller släppts ut från häkten som behöver lite tid på sig att ordna bostad. Ett exempel på ett fall av tillfällig hemlöshet handlar om en 27-årig tjej som heter Eva som vid 19-års ålder flyttade hem till hennes några år äldre pojkväns lägenhet. Eftersom föräldrarna inte kom överens med pojkvännen bröt Eva helt kontakten med dem. Både Eva och hennes pojkvän varvade olika projektanställningar och arbetsmarknadsåtgärder med socialbidrag och hade aldrig några stadigvarande arbeten. Den dåliga ekonomin de hade ledde så småningom till återkommande konflikter, vilket slutade med att pojkvännen hotade Eva och sedan kastade ut henne från lägenheten. Eftersom hon brutit kontakten med föräldrarna kunde hon inte vända sig till dem, så hon erbjöds en plats på ett härbärge. Hon försökte bo där några dagar, men kände sig kränkt av den låga standard härberget hade. Hon ansåg att det var det värsta hon någonsin varit med om och att om hon visste att det skulle vara så hemskt att bo på härberge skulle hon hellre ha sovit ute. Ständigt kom det nya människor, och de förde ett sånt liv att det inte gick att sova. Hon kände sig nedvärderad av att hamna på samma ställe som knarkare och alkoholister. Rummen gick inte ens att låsa, så hon kände sig hela tiden rädd att det skulle komma någon ovälkommen gäst. Eva löste sin situation med hemlösheten genom att få hjälp av myndigheterna med att ordna en bostad. Det var dock svårt eftersom de flesta hyresvärdar kräver fasta inkomster för att skriva kontrakt. Det är personer som Eva, som lever under otrygga boendeförhållanden men försöker undvika att hamna på härbergen eller liknande institutioner som är underrepresenterade i undersökningar om hemlöshet. Därför kan antalet hemlösa i Sverige vara betydligt fler än man hittills har fått fram i undersökningar.
En annan grupp hemlösa består av människor som pendlar in och ut ur hemlösheten, eller som rör sig mellan den reguljära och den sekundära bostadsmarknaden. (Till den sekundära bostadsmarknaden räknas hyreskontrakt där socialtjänsten är ansvarig, träningslägenheter eller övergångslägenheter). I denna grupp av hemlösa hamnar oftast människor med trasiga liv, men som det då och då går bättre för och då och då sämre. För att ta ett exempel även här kan jag berätta om Arne, som är 35 år och har varit utan bostad under snart ett år. Han har under de senaste 7-8 åren haft ett flertal lägenheter, varav en var träningslägenhet. Dessutom har han avtjänat ett fängelsestraff av kortare karaktär, varit intagen på vård och har obetalda böter, gamla hyresskulder och skulder till kronofogden. Numera bor han hos olika kompisar, men även ibland på härbärgen. Enligt Arne som följt bostadsmarknadsutvecklingen under många år av personliga skäl har marknaden blivit tuffare. Socialtjänsten har blivit mer återhållsam med att betala hyresskulder, och det är svårare att få en bostad idag än vad det var förr. Det är även svårare att få hjälp med att skaffa möbler för människor som inte riktigt kan räkna sig till gruppen ”exemplariska hyresgäster”. Arne hade en gång en lägenhet som det i början funkade bra med, efter ett halvår började det dock bli problem. Han lät några vänner bo hos sig, vilket är naturligt eftersom man vill ställa upp för varandra. Utan tjänster och gentjänster klarar man sig inte. Men vännerna förde liv och drack så att grannarna klagade för att det aldrig var någon ro. Arne fick nog och packade sin väska och stack, och var hemlös på nytt tills han fick låna en lägenhet av en kompis som satt inne. Det funkade jättebra eftersom han inte kunde sätta sin kompis i sticket och var tvungen att hålla ordning på lägenheten. Så småningom kom kompisen dock ut, och övertog lägenheten. Numera lever Arne på socialbidrag, sjukpenning eller inkomster från tillfälliga arbeten. Det räcker smått till billiga hotell och härbergen när han inte får bo hos vänner.
Den mest utsatta gruppen av hemlösa hamnar ett snäpp längre ner än där Arne befinner sig. De är människor som är hemlösa under långa perioder. Det är denna grupp som är svårast att hjälpa, och det är en svår fråga varför vissa människor ständigt misslyckas med att få en bostad. I många fall blir själva hemlösheten i sig roten till ytterligare problem som förvärrar situationen, det vill säga missbruk av olika slag. Det kan även vara omvänt; att missbruket är anledningen till att man hamnar på gatan och hemlösheten och missbruket drar ner på varandra och gör så att man bara blir sämre och sämre. Missbruk och att bo ute under en längre tid leder ofta även till ännu mer försämringar, som tex ledbesvär och nedsatt rörlighet. Dessa krämpor kan göra en person oförmögen att arbeta, och den onda cirkeln är då knuten. En person som detta stämmer in på är Göran, 63 år. Han hade tidigare i sitt liv ett yrkesarbete, var gift och hade familj, men så upplöstes äktenskapen och han stod utan bostad. Förlusten av bostaden var också anledningen till att han förlorade sitt arbete, vilket i sin tur gjorde att Göran började dricka. Göran blev så småningom intagen på en vårdanstalt, men eftersom kritiken mot de stora insutitionerna för hemlösa som fanns på 70-talet var så stor blev han placerad i en egen lägenhet efter att ha bott ett tag på institutionen. Men omställningen var för stor. Från att ha fått mat tre gånger om dagen och blivit helt omhändertagen var han plötsligt tvungen att klara allt själv. Svårigheten med detta, plus att Göran aldrig riktigt fick någon kontakt med grannarna som såg ner på honom eftersom han var före detta hemlös gjorde att han började dricka igen och sov hellre hos olika kompisar eller ute. Han uppfattade omgivningen som fientlig och använde sin gamla kamratgrupp som försvar. De blev de enda som han kände sig välkommen hos på riktigt. Han tror inte heller att han skulle klara av att bo för sig själv i en lägenhet i nuläget heller eftersom han blivit så fast förankrad i uteliggarlivet. Det är alltså Göran och likasinnade som vi ser ute på gatorna och torgen, och det är de som har blivit prototypen för vad man brukar mena med en hemlös.
I Sverige fanns det enligt Socialstyrelsen drygt 8500 hemlösa under vintern 99/00, och till dessa räknas alltså personer från de olika grupper som jag har redovisat. Ca 1200 av de bostadslösa var uteliggare eller bodde på härbergen, resten tillhörde de övriga ”kategorierna”. Men det är svårt att få fram exakta siffror på grund av mörkertalet. Det finns de som menar på att hemlösheten har ökat, men undersökningar från 1993 visar att det i Sverige då fanns runt 10000 människor som saknade bostad, så siffran verkar snarare ha krympt en aning. Olika definitioner av hemlöshet under mätningarna kan dock vara en orsak till att siffrorna är olika och behöver inte betyda att antalet hemlösa har minskat. Rent statisktiskt sett är majoriteten hemlösa män, endast bortåt en femtedel är kvinnor. Dessutom är en fjärdedel av de hemlösa utrikes födda (var tionde är född i Finland). Statistiken visar även på att medelåldern bland hemlösa personer är 39 år. Ungefär 1000 är högst 25 år, och i andelen kvinnor i den gruppen är särskilt stor. De som är över 65 år är inte så många, för att vara mer exakt är de enligt socialstyrelsens undersökning omkring 170 stycken. En tredjedel av de människor som anses vara hemlösa har barn under 18 år, men eftersom enbart 36 barn under 18 år rapporterats som hemlösa verkar barnen ha hittat någon annan stanns att bo (som tex i familjehem, fosterfamilj, etc). 500 personer av den utsatta gruppen har varit hemlösa i mer än tio år, en femtedel i minst fyra år, och två femtedelar ett år eller mindre (mätt från och med år 99/00). Majoriteten av de hemlösa har missbrukarproblem, snarare 70 procent. 35 procent har psykiska problem, och 25 procent både missbrukarproblem och psykiska problem. Ungefär en femtedel har somatiska problem, det vill säga kroppsliga problem, som de behöver vård för. Enligt statistiken verkar det som att siffran hemlösa med missbrukarproblem och psykiska problem ökar ju längre perioden av hemlöshet varit.
Statistiken visar att det under 1970-talet fanns få hemlösa. Man lade därför ner många utav de stora institutioner och härbergen som fanns för hemlösa. En annan orsak var dessutom att Sverige för första gången i modern historia hade ett överskott på bostäder som en följd av miljonprogrammet. De som tidigare inte hade varit välkomna i den vanliga bostadsmarknaden fick nu chansen att även de få tag i en egen bostad. Optimismen var stor bland både Socialtjänsten och många hyresvärdar att detta skulle vara bra för de tidigare hemlösa, och att de skulle klara av att bo på egen hand istället för i instutitionerna. Med tiden fick dock många av de allmännyttiga bostadsbolagen akuta ekonomiska svårigheter. De hade svårt att hävda sig på marknaden och började därför bli mer restriktiva när det handlade om att välja hyresgäster. Lägenheter kunde till och med stå tomma, fast det fanns människor som behövde bostäder. De började neka att ta emot hyresgäster som ansågs kunna vara till besvär och störa grannarna. Dessutom blev tillgången på alternativt boende mindre eftersom många omoderna lägenheter revs, moderniserades, och användes till ”vanliga” hyresgäster. Detta bidrog till att antalet hemlösa från och med 1980-talet började öka. Olika kommuner kunde dessutom se helt olika ut, vilket fortfarande gäller för idag. Av två kommuner av ungefär samma storlek och struktur kunde den ena ha stora problem med hemlösa och tvingas bygga härbergen och söka bodendealternativ, medan den andra kommunen kanske inte alls hade problem med hemlöshet. Detta berodde, och beror fortfarande på hur kommunerna väljer att fördela sina resurser. Men människor gör naturligvis också egna val, och en hemlös person är inte bara ett offer och försvarslös. De väljer också sina liv till viss del. Om de anser att det är lättare att stryka runt på gatorna som hemlös i en viss storstad kanske de helt enkelt flyttar dit.
Orsakerna till hemlöshet är många, antagligen är det en fråga om en kedja av orsaker i samhället där flera saker har spelat roll. I den allmänna debatten pratas det ofta om att den största orsaken förutom missbrukarproblem är att de stora mentalsjukhusen lades ner under 1990-talet. Men belägg finns egentligen inte för detta eftersom det finns fakta som visar på att det fanns fler hemlösa med psykiska problem under intitutionernas tid än det finns idag. Andra talar om nedskärningar, och att det inte finns tillräckligt med resurser inom kommunerna och sjukvården. Den förändrade attityden hos hyresvärdar är ytterligare en orsak. Exempel på strukturella förhållanden på nationell nivå som drabbar ”fattiga” är tex arbetslöshet, bostadsmarknadens förändringar, inskränkningar i välfärdsystemet, och lågkonjunktur. Det är alltid personer som ligger nära gränsen till fattigdom som drabbas värst av negativa förändringar i samhället. När det går dåligt kanske de inte kan hålla den gränsen utan blir utan bostad då hyror och lån blir svåra att betala. Sen finns naturligtvis även personliga problem som orsak till hemlösheten, det vill säga missbruk, ohållbara situationer i hemmet, osv. Fattigdomen är dock den största gemensamma anledningen till att många människor blivit hemlösa eller inte lyckats ta sig ur hemlösheten. Vanligtvis när någon drabbas av arbetslöshet eller fattigdom finns hjälpinsatser att få. Men när många svårigheter kommer på en gång och drabbar samman på ett olyckligt sätt är det lätt hänt att personen blir utan bostad. Svårigheter på flera håll som tex skilsmässor, indragna bidrag, misshandel i hemmet, och arbetslöshet, små möjligheter till hjälp, eller mer kanske rätt hjälp vid fel tillfälle, leder lätt till hemlöshet.
Vad gäller den lilla grupp människor som varit hemlösa i tio år eller mer kan säga finnas många orsaker till att de varit hemlösa så länge och har så svårt att ta sig upp. De anledningar som nämnts som direkta orsaker har enligt de hemlösa själva inte bara gjort dem hemlösa från första början utan dessutom steg för steg försvagat deras förra sociala nätverk. Deras möjligheter till råd, praktiskt hjälp och stöd minskar därmed och de blir iställer mer utsatta och isolerade i samhället samtidigt som de känner igen sig mer i andra på gatan med samma situation. Vidare får de försämrad hälsa och psykiska problem, vilket gör det svårare för dem att få bostad, och den onda spiralen fortsätter därmed neråt. Om man har levt i hemlöshet så pass länge som personerna i denna grupp har tror jag att på något sätt blir hemlösheten en så stor del av ens liv och en själv att man inte kan leva på något annat sätt. Känlsan av samhörighet bland andra hemlösa gör det dessutom ännu svårare att bryta upp och fösöka ta sig in i samhället på nytt, där man kanske inte alls känner lika mottagen på grund av sin ”stämpel”. Därför är denna grupp mest svårhjälpt, eftersom de kanske inte ens vill ta sig ur sin situation.
De flesta som är hemlösa vill dock inte vara det. De allra flesta har en vilja att ta sig ur sin situation som hemlös och för dem med missbrukarproblem gäller samma sak, att det vill ta sig ur missbruket och få ett bättre, drägligare liv. Men vad finns det för hjälp? Vilka insatser görs för att få en person ur hemlösheten, och i många fall även missbruket?
En rad insatser görs, men frågan är egentligen om de är tillräckliga. Socialtjänsten gjorde 1999 en studie i sju kommuner för att försöka fastställa hur viktiga aktörer i kommunerna såg på hemlösheten och hur de arbetade för att lösa problemet. Den största delen av arbetet för att motverka och förebygga hemlösheten i Sverige sker nämligen på kommunal nivå, eftersom mycket som förut styrdes från riksnivå har flyttats ner till kommunal nivå under de senaste åren. Det har blivit mycket mer självstyre inom kommunerna, och därför kan det göras mer för hemlösa i en viss kommun än i en annan beroende på hur den politiska majoriteten ser ut i kommunen och hur de väljer att fördela resurserna. I undersökningen deltog representanter för socialtjänst, frivård, psykiatri, frivilligorganisationer samt bostadsbolag, vilka alla har en del i arbetet mot hemlösheten. I studien som gjordes framgick det att det ofta krävs mer än bara svårigheter med sin bostad för att socialtjänsten ska kunna erbjuda hjälp. Oftast får hushåll som har ekonomiska svårigheter reda upp sin boendesituation på egen hand, vilket konstigt nog enligt de tillfrågade brukar lyckas. Det framgick också att myndigheter faktiskt lägger ner stor möda på att förhindra att en person med psykiska problem ska bli vräkt från sin bostad. Socialtjänsten sätter exempelvis in boendestöd och försöker så långt som möjligt se till att personen får bo kvar. Blir han eller hon trots allt vräkt finns det dock inte mycket att göra, eftersom det då är svårt att ordna ett nytt kontrakt och det ofta råder brist på boendealternativ i en sådan situation. För de personer som är uteliggare görs även en del insatser för, trots att vägen till bostad för dem är lång. För att få en bostad, tex en träningslägenhet krävs oftast att man ska vara opåverkad av droger, men platserna på de behandlingshem som finns täcker inte behovet vilket gör att många blir utan vård. Utan vårdplats är det mycket svårt att bli av med sitt beroende eftersom situationen på gatan inte direkt gör det lätt att sluta. Det blir helt enkelt en ond cirkel. Detta tyder på att kommunerna har svårt att arbeta parallellt med missbruksproblemen och bostaden. Det skulle förmodligen underlätta betydligt ifall båda problem kunde tas om hand om samtidigt och om man inte var tvungen att fixa det ena före det andra. För de personer som blivit hemlösa utan att ha några missbruks- eller psykiska problem kan det också vara svårt att ta sig ur sin situation eftersom att man då kan förväntas hitta en bostad själv. Enligt den studie som Socialstyrelsen gjorde visade det sig att de aktörer som fanns kring de hemlösa hade svårt att samarbeta. Oenigheten om vem som har ansvar för vad och vad som är individens huvudproblem resulterar i att de hemlösa blir runtskickade bland de olika myndigheterna. Det har hänt att de hemlösa blivit avvisade från socialbyråer och härbergen och de upplever även att de har svårt att få en tid på socialbyrån för att prata om sina problem. I intervjuer med hemlösa har det framkommit att socialbyrån ibland ställt så höga krav på motpresatationer för att de ska få hjälp att det varit omöjligt för dem att uppfylla kraven. Några berättade även att när de väl fått en plats på ett behandlingshem, och tagit sig igenom behandlingen inte fick någon bostad när de kom ut vilket gjorde att de genom miljön på härbergena åter igen hamnade i sitt missbruk.
När man dock väl har lyckats få en bostad, vilket verkar vara svårt, finns olika hjälpinsatser för att man ska klara hyran. Det finns tex arbetslöshetskassa, bidrag från socialtjänsten, och andra bidrag man kan söka. Socialen hjälper i viss mån även till med att söka arbete. Tillhör man som hemlös kategorin tillfälligt hemlös är det lättare att få en bostad ordnad med hjälp från myndigheter eftersom man då kanske inte har tidigare hyresskulder, skulder till kronofogden eller blivit vräkt. Man är då mer attraktiv för bostadsmarknaden än om man skulle ha haft dessa problem. En person som dock har haft dessa problem; någon som pendlar in och ut ur hemlösheten som har blivit vräkt flera gånger, har skulder och kanske även ett missbruksproblem kan det vara betydligt svårare att skaffa bostad till. Man betraktar gärna en sådan person som ett hopplöst fall på grund av sina tidigare misslyckanden och anser gärna att dennes situation är självförvållad eftersom han/hon har haft chansen tidigare men inte klarat av det.
Att det finns härbergen är både bra och dåligt. Bra eftersom det är en möjlighet till tak över huvudet (om nu inte alla härbergen är fulla) och trots att det kostar att bo där betalar ofta socialen övernattningen. De flesta hemlösa får socialbidrag, men klarar man inte socialtjänstens krav blir man utan, och brott blir då den enda sättet att skaffa tillräckligt med pengar förutom tiggeri. I Stockholm finns dessutom tidningen Situation Stockholm att sälja för de som vill samla in pengar på ett någorlunda värdigt sätt, men den kostar 30 kronor, och antagligen räcker inte den inkomsten till heller. Det dåliga med härbergen är att de faktiskt kan förhindra krafttag för att förbättra de hemlösas situation. Hänvisas man till härbergen snarare än till attraktivare logier sjunker antalet människor som ansöker om hjälp till logi. Många hemlösa kan nämligen inte tänka sig bo kollektivt, och sover hellre ute eller hos bekanta. Detta kan medföra att kommunen inte behöver ta på sig ansvaret för att människor sover ute, eftersom de hemlösa då tackat nej till erbjudanden de fått. Dessutom kan härbergena ses som en slutstation för personer som utestängts från andra vård- och boendeformer. Blotta existensen av härbergena gör att många olika aktörer på bostadsmarknaden och inom vården då inte behöver ha så dåligt samvete, eftersom ”de i alla fall inte behöver hamna på gatan”, och öppnar då inte marknaden för dem.
Om en person som missbrukar far riktigt illa kan socialtjänsten besluta att denna ska tvångsintas på ett behandlingshem. Personen sitter då bakom låsta dörrar i tre till sex månader medan behandlingen pågår. Men vare sig man lyckats ta sig ur sitt beroende eller inte får dessa personer i många fall inte hjälp till bostad när de väl skrivs ut vilket gör att de många gånger faller tillbaka i samma situation då de hamnar bland samma gamla kompisar på gatan. Detta visar ytterligare på att samarbetet mellan de olika myndigheterna är bristande, då socialtjänsten ofta inte får reda på vilka personer som inom en snar framtid är på väg att skrivas ut från olika typer av institutioner. Statistiken visar att hälften av alla som fick tvångsvård under år 1998 ett år senare åter igen var hemlösa. Nästan hälften av de som fick boendeinsatser av socialtjänsten år 1999 var hemlösa ett år senare. Samma sak gällde för 30 procent av de som fick strukturerad öppenvård. Visst tyder detta på att socialtjänsten lägger ner stora resurser på rehabilitering av de hemlösa med missbrukarproblem, eller åtminstonde hjälp till en mer ordnad livssituation, men siffrorna visar samtidigt på att det arbete som väl läggs ner i stor utsträckning inte leder till önskat resultat.
Det finns även olika frivilligorganisationer som hjälper till i arbetet mot hemlösheten. I Stockholm ställer exempelvis Svenska Kyrkan ut soppkök vid lunchtid alla vardagar på Sergels Torg där hemlösa kan komma och få sig en bit mat. Föreningen Convictus bedriver dagverksamhet för hemlösa, anordnar konferenser och utbildningar i ämnesområdena missbruk, och hemlöshet. Dianova är en internationell organisation för rehabilitering av narkotikamissbrukare som tar emot missbrukare från hela landet, och som arbetar med spridning av information, utbildning, och opinionsbildning. Fler exempel på frivilligorganisationer finns, och deras arbete utgör en viktig del i arbetet mot hemlösheten.
Uppenbarligen finns en vilja att få bukt på hemlösheten och arbete görs för att uppnå ett samhälle utan hemlösa. Det finns olika myndigheter som finns där för att hjälpa de hemlösa, det finns träningslägenheter i viss mån, vårdplatser även det i viss mån, bidrag som en hemlös kan söka, och frivilligorganisationer som aktivt arbetar för en förbättring, osv. Men samtidigt finns flera hål i detta så kallade Sveriges välfärdssystem. Den svenska välfärdsstaten genomgick under 1990-talet en rad förändringar med bland annat ökad arbetslöshet och försämrad ekonomi. Den så annars för Sverige unika allmännyttiga bostadsmarknaden som förut drivits utan vinstintresse och kunnat ta emot problemgrupper har ändrat karaktär under de senaste decennierna. Kommunerna är inte längre en garant för bostadsförsörjningen, och utan ekonomisk försörjning från kommunerna har de inte längre rätt att kräva att få påverka fördelningen av bostäder. De kommunala bostadsförmedlingarna som funnits har dessutom blivit nerlagda i många kommuner. 1990-93 höjdes hyrorna drastiskt samtidigt som antalet vräkningar blev större och Socialstyrelsen blev snålare med betalningen av hyresskulderna. Det totala beloppet för utbetalda bostadsbidrag minskade dessutom drastiskt med 30 procent under år 1997, och fortsatta sänkningar följde året efter. Börjar vårat Svenska skyddsnät bli mindre och mindre?
Det är tydligt att det måste ske ett ökat samarbete mellan de olika myndigheterna för att man ska kunna förbättra arbetet mot hemlösheten. Avsaknaden av en bostad kommer dessutom sällan som ett ensamt problem utan ofta tillsammans med missbruk, psykisk sjukdom och andra sociala problem vilket gör att man inte bara måste koncentrera sig på bostadsfrågan utan samtidigt rikta in sig på att hjälpa personen på de andra planen. Man måste göra regelbundna nationellt omfattande undersökningar av hemlösheten för att få bättre kunskap om omfattningen och orsakerna samt underlätta för arbetet inom kommun, landsting och kriminalvård,...