Injektioner och sårvård.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kapillärt blodglucos.
Det första jag gör när jag ska ta ett kapillärt blodglucos på en vårdtagare är att tvätta händerna. Sedan tar jag på mig ett förkläde och engångshandskar. Om det finns en misstanke om att vårdtagaren har någon blodsmitta så ska man använda dubbla handskar. Man kan använda samma förkläde till flera vårdtagare men man ska alltid byta till nya handskar vid varje vårdtagare. Innan jag sticker ska vårdtagaren tvätta sina händer också.
Jag ska se till att jag har all utrustning som jag behöver med mig så jag slipper springa ifrån vårdtagaren. Jag ska ha med mig följande:
• Spritsuddar, kompresser och plåster.
• En injektor av något slag. Det finns olika typer.
• Pipett för att suga upp blodet, eller en sticka för blodsockermätning.

För att vårdtagaren ska bli lugn och avspänd så talar jag om vad det är jag ska göra. Jag ser till att han sitter eller ligger bekvämt. Sedan kontrollerar jag vårdtagarens identitet med namn och personnummer. När detta är gjort väljer jag ut ett av hans fingrar, gärna långfingret eller ringfingret, och desinficerar huden med en spritsudd på det ställe där jag ska sticka. Sedan sticker jag med hjälp av t.ex. en autoinjektor, torkar av den första bloddroppen med en torr sudd och trycker fram en ny bloddroppe. Om det är svårt att få fram blod så kan vårdtagaren hänga ner med armen eller doppa handen i varmt vatten innan man sticker för att samla blod i fingret. När jag får fram den nya droppen så antingen suger jag upp den med en pipett eller så droppar jag den på den markerade delen på stickan. Om jag använder sticka så ska jag analysera provet direkt i en apparat, t.ex. glucometer för blodsockerkontroll.

Insulininjektioner.
När jag ska ge en vårdtagare insulin kontrollerar jag först hans identitet med namn och personnummer. Jag kontrollerar även att rätt mängd insulin är uppdragen och att det är rätt läkemedel. Sedan väljer jag ut ett insticksställe och är noga med att variera det från gång till gång. Dom vanligaste instickställena är lårens framsida, runt naveln och ovanför skinkorna.
Innan jag sticker talar jag om för vårdtagaren att han ska få en injektion. Jag desinficerar huden och låter den torka ordentligt innan jag sticker. Jag tar med vänster hand om huden och sträcker ut den. Med höger hand gör jag en pennfattning runt sprutan och för in spetsen, i 45 graders vinkel, några centimeter. Sedan tar jag försiktigt av kanylen med vänster han och kontrollerar om det syns någon bloddroppe. Jag sätter på sprutan på kanylen igen och aspirerar (dra in så att undertryck skapas) försiktigt. Om det kommer in blod i sprutan så ligger kanylspetsen fel och jag ska genast avbryta injektionsgivningen och upp ny injektion i en ny spruta. Kommer det inget blod så håller jag i sprutans spets med vänster hand och pressar försiktigt kolven neråt och vätskan injiceras. När vätskan är slut drar jag försiktigt ut kanylen och håller en torr tork med vänster hand över insticksstället. Om det behövs så sätter jag på ett plåster. Skyddshylsan ska sättas på kanylen och både kanylen och sprutan ska slängas i ”riskavfall”.

Sårvård.
När man ska lägga om ett sår ska man alltid ha nytvättade händer, engångshandskar, ren eller rumsbunden skyddsrock eller plastförkläde. Om man ska lägga om flera sår tar man alltid det renaste först och smutsigaste sist. Man ska lägga fram omläggningsmaterialet på en bricka i behandlingrummet och man ska aldrig ta med mer förbandsmaterial än vad som behövs.
Först lossar man det gamla förbandet. Om det har fastnat i såret ska man aldrig dra loss det. Då följer granulationsvävnaden (nybildade vävnadsknottror i en såryta som håller på att läka) med och läkningstiden förlängs. Man ska istället blöta med koksalt. Det använda materialet ska läggas i en plastpåse.
När det gamla förbandet är borta inspekterar man såret. Man tittar efter tecken på infektion eller andra förändringar sedan tidigare omläggningstillfälle. Man kontrollerar även om sårets yta eller djup är förändrat.
När man ska lägga om såret ska man skilja på sår där steril rutin och sår där ren rutin används. Man använder steril rutin vid nya operationssår, djupare sår, sår ner till muskelvävnad och diabetessår. Ren rutin används till venösa och arteriella ben- och fotsår, äldre operationssår, trycksår, ytliga sår och sår ner genom fettvävnad.
Vid steril rutin använder man sig av sterila kompresser, färdigpackat värmedesinficerat eller autoklaverat (autoklav = steriliseringsapparat med ånga och högt tryck) omläggningsset som innehåller torkar, pincett och skål till vätskan. Rengöringen gör man med natriumklorid (koksalt).
Vid ren rutin ska skålen, pincetten, kompresser och tork vara rena och oftast värmedesinficerat men det är inte sterilt. Man tvättar såret med vanligt vatten. Om omläggningen sker i hemmet hos en vårdtagare som har egen brunn så måste vattnet vara kontrollerat och godkänt.

Sårrengöring.
• Torra sår. Om såret är torrt och förbandet är rent behöver man inte byta förband varje dag om inte såret ömmar.
• Vätskande sår. Man inspekterar såret för att bedöma vätskan. Man kontrollerar vad det är för vätska och hur mycket det är. Sedan tvättar man rent inifrån och ut. Man tar bort gammal vävnad för att underlätta nybildning.
• Infekterade sår. Man inspekterar infekterade sår för att kontrollera om infektionen ökat eller minskat. Man tittar även på huden runt såret. Sedan tvättar man såret utifrån sårkanten och in mot mitten. Man ska bara dra en gång med varje tork. På så sätt undviker man att infektionen sprider sig till icke angripna hudpartier.
• Gangrenösa sår. På sår kan det finnas svarta partier (gangrän). Det är död vävnad. Under denna vävnad kan det gömma sig infektioner. Genom att vidga såret och ta bort dessa döda hudpartier så kan man få såret riktigt rent och såret kan lättare läka sig. Sådana här sår ska man lämna över till kirurgisk personal som är vana vid svårare sår som dessa.



Material.
När man ska lägga om ett sår finns det flera olika förband i olika material som man kan använda sig a...