Artikel 1 - Har FN rätt att bestämma om vissa människor som är värda mer än andra?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

SAMMANFATTNING



FN grundades för att främja rättvisa och jämställdhet i världen. Ändå utnyttjar vissa medlemsländer sin makt och styr och ställer över vilka som ska få hjälp och inte, allt efter sitt eget intresse. Förenta Nationerna bildades efter andra världskriget för att förhindra att något liknande skulle ske igen. Men det har det. Senast i Rwanda 1991. Där slaktades över en och en halv miljon människor på bara några månader på grund av deras etniska tillhörighet. Och vad gjorde FN? Ingenting överhuvudtaget. Det var mycket ”snack” och lite handling. Men däremot i Kuwait 1990 under Gulfkriget, ett krig om naturresurser, var FN ivriga att hjälpa till. Där satte man in alla resurser som någonsin kunde uppbådas. Och varför? Jo, därför att i Kuwait fanns det något som FN:s medlemsländer behövde, nämligen olja.

INLEDNING


Detta projekt handlar om mänskliga rättigheter. Vi fick välja en artikel av de olika artiklarna i FN:s ”Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna” att fördjupa oss i. Först visste jag inte vilken artikel jag skulle ta eftersom det fanns så många att välja mellan. En vän till mig berättade om bilder hon hade sett av rwandier liggande i högar så som man har sett på bilder på judar från andra världskriget. Detta gjorde att jag valde att skriva om artikel 1:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap”

Jag insåg att det är de rika länderna som egentligen har den största makten när det gäller FN. Att det är dessa länder som avgör vilka som ska få mer hjälp än andra och vad som är värt att offras för konflikten. Jag har valt att koncentrera mig på inbördeskriget i Rwanda, var konflikten hade sitt ursprung och hur den utvecklades. Jag har även tagit med lite grundfakta om FN för att läsaren ska få en bättre bas att stå på i sin tolkning av rapporten. Hur uppstod FN? Vad har de för stadgar? Syftet med denna rapport är att visa att FN behandlar länder olika. För att visa skillnaden i behandlingen av olika konflikter tog jag även med lite om Gulfkriget, som FN behandlade helt annorlunda jämfört med Rwanda.

Jag vill med denna rapport så ett frö i läsarens hjärna till att fundera på hur FN egentligen fungerar och vad man kan göra för att få ett mer humanitärt och effektivt FN.
___________________________________________________________________________



ARBETSSÄTT


Detta var en personlig uppgift och jag hade min arbetsplanering i huvudet. Jag är tillräckligt disciplinerad för att klara av uppgiften utan en avcheckningslista. Jag visste att jag ville ha med information om FN, Rwanda och Gulfkriget. När jag sökte information om FN letade jag efter källor med en negativ bild av FN eftersom jag ville ha en lite vinklad syn. Det finns tillräckligt med glorifiering av FN ändå.

Jag letade mycket på Internet men även i andra informationskällor såsom uppslagsverk på CD-ROM skivor, artiklar och skolböcker. Efter jag hade gjort en disposition skrev jag samman alla fakta jag ville ha med. Jag följde mitt sedan länge inlärda sätt att klara av etapper tills man når målet.



”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap”
Artikel 1



FÖRENTA NATIONERNA

FN består av sex huvudorgan, av vilka det viktigaste är säkerhetsrådet. Dess uppgift är att bevara fred. Säkerhetsrådet består av 15 medlemmar, därav fem permanenta. De övriga tio medlemmarna väljs för två år. De permanenta medlemmarna är USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina. De fyra förstnämnda har fått sina platser eftersom de var supermakterna som gick vinnande ur andra världskriget. Dessa fem har vetorätt. Det betyder att om någon av dessa stater inlägger sitt veto (=jag förbjuder) vid en röstning så blir frågan nedlagd. För att ett förslag ska gå igenom krävs det ändå nio röster för.

FN bildades efter andra världskriget med syfte att förhindra att de ideologier som hade uppstått under mellankrigstiden skulle dyka upp igen och för att förhindra att något liknande andra världskriget skulle inträffa. FN bildades 26 juni 1945 och i oktober samma år trädde FN-stadgan i kraft. FN:s främsta uppgift är att upprätthålla den internationella freden och säkerheten genom ”kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden” och genom att ”med fredliga medel lösa internationella tvister”. FN ska även verka för att alla människor ska ha lika värde. Allt detta ska uppnås genom ett aktivt samarbete mellan medlemsstaterna. I och med att FN bildades tändes ett hopp om att världens olika länder skulle arbeta fredligt tillsammans. Men detta sprack snart i och med att järnridån fälldes. Det kalla kriget mellan USA och Sovjet förhindrade säkerhetsrådet att utföra sitt jobb vilket gjorde att FN under 40 år inte kunde fungera på ett effektivt sätt.

Om FN skulle vilja ingripa i ett enskilt lands konflikter så krävs konfliktens olika parternas tillstånd. FN får nämligen inte självmant ingripa i ett lands inre angelägenheter. FN brukar tillåtas komma in när parterna har bestämt sig för att sluta fred eller när det är eldupphör. FN måste vara neutralt. Idag pågår flera fredsbevarande operationer ledda av FN. Många arbetar ideellt i dessa för att hjälpa människor som har det svårt. FN ska se till att civila drabbas så lite som möjligt. Operationernas främsta uppgift är att ge humanitärt stöd. De ser till att mat och andra förnödenheter kommer fram.

FN har ingen egen armé, utan är beroende av att medlemsländerna frivilligt lånar ut styrkor. Deras främsta uppgifter är att förhindra nya strider, arbeta för normaliserade förhållanden, försöka att återställa lag och ordning, ordna logi och mat etc. Dessa styrkor får bara vara lätt beväpnade och endast använda vapen i självförsvar. Det har dock funnits situationer då säkerhetsrådet, som en sista utväg, godkänt stridsinstaser för att upprätthålla freden. En sådan var när FN under Gulfkriget tvingade Irak att lämna Kuwait. Det var då dock formellt inte en FN-styrka utan en av FN godkänd multinationell styrka under USA:s ledning. FN har många gånger gå in och försökt lösa konflikter, dock inte alltid med ett bra resultat.


FN-soldater

Mycket kritik har riktats mot FN:s sätt att sköta vissa konflikter. T.ex. har det förekommit tyngre vapen än vad de flesta ansett nödvändigt och traditionellt försvarbart. Det har varit många diskussioner. Många är också kritiska till att FN:s förordningar inte fungerar som de ska. Många av de fattiga länderna tycker inte att FN uträttar något överhuvudtaget utan bara pratar. Olika delar av världen ser olika sidor av FN och dess arbete. Västvärlden har en positiv bild av FN men det vi mest ser av FN är ett gäng gubbar som sitter med snäckor i öronen och ser konfunderade ut. Många tror att FN hjälper människor i Afrika med att borra brunnar och liknande insatser. FN gör sådant i någon utsträckning men det brukar mest vara hjälporgansiationer, såsom Röda Korset, som är engagerade i den typen av arbete. Den bild afrikanerna har av FN är dålig. De associerar FN med krig och svält på grund av alla ekonomiska sanktioner som beslutas av FN. Allas åsikter baserar sig på vad FN har gjort i just den världsdelen.

En viktig del i FN:s stadgar är ”allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. Där står det i 30 klart formulerade artiklar att alla människor är lika värda samt vilka grundläggande rättigheter en människa har. Dessa rättigheter skrevs av de ursprungliga FN medlemsländerna efter andra världskriget. Artiklarna är dock inte en bindande stadga utan ett ”rättesnöre” för de olika nationerna. Det pågår ändå en stor mängd övergrepp på människor runt om i världen och många av dem kan inte FN ingripa mot eftersom landet ifråga inte har skrivit på socialakonventionen, som baserar sig på stadgan om de mänskliga rättigheterna.

Kraven på FN är höga och svåra att leva upp till, vilket gör att många av de operationer som de utför inte blir så lyckade. Medlemsländerna vill att det ska ske förändringar men frågan är om FN kommer att klara omstruktureringar. De nuvarande uppgifter verkar tynga ned FN tillräckligt och tvinga dem att göra ett flertal halvdana insatser istället för att göra några få ordentligt. FN är beroende av sina medlemsstaters bidrag och det finns en risk att FN stjälper sig själv genom dåligt organiserad ledning och bristande samarbete med medlemsstaterna samt brist på effektivitet och engagemang. Flera förslag på reformer har framförts och några som diskuteras är följande:

 FN ska kunna ingripa i ett land utan att behöva tillstånd från dess ledning när en humanitär katastrof hotar befolkningen.
 Antal medlemmar i säkerhetsrådet ska utökas samtidigt som vetorätten först inskränks och sedan tas bort helt.
 Ett nytt ekonomiskt säkerhetsråd ska inrättas och verka för en stabil, balanserad och bestående ekonomisk utveckling i världen.
 Nya internationella skatter på bland annat valutatransaktioner, internationellt havsfiske och flygresor ska ge nödvändiga finansiella resurser till FN.

Dessa förslag på reformer med titeln ”Our Global Neighbourhood” kommer från Carlssons- Ramphal kommissionen som består av en grupp framstående ämbetsmän med Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal i ledningen. Kommissionen anser att det krävs en drastisk politisk mobilisation om man ska kunna förbättra FN och att det behövs en ”medborgaranda”. Annars kan man lika gärna avskaffa FN och låta det bli anarki mellan staterna (det finns inget ledande organ) eller låta supermakterna ta ledningen igen.




MASSAKRERNA I RWANDA




Ursprungsbefolkningen i Rwanda var ett pygméfolk, twa. Senare kom först jordbruksfolket hutus och sedan herdefolket tutsi. Tutsierna bildade snabbt ett kungarike i närheten av Kigali, Rwandas huvudstad. Riket sträckte sig snart över större delen av landet. Landet blev sedan ockuperat av Belgien som styrde landet indirekt genom tutsiernas fortsatta ledning.

Afrika har alltid blivit behandlat så att det ska passa européerna. När man koloniserade Afrika delade man in kontinenten i rutmönster så att det skulle bli så ”rättvist” som möjligt för kolonimakterna. Detta gjorde man utan att ta någon som helst hänsyn till hur afrikanerna hade levt och själva delat upp landet. Något liknande hände i Rwanda under 1800-talet då belgierna beslutade att det skulle vara lämpligt och bekvämt att dela upp landets befolkning i de två ursprungsfolkslagen. De skickade ut så kallade vetenskapsmän för att undersöka och fastslå vilka som tillhörde vilken av de två olika etniska grupperna. Men det visade sig vara jobbigare än vad de hade anat så efter ett tag gav de upp och bestämde att alla som ägde mer än två kor skulle vara tutsier. Genom den reformen blev 80% av befolkning hutuer och 20% tutsier.

Under 40- och 50- talen började tankar om självständighet komma hos tutsierna. Belgierna blev pressade av detta och beslutade sig för att genomföra en ”revolution för jämlikhet”. Detta ledde till att hutuerna gjorde en revolt 1959 mot tutsiernas långa styre. Revolten resulterade 1962 i att landet blev delat, med FN:s godkännande, i två delar, Rwanda och Burundi. I Rwanda blev Grégoire Kayibanda, ledare för hutuernas befrielseparti PARMEHUTU, president. Några exiltutsier försökte att ta tillbaka makten följande år men misslyckades. I det försöket dog tio- tusentals människor och flera tusen tvingades i exil. Det rådde stora oroligheter inom PARMEHUTU och 1973 tog försvarsministern General Juvénal Habyarimana makten genom en militärkupp och bildade det enda tillåtna partiet NRMD (National Revolutionary Movement for Development). Partiet skulle inte ha några restriktioner om etnisk tillhörighet, utan alla rwandier var välkomna. 1990 försökte exiltutsier återigen att ta tillbaka makten, men misslyckades. I och med det gick de över till gerillakrigföring.

1991 ändrades författningen till ett flerpartisystem och efter påtryckningar från oppositionen bildades en samlingsregering. Även denna regering blev bekämpad av beväpnade exiltutsier som angrep civilbefolkningen. Ett fredsavtal skrevs under av Habyarimana och det tutsierledda FPR (Rwandas patriotiska front) men det bröts bara några månader senare då nya strider bröt ut.

1993 kom de första rapporterna om massakrer i norra Rwanda orsakade av FPR. De drog fram och brände och mördade runt om i Rwanda. Tusentals hutuer flydde till Uganda och Röda Korset rapporterade om en hotande svältkatastrof. Ett nytt fredsavtal undertecknades för att avsluta det inbördeskrig som nu pågått i tre år. Men de var inte till någon större nytta, trots diskussioner om en ny samlingsregering där även FPR skulle ingå. FN skickade först nu 2 500 man som skulle bevaka att avtalet upprätthölls.


Offer från massakern

1994 dog Habyarimana när hans plan sköts ned och detta ledde till den största landsomfattande massakern som pågick mellan april och juli. Efter bara tre månader hade över en och en halv miljon människor slaktats och cirka tre miljoner människor hade flytt från landet. Detta folkmord var organiserade av den hutudominerade regeringen och hutustyrkor. De flesta offren var civila och de som led största förlusterna i antal döda var tutsierna. Men även hutuer som inte stödde den rådande hutuiska politiska uppfattningen blev mördade. Antalet döda är det största sedan andra världskriget under en konflikt. De människor som flydde begav sig till grannländerna, speciellt till den Demokratiska Republiken Kongo (Zaire), Tanzania och Burundi. I juli 1994 besegrade FRP:s gerillaarmé huturegimen och bildade en ny tutsidominerande regering där även hutupolitiker ingick. De hutuer som ville återvända till Rwanda efter massakern blev hotade och trakasserade av tutsierna. Detta gjorde att repatriering av hutuflyktingarna gick trögt, medan tutsierflyktingarna som återvände lätt kunde ta tillbaka mark och hus som de tidigare hade blivit fördrivna från. En tidig orsak till folkmordet 1994 var ett försök att förinta tutsierbefolkningen, iscensatt av extrema grupper inom presidentgardet. Detta ledde till att huturegimen avsattes till fördel för en ny regering med representanter från både hutus och tutsis. Det fanns nu cirka fyra miljoner hutus i landet och de flesta betraktade den nya regeringen som en fiende.

Vad gjorde då FN i denna situation? I stort sett ingenting av det som de ansågs kunna göra. Säkerhetsrådet nöjde sig med att fördöma krigshandlingar och besluta om ett vapenembargo mot Rwanda. FN begärde att en styrka skulle skickas ned för att hjälpa till men medlemsstaterna var inte villiga att skicka några soldater. En multinationell styrka under fransk ledning kom efter flera veckor då de största förlusterna redan hade skett. Styrkan upprättade en ”säkerhetszon” i sydvästra Rwanda. Men flyktingarna kände sig inte säkra där utan fortsatte att fly. Under tre dagar kom det ungefär 600 000 flyktingar till Zaire. Men flyktingarna var inte heller säkra i flyktingslägren. Mördandet fortsatte där och till och med biståndsarbetare tvingades att fly från vissa läger på grund av dödshot. I september reste FN-styrkan hem igen trots olöst konflikt, nya strider och fortsatt behov av styrkan.



Flyktingströmmar från Rwanda till bl.a. Zaire

Omvärlden ställde krav på att de skyldiga för morden skulle åtalas och dömas. 1994 satt 600 000 hutuer i fångläger i väntan på rättegång. Men Rwanda hade inte tillräcklig kapacitet för att klara av alla rättegångar. FN tillsatte då en domstol men den arbetade väldigt långsamt och uträttade inte mycket.

Än idag är det stora oroligheter i Rwanda och även i dess grannländer. I Somalia har liknande massakrer inträffat. Somalia har samma problem med stort antal hutuer och tutsier som hetsas mot varandra i så kallade ”klanmotsättningar” som ofta leder till folkmord. Tusentals människor har rapporteras försvunna i Rwanda men många har förmodligen inte ens anmälts eftersom människor har vant sig vid att våld och försvinnande är en del av deras liv. Även här står FN passivt.







GULFKRIGET



Gulfkriget utlöstes utan förvarning när Irak ockuperade grannlandet Kuwait den 2 augusti 1990. Officiellt p.g.a. missnöje med Kuwaits oljepolitik där Irak ansåg att oljeproduktionen var för stor vilket orsakade låga priser. Irak styrdes då som nu av en envåldshärskare , Saddam Hussein.

Men den riktiga anledning till kriget sägs vara att Hussein ville ha större kontakt med havet och dess handel. Han ville uppnå en bättre ekonomi efter kriget mot Iran. Under åren 1990-91 pågick konflikten mellan Irak och den s.k. FN-alliansen, som bestod av 129 länder som stöds av FN. FN:s säkerhetsråd reagerade ovanligt snabbt och samspelt med att införa ett vapenembargo och ekonomiska sanktioner mot Irak. I november gavs Irak ett ultimatum; Irak skulle lämna Kuwait före den 15 januari 1991 och frige alla utländska fångar, annars skulle den USA-ledda FN-alliansen gå till anfall. Detta gjorde att de allierade snabbt rustade upp runt Persika viken. USA och dess president hade en dominerade roll. Detta var tredje gången i historien som FN tillät våld för att lösa en konflikt.

En amerikansk stridsvagn framför en brinnande oljekälla i Kuwait.
På stridsvagnen står: ”Ray Knight was here!!!”

När två dagar hade gått efter tidsfristens slut inleddes ”Operation Ökenstorm” under befäl av den amerikanska generalen Norman Schwarzkopf. De allierade inledde massiva flygattacker mot militära mål i Irak. Irak svarade med medeldistansrobotar mot Israel, som trots detta höll sig neutrala i konflikten efter inrådan av USA. Irak skickade även missiler mot Saudiarabien. I februari ryckte de allierade in i Saudiarabien, Kuwait och Irak. Operationen blåstes av den 28 februari 1991, i och med att Hussein gav upp. Den tredje mars tvingades Irak att ge vika för FN-alliansens villkor. Förödelsen var omfattande efter detta krig, trots de allierades tal om att det bara skulle vara ”klinisk bombning”. Många civila drabbades som de alltid gör i krig. Tusentals civila människor dödades av de allierade.

Kriget gav även ny skärpa åt de olika motsättningarna i arabvärlden. Syrien ställde sig på de allierades sida medan PLO, Iran och Jordanien var neutrala. Irak fick ett stort folkstöd i många arabländer och Hussein behöll sin makt, vilket många ansåg som ett stort misslyckande för de allierade. Gulfkriget var det första krig som noggrant följdes av TV-kameror. CNN hade en mycket privilegierad ställning i sändningarna och journalistiken styrdes hårt av USA. Detta väckte stor kritik världen över.




En brinnande oljekälla i Kuwait.
Källan tändes på av irakierna när de var tvungna att dra sig ur Kuwait



RESULTAT


Eftersom många av de källor som jag använt var vinklade så innehåller rapporten inte så mycket av de bra saker som FN gör i världen. Avsikten var att ta upp det som inte är så bra.

FN:s agerande i olika konflikter har inte varit konsekventa. Massakern i Rwanda var det den största som har ägt rum sedan andra världskriget. FN bildades för att undvika att en liknade händelse som andra världskriget skulle inträffa. Men när det uppkommer en liknande situation, vad gör FN? Inte mycket, nästan inget alls för att på något sätt hindra att historien upprepas. FN är till stor del beroende av sina medlemsländer och deras resurser. Om inte medlemsländerna är villiga att bistå vid en kris så finns det inte så mycket att göra för FN. Därför behövs det en rejäl omstrukturering.

Som det står i en debattartikel: ”I konflikter som uppstått senare, främst i Afrika, har dock medlemsländerna svikit säkerhetsrådet. De har inte velat riskera sina soldaters liv och avhållit sig från att ställa trupper till förfogande. Följden, som i Rwanda, har blivit fortsatta massakrer på oskyldiga människor.”

Det verkar som om FN styrs av vilka intressen de inflytelserika medlemsländerna har. I Kuwait var det inte fråga om att man skulle gå in eller inte. Det gjorde man utan att tveka. De båda stormakterna Ryssland och USA arbetade här sida vid sida för att få ett slut på kriget. Här tändes ett hopp om att FN hade fått tillbaka sin handlingskraftighet och förmågan att kunna skapa fred. Men frågan är om det inte bara var för att bevaka sina egna intressen?


MINA ÅSIKTER/DISKUSSION


Vad kan man då dra för slutsats av händelserna i Rwanda och under Gulfkriget? Är det rätt att FN och dess medlemsländer kan bestämma över vilka människor och konflikter som är värda att åtgärda? Nej, det är det inte men ändå är det så det förhåller sig. FN och de mest framstående medlemsländerna missbrukar den makt som de har fått genom FN.

FN är en ”avlägsen” organisation som man inte kommer i kontakt med så mycket. Det är mest människor som verkar ha en övervägande teoretisk kunskap och inställning som styr FN. Det står i FN:s stadgar att man ska verka för att freden ska bevaras, men om man ser på historien och omvärlden så verkar det inte fungera speciellt bra. FN borde bli m...