En Samurajs Liv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

F ö r o r d


Sättet människorna levde på i det feodala Japan hade, om vi adopterat det idag, antagligen gjort underverk med oss som människor och minskat stressen rejält. Att kunna sätta sig och beundra en blomma, samtidigt som man identifierar sig med den är något som vi ivästerländerna aldrig har kunnat göra, vi har istället varit barbarer som bränt byar, farit på korståg och lekt rövare.
Att många av dagens religioner hämtar inslag från shinto och Japanska uråldriga religionsuppfattningar kan inte heller det vara en slump, något speciellt är det med landet.
Genom min skolgång har jag skrivit åtskilliga arbeten om Japan samt om landet när det befann sig i sin feodala vagga, men detta blir mitt kronverk.

Själv förväntar jag mig inte att lära mig särskilt mycket om själva ämnet eftersom jag redan besitter en stor kunskap om det, men om något slinker med och fastnar i mitt minne så är jag inte den som är kritisk till detta.
Att lära sig om andra kulturer kräver intresse, därför tror jag inte heller Du som läsare kommer lära dig - och komma ihåg - särskilt mycket av innehållet såvida du inte, liksom jag, är frälst i Japansk feodaltid och samurajerna, dessa bevarare av freden och upprätthållare av ordningen.

Även om du inte är en frände av kulturen och historien beträffande just Japan så är det ändå intressant läsning, så jag avråder Dig på intet sätt från att ta ett par minuter av Din tid och sätta Dig ner för att åtnjuta mitt specialarbete.


H e i a n – e p o k e n


Japan hade länge styrts av huvudstaden, en centraliserad makt som alla lydde under, men de gick sakta men säkert mot ett decentraliserat styre. Vägen dit var lång och den forna tidens makthavare blev inte av med sitt inflytande över en natt. Huvudstaden hade länge varit Nara, men under Heian-epoken flyttades den till Heiankyo (dagens Kyoto), därifrån kommer epokens namn. Detta var ett viktigt steg i decentraliseringen, vilket jag inte är ensam om att tycka eftersom även Chieko Fujio Düring (Japan – Kultur och Historia, 1995) har samma tankegång.

Ute i landets olika provinser blev läget mer och mer instabilt, med olika familjer som slogs för att utöka sin makt och rövare som attackerade byar. I Kyoto bestämdes således att lag och ordning måste instiftas och upprätthållas i landet, för detta ändamål skapade man titlar (som motsvarar dagens polis) och delade ut till familjer och grupper som var militärmässigt starka och lydde under kejsaren.
Meningen var att titlarna enbart skulle användas vid behov och att den som bar en titel skulle återlämna den när tillståndet var stabilt igen. Men, männen som fick titlarna lät dem gå i arv till sin släkt. Detta är enligt mig början på samurajens existens i Japan.
Men, visst, jag måste erkänna att de inte kan klassas som samurajer i många avseenden, de hade inte samma rättigheter som senare samurajer och åtnjöt inte samma sociala status. Trots detta så återfinner man det som jag tycker karaktäriserar samurajerna, deras plats i samhället och kravet att ställa upp för kejsaren ärvdes av fadern.

Läget i Japan förvärrades och blev mer och mer instabilt, livvakter började användas på daglig basis, till och med inom religiösa kretsar använde man sig av soldater från den militära kropp som växt till sig i landet. Landet var på väg att bli en feodal stat, men vägen dit var ännu lång och det skulle dröja åtskilliga århundraden innan man kunde proklamera sig som en renodlad feodal stat.
Förutsättningarna för att skapa en feodalt samhälle påstås ha varit att det fanns en centraliserad stat där man kunde börja lägga en grund och sedan så skulle skillnaden mellan en civil människa och en utrustad soldat vara påfallande, enligt Stephen Turnbull (The Book Of The Samurai, 1982)
Precis så var det i Japan under århundradena innan bushi tog makten.

De som fått titlar av Kyoto för att stävja oroligheterna såg till sitt eget bästa och försökte skaffa sig mer makt genom att gå ihop i förbund med sin släkt och med andra som delade deras filosofiska och politiska åsikter. Än en gång hade man återgått till ett land fyllt med olika klaner som slogs mot varandra på jakt efter makt och inflytande.
Detta banade väg för åtskilliga konflikter, de flesta utspelade sig som så att en i släkten mördade en annan i släkten för att stärka sin egen position. En av de längsta och allvarligaste utspelade sig år 935 när Taira-No-Masakado mördade en av sina släktingar för att få mer land. Ett par år senare erövrade han ett par provinsiella huvudstäder och utropade sig officiellt som ”Japans nya kejsare”. Denna händelse utlöste ett långt krig mellan Taira- och Minamoto-släkten som påverkade landets fortsatta historia, vilket Jeffrey P. Mass (The Origins of Japan´s Medieval World, 1997) har fullständigt rätt i.

Provinsmilitärens syfte under 1000-talet var att upprätthålla freden på det lokala planet och ge befolkningen skydd från andra provinser som kunde tänkas anfalla eller på annat sätt hota bygden. De fyllde sitt syfte till den grad att de styrande i Kyoto mer och mer förlorade kontrollen över de olika provinserna, de var för starka för att bli styrda av en central makt. Redan 100 år senare var provinserna så pass starka att skillnaden mellan dem och Kyoto-makten var hårfin, allt fler och fler tappade respekten och förtroende för styret i huvudstaden. Folket i japan hade fått ner makten till en lokal nivå, ett steg mot feodalsamhället.
Den militära aristokratin ville ha ner makten till sin egen nivå, Kyoto-makten vill det inte eftersom de på detta sätt förlorade kontrollen över landet.
K a m a k u r a – e r a n

Redan under mitten av 1100-talet förflyttades makten till den militära adeln, på grund utav att Kyoto uppmanat provinserna att odla upp marken och på detta sätt blev de lokala godsägarna än mäktigare och kunde nu ta ut skatt på marken som bönderna odlade. Träningen av soldater ökade avsevärt, detta för att antalet konflikter och inbördes drabbningar ökade markant. Alla ville bli mäktigare och erövra sin grannes mark, därav det ökade antal soldater.
Gemene historiker säger att samurajklassens uppkomst dateras till runt 1100-talet just med tanke på att godsägarna började utbilda soldater i sådan omfattning. Denna utveckling, att makten försköts till godsägarna resulterade år 1192 i att Minamoto no Yoritomo utropade sig till shogun , shogunatet hade fötts, och upprättade i Kamakura en militärdiktatur. Åren mellan 1192 och 1333 kallas Kamakurashogunatet, landet styrdes av en ”shikken” som slog ut shogunen, men tog över dennes plats i Kamakura och styrde därifrån såväl kejsare som andra mindre mäktiga shoguns. Det var under denna tidsepok som hederskodexen ”bushido” växte fram, en kodex som höll sig ända fram till slutet av andra världskriget när samurajerna var tvungna att avsäga sig allt de uppnått i status. Handeln och ekonomin fick sig ett uppsving, mycket tack vare att Japan hade goda kontakter med Kina, från landet fick de även filosofiska impulser som de utvecklade på sina egna sätt så att de mötte japanska värden, till exempel zenbuddhismen.

År 1274 blev Japan invaderat av mongoler i ett slag som kallades ”Genko”, mongolerna hade vapen för strid på långt håll, exempelvis krut och giftpilar, vilket överraskade japanerna som var vana vid strider man mot man (E.O Reischauer, Japans Historia, 1965). Den mongoliska hären mötte lite eller inget motstånd, men var rädda för en motattack nattetid så de seglade ut med sina skepp och slog ankar, när plötsligt en tyfon överraskade dem och slog ut majoriteten av skeppen. Efter detta missöde utgjorde resterande mongoliska styrkor inte något hot mot den hårt disciplinerade japanska styrkan. Denna händelse ledde till att japanerna myntade uttrycket ”kamikaze” . Landet fick vara ifred för ytterligare anfall från utomstående makter i ytterligare åtta år, när mongolerna gjorde ytterligare ett försök att inta Japan. Denna gång hade de 140.000 man utspridda på 4.400 skepp, vilka var av så dålig kvalité så att de flesta inte ens kunde landstiga. De bidade sin tid i tre månader utanför den japanska kusten, allt medan japanerna anföll de mongoliska skeppen. Till slut drog sig den mongoliska styrkan tillbaka och den japanska befolkningen jublade över sin vinst och mongolernas totala fiasko.
Allt var inte frid och fröjd dock, stridigheterna hade satt sina spår i den japanska ekonomin och klassklyftorna blev större och större. ”Daimyos” och kejsaren försökte stärka sina platser genom att rekrytera fler soldater, vilket år 1333 ledde till att en styrka under kejsaren krossade Hojo-familjen som styrt landet i nästan 150 år, denna triumf varade emellertid inte länge utan kejsaren i sin tur blev nedgjord av krigaradeln. Ett nytt shogunat bildades i en stadsdel i Kyoto kallad Muromachi, men redan cirka 100 år senare var det uppenbart att detta shogunat var för svagt för att kunna styra landet i det långa loppet. Likväl höll de ställningarna fram tills 1467 då ett inbördeskrig som utspelade sig under 10 år satte punkt för Ashikaga-familjens styrande i landet. Eftersom det var så många olika klaner inblandade i detta krig så föll landet sedermera samman på grund av att de inte kunde enas om vem som skulle styra.

År 1543 kom portugiserna till Japan och de förde med sig både kristendom och skjutvapen, båda lika farliga vapen. Med hjälp av skjutvapnena tog krigen snart slut, när endast tre mäktiga daimyos fanns kvar enades landet. De tre var Oda Nobunaga , Toyotomi Hideyoshi och Ieyashu Tokugawa .
Under denna epok var samurajens roll en krigares, hans rustning var simpel och erbjöd inte mycket skydd. Många av dem var hästburna så de bytte tunga rustningar mot lätta för att kunna rida snabbare och bli rörligare i sadeln, vilket gjorde dem sårbara när de attackerade ashigaru som var utrustade med nagamiki och naginata . Samurajerna som slogs på marken bar en märkvärdig rustning, som erbjöd imponerade skydd med tanke på dess vikt och materialet den var gjord av. Rustningen, som hette yoroi, bestod av cirka 21 delar, allt från hjälm till speciella sandaler och var så dyr att göra så bönder hade som levebröd att ta rustningar från fallna soldater och sälja.
Vid samurajens sida hängde alltid hans dai-sho , de två svärden, katana och wakizashi , att förlora dem var den yttersta skammen och krävde omedelbar hara-kiri , sekundära vapen var främst nodachi , han- och dai-kyu .


T o k u g a w a – r e g i m e n

Tokugawa Ieashu tog makten över landet vid Japans mest kända slag, ”Slaget vid Sekigahara” som utspelade sig år 1600, vid denna tidpunkt hade han förintat 87 olika daimyosläkten och erövrat nästan hela landet rent markmässigt. Dock så dröjde det 3 år innan han upprättade sitt shogunat, Edoperioden eller Tokugawa-regimen, och styrde landet från Edo vilket är dagens Tokyo allt emedan den officiella huvudstaden där kejsaren utan makt satt var kvar i Kyoto. Tokugawa styrde landet med järnhand och betraktade kristendomen och utländska köpmän som farliga, vartefter hans krossade kristendomen och kastade ut alla utlänningar från Japan. Den enda kontakt med omvärlden Japan nu hade var sin handel med nederländarna som tilläts vistas på ön Dejima utanför Nagasaki. Tokugawa hade sådan pli på sitt land att det inte blev några interna strider och detta medförde att många samurajer blev arbetslösa och drev omkring på vägarna, ibland som stråtrövare, men hela tiden kom de ihåg sin särställning, att de stod över gemene man. Det förekom också en hel del ronin som sålde sitt svärd till den som betalade högst, utan någon moral överhuvudtaget.

Samurajens roll som krigare minskade drastiskt under Tokugawa-regimen och de blev aristokrater som ägnade sig åt att begrunda körsbärsblommans liv, fördjupa sig i svärdets konst och åt att stillsamt dricka te samtidigt som de mediterade. Men de glömde inte sin rang, sin rätt att straffa någon som förolämpat dem och att hugga ihjäl någon som rörde deras svärd.

Fram tills år 1853 var landet ohotat både från inrikes strider och utrikes påverkan, men detta år anlöpte amiral Matthew C. Perry med en armada amerikanska krigsfartyg (”de svarta skeppen” kallades de av någon anledning). USA samt andra länder krävde att Japan skulle öppnas för handel, många japaner såg för sig hur landet skulle bli mer och mer ”västerniserat” och försökte stoppa det. De lyckades genomföra en militärkupp och avskaffade shogunatet 1868, men inte fick de stopp på utlänningarna för det. Tvärtemot vad de hade trott så gick de utomordentligt bra för Japan efter att de öppnat landet mot västs handelsflottor, och de blev snart både en industri- såväl som en militärmakt att räkna med, precis som Marius B. Jansen säger (Warrior Rule In Japan, 1995).


R u s t n i n g


Den mest iögonfallande saken med en samurajs klädedräkt är deras yoroi, den speciella rustning som bars på denna tid. Den är antagligen den rustning som sett mest obekväm ut, men på samma gång varit den som varit mest praktisk. Samurajerna var beridna bågskyttar och deras mongoliska ponnys, trots att de var väldigt uthålliga, saknade de styrkan hos de europeiska riddarnas hästar. De behövde därmed en rustning som kombinerade styrka med lätthet, eftersom hastighet var deras främsta försvar. Resultatet var en variation av den lamellerade rustning som återfanns över hela Asien. Lamellerade rustningar är konstruerade av många små plattor som är säkert hopsatta. För att jämföra så bestod den välkända europeiska rustningen enbart av ett par olika segment, var väldigt klumpig, vägde mycket men var erbjöd formidabelt skydd. Hela yoroin var sammansatt på sådant sätt att den ena delen gick under den andra delens kant vilket gjorde att den såg ut som en liten låda ungefär. Bitarna för baksidan, framsidan och vänstersidan var gjorda som en del, medan resten av bitarna knöts fast med snören. Tunga skulderskydd, kallade sode, skulle skydda skuldrorna och överarmarna, de bands fast bakom ryggen för att förhindra att de skulle lossna och lämna armarna blottade. Skyddet för armarna bestod av en lång tygpåse till vilken de sydde fast metallplattor, dock så hade de bara detta skyddet på vänsterarmen eftersom det skulle hindra bågskjutandet om de hade haft det även på höger arm. Hjälmen, kabuto, var en tung metallskål vilken var gjord av många metallbitar som var hopnitade och sedan sattes ett enormt hals- och nackskydd, nodowa, fast. Övriga delar av en yoroi var ansiktsmasken, mempo, armskydden för marksoldaten, kote, skydd för bålen, haramaki, och skydd för magen, do. Vanligt folk som dristade sig bära en yoroi blev avrättade direkt.

Allt som allt var yoroin relativt lätt och skyddade de sårbaraste delarna av en beriden bågskytt, men den var inte särskilt bra för en fotsoldat så de övergav denna designen senare. Stilen som ersatta yoroin hade redan blivit buren av de hårdnackade fotsoldaterna som följde samurajerna och utnummrerade dem med 20 soldater på en samuraj. Soldaterna bar en enkel ”svep om” rustning, do-maru, vilken var mer flexibel men erbjöd mindre skydd.


S v ä r d e n

Katana är svärdet, en samurajs heligast ägodel och hans vapen i strid. Han lämnar det så gott som aldrig ur sikte, ty en samuraj som blivit av med sitt katana kan inte få någon vila förrän han återfunnit det (såvida han inte vill begå hara-kiri). Detta svärd går oftast i arv från far till son i samurajfamiljer och är en symbol för hela familjen ära. Att bara våga röra en samurajs svärd, eller ens dess skida, sågs som en fruktansvärd förolämpning mot samurajen och hans familj och kunde bara straffas på ett sätt. Vid framställningen viks svärdsämnet dubbelt flera gånger innan det smids ut, viks igen och smids, viks igen och så vidare. Därigenom blir klingan både smidig och hård på samma gång.
Katanats klinga är eneggad, 70-80 cm lång och lätt böjd och blir ofta förväxlat med ett ninjato (ninjans svärd). På klingan etsas ofta slingrande ornament, böner eller ägarnas familjeträd. I och med att klingan fortsätter in i handtaget utan att smalna av hade de inte samma problem som västerlänningarna, vilkas svärd ofta gick av vid fästet där klingan smalnar av för att bilda stomme för handtaget. Ett katana är egentligen ett 1½-handsvapen, men används mest med båda händerna och för att skydda dessa finns det en så kallad tsuba, en rund metallskiva mellan klingan och handtaget.
Katanat bildar tillsammans med sin korta motsvarighet, wakizashi, en samurajs dai-sho. Detta är tecknet på hans samurajvärdighet, ty endast relativt högt uppsatta människor får bära dessa vapen tillsammans. (Miyamoto Musashi, Go Rin No Sho, 1995).

H a r a – k i r i

Om en samuraj skämt ut sig själv, sin familj eller sin härskare hände det ofta att han begick hara-kiri (eller sepukku), det rituella självmordet.
Det gick till som så att samurajen tog sitt wakizashi och lindade in halva klingan i en linneduk eller ett rispapper, sedan var meningen att han skulle stöta in cirka 10 centimeter av bladet in i sidan av buken, föra det in till mitten av magen, vrida klingan ett kvarts varv och fortsätta föra upp den mot hjärtat där det skulle snurras ett helt varv. Under denna process var han inte tillåten att visa några som helst tecken på smärta. Som alla förstår så är det omöjligt, därför hade han en sekundant som, i samma ögonblick som samurajen stötte in klingan i magen, högg huvudet av honom.

Detta sätt att dö på fråntog honom själv, hans familj och hans härskare från all skam och ansågs vara ett värdigt sätt att dö på. Hara-kiri betyder, grovt översatt, ”magskärning”.

Att det i det feodala Japan inte ansågs vara ”fult” eller en ”synd” att begå självmord har antagligen väldigt mycket med dagens självmordsfrekvens i Japan att göra, en siffra som stigit markant på senare tid. Arbetarna och studenterna har så pass höga krav att leva upp till att de inte kan lyckas med det, vilket ger dem skuldkänslor rent psykiskt och självmordet är deras sätt att dels få bort misslyckandets skam och dels för att förmedla ett budskap i stil med ”jag klarade det inte, jag är inte värdig livet efter att ha misslyckats”.


S a m m a n f a t t n i n g

Samurajens ursprung hittar man i stormännens strävan efter att stärka sin ställning på den japanska centralmaktens bekostnad under 900- och 1000-talen. De rekryterade krigare och byggde upp privata arméer, vilka kom att utgöra ryggraden i de militära system som från mitten av 1100-talet till andra hälften av 1800-talecct präglade hela det japanska samhället.
Under denna epok var samurajerna lågadliga krigare underställda en storman, daimyo, till vilken de var skyldiga total lydnad. Steg för steg utvecklades samurajskiktet till ett ärftligt stånd, samtidigt som en strikt hederskodex, i vilken samurajens plikter beskrevs med stor noggrannhet, utarbetades.
Denna samurajkultur fick sin slutgiltiga utformning först på 1700-talet.
När det gamla privilegiesystemet avskaffades efter år 1871 förlorade samurajerna sin särställning, till exempel rätten att bära sina två svärd och rätten att döda någon som förolämpade dem. Efter ett misslyckat kuppförsök år 1877 försvann samurajståndet helt.

I det feodala Japan fanns det olika privata risdistrikt, shoens, detta gjorde det möjligt för markägarna att samla in skattepengar från bönderna som odlade marken. Dessa distrikt var inte på något sätt sammanlänkade med de olika provinserna som fanns, men oftast hade ägaren kontroll på sina risdistrikt och sina egna provinser. Det här med risdistrikt växte sig så stort att den centrala regeringen förlorade all sin makt och kunde inte längre straffa brottslingar och dylikt. Eftersom landet inte klarade sig utan brottsbekämpning så tog distriktsägarna det i egna händer och sålunda var början till en makaber krigarsläkt född. De små landägarna svor sig lojala mot de större och började kalla sig ”de som tjänar” vilket är just vad ordet ”samuraj” betyder.
(Louis Frederic, Daily Life In Japan At The Time Of The Samurai, 1972)

Det är inte många länder som har en krigarhistoria lika lång och spännande som den japanska. Det är en historia som återfinns speciellt hos den romantiska, lojala och självuppoffrande riddaren av det forna Japan; samurajen

Han är den ensamme svärdsmannen, den ultimata individuella krigaren. Han är esteten, som värderar skönheten hos körsbärsblomman och känner igen sitt eget liv i dessa blommor, dess korta livstid och fagra blomning.
Han är makthavaren som upprätthåller ordning på slagfältet, han är mördaren som smyger i natten, uppräthållaren av fred, en aristokratisk administratör och sin herres hämnare.

Ordet samuraj började användas mellan år 900 och 1100 efter Kristus, under de 60 år av krig som följde kort därpå fyllde han sin roll som befälhavare och soldat, vartefter 30 år av fred gjorde honom till en upprätthållare av freden och gav honom en vardag fylld med olika administrativa göromål.






Krigen som fördes i Japan var nästan uteslutande inbördeskrig som startades när en grupp samurajer blivit så mäktiga att de försökte ta över antingen en provins för mycket eller hela landet, men mötte allt som oftast nederlag av andra, ännu starkare, grupper. Fredstiden under Tokugawa-regimen (1603-1868) var en påtvingad fred efter det att Ieyashu Tokugawa vunnit slaget vid Sekigahara och tagit över kontrollen av landet. Det var egentligen inte fred, det var mer en form av avsaknad av krig eftersom många ville slå ut Tokugawa, men ingen var mäktig nog för att konkurrera med Tokugawa-släkten. Det var under denna tid som dagens uppfattning av samurajen ...