Sovjet under 90-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

G 1: Planekonomin tär hårt på det Sovjetiska samhället i slutet at 60- talet. Ekonomin går bara sämre och sämre, främst tacka vare det kalla kriget. Alltför mycket pengar läggs på ”kriget” och upprustningen kring detta. Även den vetenskapliga sidan, som förvisso gjorde stora framsteg främst inom rymdforskningen, tog hårt på ekonomin. Man struntade alltså i att rusta upp sina industrier som egentligen var det viktigaste, likväl som man struntade i att fixa ett effektivare jordbruk.
Snart ville folket även ha den politiska frihet som krävs för att man ska få kritisera staten och samhället som bara fungerade sämre å sämre. I och med att Gorbatjov kom till makten 1985 blev denna kritisering av samhället mer möjlig än före hans tid. Notera ”mer”.
En annan sak som inträffade när Gorbatjov kom till makten var att Sovjets alla ”satellit- stater” började göra uppror och bryta sig loss. Satellitstaterna hade länge velat bryta sig loss, och vissa hade redan börjat, t.ex. Rumänien. I å med att Sovjets ekonomi sjönk, växte oppositionen. När satellitstaterna började försvinna försvann själklart vissa tillgångar i dessa länder, som Sovjet tidigare haft tillgång till.
Fastän man hade sju gånger mer arbetare vid jordbruket än USA hade, producerade man mindre. Staten började snart även att tryckte upp mer och mer pengar, utan att varuflödet ökade ute på marknaden. Man undvek en stor inflation främst genom att ha stenkoll på alla priser.
Infrastrukturen var inte heller bra, som sagt så lades pengarna på dumheter. Arbetsmoralen i landet sjönk med tiden och tack vare de dåliga lönerna såg inte folket någon vits med att arbeta hårt, de fick ju ändå inte ut något ut av det.
Kort sagt ledde viljan att kunna mäta sig med den kapitalistiska supermakten USA inte så bra och när Boris Jeltsin kom till makten pyste den sista luften ur Sovjet. 1991 togs den röda fanan ner från Kreml, och om man vill kan man se detta som slutet för Sovjetunionen.

Källa: Epok Historia Kurs A; sidorna 371- 375 och 329- 335 och en del från minnet från våra genomgångar.

G 2: Staten Jugoslavien bildades efter första världskriget. Landet utgjorde de områden vi idag kallar för Slovenien, Kroatien, Bosnien, Serbien, Montenegro, Kosovo och Makedonien.
Serberna hade ju länge strävat efter ett Storserbien, men slagits tillbaka av en massa andra saker, och så kom ju tyskland och ockuperade landet under andra världskriget. Under tysklands styre inrättades ett Kroatiskt styre, och serberna blev minst sagt omilt behandlade av kroaterna till en början. När andra världskriget kom till ett slut lyckades Josip Broz, Tito, komma till makten, och snart var hela Jugoslavien enat under denna man. Men de motsättningar som fanns inom landet var stora, folken gillade inte varandra och upplopp utlöstes, men tack vare Titos popularitet och starka styre lyckades landet hålla ihop sina gränser fram till på 80- talet, när Tito dog. Strax efter Titos död försökte Slovenien och Kroatien utropa sig som självständiga stater, vilket ogillades. Jugoslavien hade nämligen huvuddelen av sina industrier i dessa områden, så snart attackerade den Jugoslaviska armén, styrd av Serber, Slovenien och Kroatien. I gränslandet mellan Kroatien och Serbien rensades folken ut, och folk flydde dit de hörde hemma. Efter en mindre lyckad insatts från Serberna utropade sig Kroatien och Slovenien som självständiga stater.
Efter dessa strider hade alltså Serberna lyckats ta nästan all makt i resten av Jugoslavien, och nästa kris som inträffade var i Bosnien. I Bosnien fanns det Muslimer, Serber och Kroater. Serbien och Kroatien gjorde snart anspråk på de delar i Bosnien som beboddes av det egna folket. Detta ledde till att Bosnien förklarade sig självständigt 1991, samtidigt som Slovenien och Kroatien.
Snart bröt ett krig ut, där alla krigade mot alla, tack vare denna indelning av ”Bosnien”- området. Västvärlden och FN betraktade Serberna som skurken i dramat, och inledde sanktioner mot dem. De tre stridande parterna Kroatien, Bosnien och Serbien försökte alltså med terror skapa etniskt rena områden.
När striderna började gå för mycket över styr, enligt de ledande EU- Länderna och Ryssland, tvingade man fram förhandlingar om fred, bl.a. genom bombningar av den Serbiska militären i Bosnien. Fred i Bosnien skapades. Nästa kris som nu stod på spel blev Kosovo.
Nästan alla i den Serbiska provinsen Kosova är av Albanskt ursprung. En gerillarörelse vid namn UCK, började snart kräva ett eget Kosovo. Inte helt oväntat ogillades detta av Serberna som började driva ut alla Albaner ur landet. NATO började den 24 mars 1999 bomba militära mål i Serbien. Snart fattade Serberna vinken och slutade upp med att försöka göra motstånd, men då var nästan hela den Kosovoalbanska befolkningen utdriven ur landet. Krigsinsatsen från NATO var förödande för den Serbiska infrastrukturen liksom stora delar av Kosovo blev sönderbombat. Än idag finns det konflikter i området.

Källa: Epok Historia kurs A sidorna 387- 389.

VG 1: Likheter: Naturresurser, Kolonialmakter
Olikheter: Klimat, Stamsplittring, Språk. Asien viktig för västvärlden. USA

Likheterna mellan dessa två områden i världen kan sägas vara att båda har haft en relativt omfattande kolonisation av stater i Europa. Både Afrika och Sydostasien har omfattande mängder av allehanda naturresurser. Objektivt sett borde ju dessa naturtillgångar utgöra en grund för en ekonomisk utveckling i de båda regionerna.
Vidare har kolonisatörerna lämnat de båda områden ungefär samtidigt. Efter detta upphör likheterna mellan Afrika och Sydostasien. Den förra har inte lyckats särskilt bra i sin ekonomiska utveckling med vissa undantag som exempelvis Egypten medan den senare i dag är ett av världens starkaste tillväxtområden. De Europeiska kolonisatörerna lämnade en del kunskap, liksom industrier i Sydostasien, medan Afrika blev utan båda dessa stora stöttepelare. USA har spelat en stor roll i utvecklingen av Sydostasien. Man ska inte tro att USA gjorde detta enbart av välvilja. USA genomförde investeringar i regionen mycket på grund av viljan att stoppa det kommunistiska inflytandet. Detta handlande bevisar Dominoteorin som var så omtyckt under det kalla kriget.
Motsatsvis fanns det inte alls samma politiska strömningar att bekämpa i Afrika. Det är ju så att efter det att kolonisatörerna lämnade Afrika så har ju flertalet av de Afrikanska staterna blivit antingen enpartistater eller någon slags militärstater. Vidare vad gäller Afrika hade ju alla gränser i Afrika dragits upp på ett ritbord, vilket innebar att många stammar nu delade på samma territorium, eller att de nu blivit uppdelade i två. Detta hade inte direkt någon positiv inverkan på utvecklingen i Afrika.
Ytterligare en fördel som de Sydostasiatiska länderna hade var närheten till Japan, en av nutidens största industrinationer. Slutligen så spelar det nog en stor roll att demokratiseringsprocessen har kommit en avsevärt längre bit på vägen än i Afrika. Detta främst på grund utav USA:s intresse för den politiska utvecklingen i regionen.

Källa: Epok Historia kurs A. Sidorna: 342- 345, 348, 355, 361
Bonniers Stora Lexikon band nr 1 sida: 40- 46, 208- 209.


VG 2: En global ekonomi har mestadels goda fördelar för I- länderna, då konkurrensen mellan olika företag kan få ner priserna. Särkilt inom ett Frihandelsområde märker man störst skillnad just i konkurrensen. Då kan vi ta EU som ett exempel, med alla de storföretag som finns representerade i denna stora union. Eftersom EU är ett Frihandelsområde kommer priserna här att pressas ner av konkurrensen. Frågan är då hur sådana unioner kan påverka staterna som ligger strax intill unionen i fråga. Kan det ha en hämmande effekt på utvecklingen hos U- Länderna som bedriver handel med I- länderna? När företagen etablerar sig i utvecklingsländer är det för det mesta på grund utav den billiga arbetskraften eller de milda miljölagarna, och oftast även de har förmånligare skattelagarna i U- länderna.
Detta i sin tur kan sägas ha två sidor. Den ena är att arbetstillfällen skapas i fattiga U- länder, vilket resulterar i en ökad konsumtionskraft. Det andra, det negativa, kan sägas utgöras av att det företag som väljer att lägga sin produktion i U- länderna, med billig arbetskraft, tjänar just på detta förhållande. Det är med andra ord inte säkert att ett globalt företag har ett visst U- lands bästa för ögonen, utan drivkraften är oftast att göra större vinster. Ett exempel på detta är Indien, där globala företag drivs att lägga viss verksamhet. Där kan hög kompetens köpas för en billig penning. Ett annat exempel är att svenska företag inom textilindustrin har förlagt lönearbeten dels till Baltikum samt till Östasien. För Sveriges del innebär detta en ökad arbetslöshet. ...