En resa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Stämningen på rymdskeppet var på väg utför. Faktum är att den hade varit på väg utför ända sedan starten. Besättningens påhittighet när det gällde underhållning hade för länge sedan trängts undan av apati, och många tillbringade sin tid i hytten, sovande eller förstrött kastandes en boll mot en vägg. Biblioteket var oftast tomt på böcker. Men så hade de också varit på väg hemifrån en lång tid. Ursprungligen hade de varit mer än 11 000, nu återstod bara 8 700. Av olika anledningar. Till att börja med hade många gamlingar och dödssjuka myglat sig in på skeppet, som sin sista resa. Depression var en annan. Bland de som tog sina liv fanns även psykologer, och allt fler söp ihjäl sig. Hela arrangemanget kunde inte ses som något annat än ett fiasko, trots alla år av förberedelser.

Så varför hade de åkt från första början? Samma sak som höll dem vid liv: sökande efter annat liv. De ville veta vad som fanns därute. Men nu hade de passerat många stjärnor, många döda planeter.

Beleg traskade rastlöst omkring i kontrollrummet, det rum som han under de senaste veckorna lämnat endast för att äta . Det var Beleg som var styrelseordförande, eller åtminstone hade varit det innan alla andra i styrelsen slutade komma på mötena. Han var tämligen ensam om en sak på skeppet, nämligen hopp. Yossarian kom in i rummet.

“Fortfarande kvar, ser jag? Du ser för jävlig ut.”
Beleg svarade inte, men han hade stannat och tittade ut i rymden.
“Har du tänkt på, Yossarian, att vi kanske flyger uppochner?”
“Det där sa du också förra gången jag var här .”
Beleg ignorerade även denna replik.
“I rymden finns inget upp eller ner. Det enda som drar oss neråt är skeppets gravitationssimulator.”
“Jag vet.”
“Vi kommer att hitta något.”
“Åh, kom igen nu, Beleg. Vakna! Vi skulle ha hittat något för länge sedan. Det är för stort!”
“Vad är för stort?”
“Universum.”

Om det berodde på Yossarians snabbhet eller Belegs långsamhet vet jag inte, men när Beleg vände sig om hade Yossarian gått. Beleg satte sig vid det stora teleskopet och tittade ut. Det var riktat mot en stjärna. Datorn visade att stjärnan var liten och låg mycket nära, till skillnad från den livlösa stjärna de just nu var på väg till. Men varför hade ingen lagt märke till den här stjärnan tidigare? Utan att tänka sig för gick han fram till kontrollpanelen och ändrade kursen, inte bara för skeppet, utan även för mänskligheten. Sedan somnade han.





När Beleg vaknade var det mörkt. Å andra sidan, det är alltid mörkt i rymden. Ingen hade märkt när det två mil långa skeppet ändrade kurs, och om de hade märkt det hade de inte brytt sig, inte ens styrelsen. Faktum är att Beleg hade skeppet helt i sitt våld. Han övervägde att vända hemåt, men insåg att han inte skulle leva tillräckligt länge för att komma hem. Han accelererade och observerade, sov ibland och observerade. Dagarna gick, och snart upptäckte Beleg att det fanns planeter runt stjärnan, vilket var extremt ovanligt. Skeppet hade nu passerat innanför planetens yttersta bana. Datorn talade om att planeten bestod till 67 % av is. De skulle få åka en bra bit innan de kom fram till den nästintill enda beboeliga planeten i solsystemet.

På den nästintill enda beboeliga planeten i solsystemet var stämningen, precis som på skeppet, på väg utför. I cirka 200 000 år hade där en slags primat levt, tillsammans med många andra djur. Men dessa primater var speciella, de hade gjort sig till herrar över planeten, och förslavade många av de andra djuren. Det hade inte dröjt länge innan primaterna också började bråka med varandra, t o m döda varandra. Det finns många hypoteser om varför primaterna började eliminera varandra. Vissa experter menar att det berodde på olika föreställningar om varför de levde, men andra säger att det beror på olikheter i utseende. Populärast är dock teorin om ensidig föda.

Hur som helst, dessa primater låg vid tidpunkten för främlingarnas ankomst i sitt största krig någonsin. Denna gång handlade det om svart sörja och små papperslappar. Mitt i allt krigande stannade primaterna upp. De hade upptäckt den främmande farkosten, och de hade mottagit signaler från den, som de förstås var för dumma för att tyda. Primaterna väntade spänt, för de hade också intresserat sig för rymden, en lång tid.

På besökarnas hemplanet fanns också ondska, i form av drickaautomater. Dessa bestar hade spritt ondska från maskin till maskin, med syftet att förstöra universum. Låter dumt kanske, men de var inte mindre farliga för det. Drickaautomaterna utvecklade små, men fruktansvärda bomber. Bomber gjorda för att klyva planeter, klyva stjärnor. Detta blev som tur var känt, och nästan alla drickaautomaterna eliminerades.
Alla förutom en, som kom med på Belegs skepp. Den var orsaken till den dåliga stämningen, och den var orsaken till att Expedition Liv slutade så plötsligt. Länge hade den infekterat skeppsdatorn, som ett virus, och det var den som hittade den lilla stjärnan, inte Beleg.

Hela styrelsen befann sig i kontrollrummet. De tänkte lägga skeppet i bana runt planeten, och invänta svar på sina signaler, och sedan kanske skicka ner något av de mindre skeppen. P...