Isländsk kultur

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Island trodde på asatron, i och med invandringen av nordiska vikingar. Gammal folktro är fortfarande viktig på Island, och den påverkar vardagslivet. Man tror att ett speciellt folk, huldufolket, bott i stora stenblock och med hänsyn av det så bygger man vägar runt om stenblocken. Man tillkallar medier, för att vara på den säkra sidan, innan man bygger både vägar och hus.

Den egna arkitekturen uppstod inte förrän i början på 1900-talet. Innan dess importerade man byggnader ifrån Norge och Danmark. 1904 blev Rögnvaldur Ólafsson utsedd som Islands hemstyres byggnadskonsulent. Han hade tagit stort intryck av den danska arkitekturen, och det var väl inte så konstigt med tanke på att hade fått sin utbildning där. Men han försökte göra en individuell arkitektur åt landet, men med inspiration från den nordiska traditionen. Han blev en förkämpe för betongen. Senare efterträdde Duðjón Samuelssón, som har byggt t ex universitetet och nationalteatern i Reykjavik. Verken återspeglar traditioner och naturen.

Naturen, traditionen och myterna har varit den stora inspirationskällan inom hela kulturvärlden, även inom filmen. Ett bra exempel på det är ”korpen flyger” (”hrafnin flygúr”) av Hrafn Gunlaugsson (utgiven 1984). Jag hyrde in filmen en kväll, för att ta intryck på ett djupare plan. Filmen är en vikingasaga och handlar om en ung man som heter Gest. När Gest var barn, och bodde på Irland kom två män, Erik och Thord i spetsen för Norska vikingar och dräpte Gests föräldrar. De tog även tillfånga hans syster. Erik och Thord var tvungna att fly den norska kungen, och de slog sig till ro på Island. Thord tar Gests syster till slavinna och får senare också ett barn med henne. Efter 20 år kommer Gest till Island för att hämnas och systern ställd inför ett svårt val. Antingen kan hon vara lojal mot sin broder, eller mot mannen som är far till hennes älskade barn. Hon försöker bara båda till lags och förråder och hjälper mer eller mindre båda två.
Men själva historian är ganska irrelevant i det här filmsammanhanget, det är alla olika sinnena som tar intryck och som gör filmen till vad den är. Musiken och alla ljud är väldigt speciella, och liksom ”låter som Island”, om man nu kan låta som ett land. Naturen som scen är självklart väldigt speciell, och de rider mycket på sina Isländska hästar, vilket förstärker intrycket. Sist med inte minst har vi språket, så originellt, och man blir alldeles till sig. Då filmen utspelar sig under vikingatiden upplevs den som extra hård och kall, hänsynslös och brutalt våldsam. Vissa scener är nästan skrämmande att se. Men man känner sig om inte annat åtminstone kultiverad av att se den här filmen.

Musiken har tidigare inte haft alltför stort utrymme. Danskarna förbjöd till och med dansen i slutet av 1600-talet. Under 1900-talet har en extra stark strävan efter att skapa en isländsk identitet inom musiken slagit sig in bland kompositörer. Bra exempel på det är det moderna bandet Sigur Rós, vars musik är nästintill obeskrivlig och måste upplevas. Texterna och språket där är väldigt originellt och innovativt. De varvar det isländska språket med sitt egen påhittade ”hoppländska” som för oss vanliga mest låter som ett vackert men obegripligt språk. Det är egentligen inte ens ett språk. Det är bara upprepade ljud. Ljud som Jonsí (sångaren) tycker låter bra och som de använder flera gånger.
Tonsättaren Jón Leifs har det senaste århundradet blivit en av Nordens främsta kompositörer. Han skrev bland annat ett verk för Hekla, en slags ”musikalisk återgivning av ett vulkanutbrott”. Inom populärmusiken har den isländska sångerskan Björk haft stor internationell framgång under senare år, liksom hennes man, Sigurjón B. Sigurðsson, har haft inom litteraturen. Sigurjón, eller Sjón som han kallas, började som poet vid ung ålder, och gav ut sin första diktsamling, Sýnir, när han var 16 år gammal (1978). Precis som Björk är han allkonstnär och deltar i både konstutställningar och musikevenemang. Han skrev till exempel el sångtext till Lars Von Triers kritikerrosade film, Dancing In The Dark, som Björk spelar huvudrollen i. För detta vart han nominerad till en Oscarstatyett.
Då jag finner kulturen i det hela ganska abstrakt, psykologiskt innovativ och konstig på ett positivt sätt, tycker jag att Sjóns dikt ”Familjeliv” besannar mina uppfattningar ganska bra.

Efter att ha diskat råkar mannen stöta på en ren / Som ligger under soffbordet och idisslar / Den upptäcker honom / Och blir skrämd / Sätter fart ut ur vardagsrummet / Genom hallen / Där den hoppar / Över sandaler / Och en omaka damsko / han följer efter den in i sängkammaren / den rusar in / under / dubbelsängen / han kryper på alla fyra och iakttar den / ser hur den sällar sig till hjorden / den råmar / vackert / och han försvinner /

På Island använder man Son och dotternamn, som vanligtvis bestäms utifrån faderns egennamn. De utgör mer personliga tilltalsnamn som om det är nödvändigt kompletteras av själva förnamnetet. Det innebär att i telefonkatalogen listas folk efter förnamn. Utlänningar som ansöker om isländskt medborgarskap måste, enligt lagen, anta namn som...