Förälskelse, kärlek och vänskap

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kärlek delas oftast in i två pelare. Det är kärlek till personen som attraherar en och kärlek till vänner och familj. Men går kärlek verkligen att dela in i så få fack eftersom det är så mirakulöst stort?

Förälskelsens ljuva saft har vi alla dränkt oss i, en eller flera gånger. Man upphör att finnas till för sig själv och ser bara Han eller Henne, som det enda man behöver. Antingen slutar sagan sorgligt med obesvarad kärlek och floder av salta tårar, eller så finner man lyckan och skriver ytterligare några kapitel i ett förhållande. Så lever man lycklig i alla sina dagar.
I alla fall så länge förälskelsen håller. Men hur går det för prinsen och prinsessan när det inte pirrar i magen längre, när prinsen snarkar natt efter natt eller när prinsessan alltid vägrar medge att hon har fel?

När man går in i ett förhållande försöker man ”vara sig själv” helt och hållet. Men jag anser att man till en början visar upp en mask, d v s att man inte riktigt visar hela sig själv. Naturligt vis skyltar man med sina bra sidor för att få sin utvalda partner att bli uppmärksammad och intresserad. Men efter en tid i relationen orkar man inte spela längre, utan tappar sina masker och visar alla sidor. Det är då jag tror man känner att förälskelsen är slut och upplever att det antagligen kommer att ta slut som Ida Klang skrev i artikeln ”Förälskad” (VLT, 15/9 2002). Det är just vid den tidpunkten som ordet förhållande egentligen kommer in, för det är då man måste börja jobba på att få det att hålla. Att jobba vidare är någonting man sedan måste göra ideligen framöver, för att kunna få och ge kärlek.
Där gör många misstag. De låter sig luras av att förälskelsen lagt sig och tror att kärleken är borta. Så gör slut och letar efter en ny partner direkt. De ser inte skillnaden på att vara kär och att älska någon. Förälskelsen är bara ett förstadium. Men när man inser att man älskar någon har det övergått till kärlek.
Om man inte ger förhållandet lite tid så får man aldrig veta om man passar ihop eller inte. Det är bättre att ge sig en chans att hinna älska någon, innan man byter.

Av någon konstig anledning känns det som att man fastnar i klyschor när man talar om kärlek. Just därför tyckte jag VLT: s artikel om kärlek var intressant. Det är sällan man skriver offentligt om ”roller i förhållanden” som Ida gjort. Det är ofta ett så känsligt ämne, att inse vilken typ man har i en relation. Så många blundar för sanningen. Skulle alla vara medvetna om hur och varför de valde en viss partner och agerade på ett visst sätt i sina relationer skulle nog fler par hålla ihop. Framförallt inse att en viss typ av personlighet inte passar ihop med en själv.

När jag talar om typer tänker jag snarlik som Ida tänker. Hon anger 3 val av typer i sin artikel. För det första säger hon att många ungdomar väljer en person att identifiera med sin förälder av motsatt kön. Skillnaden är att jag tror att många söker sig till en faders- eller modersgestalt för att de tror att de ska få just den kärlek de aldrig fått av vederbörande. Jag var ett praktexempel på en sådan person.
Mina föräldrar är skilda och under de två första åren träffade jag inte min pappa och skaffade konstant nya pojkvänner. Själv insåg jag inte varför det tog slut hela tiden. Men eftersom mor min är vis, så såg hon på mig vad som var fel.
Så jag återtog kontakten med min pappa och berättade att jag inte klarade av förhållanden, på grund av saknaden utav hans kärlek. Jag visste hela tiden att jag aldrig skulle finna den ovillkorliga kärlek, hos en pojkvän, jag endast kan få från min pappa. Men det är så fruktansvärt svårt att inse, så länge man inte vågar öppna sig och tänka efter vad som är fel.

Ida skrev även om de som väljer en partner som kompletterar en själv. ”Är man slarvig och lite tystlåten väljer man en partner som är ordningsam och pratglad. Det gör man för att man vill ha så bra och fina barn som möjligt, och man hoppas att barnen ska ärva de bra egenskaperna från en själv och partnern.” Visst håller jag med henne om att många troligen väljer en blivande livskamrat utifrån de egenskaper man själv saknar. Men jag tror inte att det är för att man undermedvetet tänker på att få fina barn, trots att det ligger i naturen att föra de starka generna och de bra egenskaperna vidare. Jag tror snarare att det handlar om att vissa personer vill ha någon att se upp till, genom de egenskaper man själv inte har men gillar hos den andre. Men jag återkommer till det senare, för Ida nämnde en sista ”partner-valmöjlighet”.
Det är dem som väljer en partner som är mindre attraktiv än sig själv för att höja sitt eget självförtroende samt dem som väljer någon som är mer attraktiv för att kunna glänsa med vem de lyckats få. Den filosofin tycker jag är snarlikt föregående exempel eftersom båda valen handlar om bättre och sämre egenskaper.

”Föräldra-”, ”kompletterings-” och ”mer eller mindre attraktiv” partner är alltså de tre typerna Ida nämner i sin artikel. Som jag skrev håller jag med henne delvis. Samtidigt känns det som om hon har glömt vissa typer i förhållanden. Så jag skulle vilja lägga fram det på ett annat sätt.
För att kunna tala om mina relationsteorier utgår jag från att förhållandet har hållit så pass länge att man vågat släppa sina masker.

De tre typerna alla förhållanden bygger på är antingen, ”prinsessan och grodan”, ”de halva hjärtana” eller ”tornet och bulldozern”, enligt min mening.
Prinsessan och grodan är precis det jag sa att jag skulle återkomma till. I det förhållandet sätter den ena parten, grodan, prinsessan på en piedestal högt över alla förväntningar och beundrar personen högst över allt annat. Medan prinsessan njuter av att ha en person som ständigt svärmar kring sig. Prinsessan väljer oftast då en person som är lite ”mindre attraktiv” som Ida skrev, och grodan en ”mer attraktiv” partner att få uppvakta. Det kan mycket möjligt vara så att grodan gärna skryter i kompissammanhang om vem den lyckats fånga, men det är nog knappast den enda anledningen till det valet.
Jag tror att den vi väljer i framtiden beror på vår uppfostran och den typ man har haft i familjen under uppväxten. Men eftersom kärlek och förhållanden är ett så stort ämne kan jag inte gå in på sådana detaljer alltför noggrant.
”De halva hjärtanas” relation säger nästan sig självt. De två halva hjärtana klarar sig inte utan varandra. Utifrån sett kan det förhållandet verka lyckligt och håller ofta väldigt länge. Men om den ena halvan tillslut kvävs eller tröttnar slutar det nog väldigt tragiskt. Samma sak kan hända om paret får barn. Då kommer det in en tredje person i deras hjärta som tar uppmärksamheten från kvinnan, vilket gör mannen svartsjuk.

Sen har vi ”Tornet och bulldozern”. I tornet sitter det en liten pojke/flicka som bulldozern ser. Så bulldozern gör sitt bästa för att mangla sig fram till den lilla pojken/flickan, men når inte fram, för att muren kring tornet är för tjock och hög. Så i slutändan kör bulldozern slut på sig.
Den ena parten i det här förhållandet, bulldozern, ser alltså en snäll, ynklig, liten pojke/flicka inuti sin partner som den vill komma fram till. Men tornet vägrar att släppa in någon i sitt känsloliv för att det skulle vara för jobbigt att ta itu med. Är känslolivet väldigt skadat, redan som barn, kan personen reagera elakt så fort man försöker komma innanför muren. Tornet försöker i försvar att trycka ner bulldozern och vara osjyst. Men bulldozern vägrar sluta kämpa tills den bara inte orkar mer.

De två sistnämnda känslomässiga förhållandena nämnde inte Ida i sin artikel ”Förälskad”. Dock nämnde hon människor som väljer kavaljer utifrån sin mammas eller pappas egenskaper. Jag kan inte nämna det som en av mina relationsteorier här ovan. För just varianten att kvinnan i förhållandet skulle vara ”mammig” och mannen skulle vara ”sonen, pojken” ingår i varje förhållande. Jag anser nästan att det är ett måste för att förhållandet ska fungera. Visst finns kombinationen att kvinnan skulle vara ”liten flicka som söker faderns kärlek” och mannen ”pappan” i förhållandet. Men oddsen för att det skulle hålla är lägre. För precis som jag sa att jag var tidigare i mitt liv, så kommer den ”lilla flickan” aldrig sluta söka ovillkorlig kärlek. Problemet är bara att hon aldrig kommer att finna den kärleken, om hon inte tänker efter var hon kan finna den. Men ”mamma – son” fungerar. För tjejer identifierar sig alltid med sin mamma medan killar vill vara små pojkar för alltid.

Det kan verka som att jag tror att man kan välja vilken relationstyp man vill vara. Men faktum är att man skapas till den man är av sina föräldrar. Många påverkas även av vem de är i syskonskaran. Som jag nämnde lite snabbt tidigare. Alltså är våra val undermedvetna så länge vi vägrar inse hur vi är. När man väl inser hur man är kan man gå in i förhållanden med öppna ögon.

Dessa relationstyper finner man inte bara i kärleksförhållanden utan även i kompisförhållanden. Självklart är kompiskärleken lika viktig.
Jag säger inte att alla relationer är en just en av de jag nämnt ovan. Två olika typer kan mötas och kanske få det att fungera.
Jag kan ta ett ganska färskt exempel från dokusåpan BigBrother. Där finns ett kompisförhållande mellan Linda och Lina, var Linda är en prinsessa och Lina en blandning mellan en groda och ett halvt hjärta. Det som fungerar mellan de två är att Lina avgudar Linda precis som ett ”prinsessa och groda” förhållande. Men precis som väntat av ett halvt hjärta så känner Linda att Lina kväver henne.
Jag tror att jag själv är en ”prinsessa” och är tillsammans med en kille som uttrycker sig som ett halvt hjärta. Vi fungerar tillsammans för att han alltid behöver mig vilket ger mig självförtroende. Dock uppstår bråk ofta om att han kväver mig, vilket är typiskt för ett halvt hjärta som inte har ett annat halvt hjärta. Precis som i Linda och Linas fall.
Saken...