Molnfri bombnatt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Och så hörde jag när dom kom på gatorna och ropade ”Sieg heil”. De var bara vilsna ungdomar, intalade jag mig själv.”

Hedwid, en pansionerad kvinna som nu är svenskmedborgare, har valt att berätta sin histora från andra världskriget för världen. Hon kan inte hålla tyst längre, när hon ser att även här, i det fridfulla Sveriges gator, börjar nazismen verka. Hon börjar skriva om när hon bara var elva år, och samma sak hände när hon bodde i Mainz-Tyskland. Gatorna fylldes av soldater som ropade ”Sieg heil”. Hennes föräldrar var socialister och trodde på demokratin, detta som Hitler hade förbjudit, och pga det tog de hennes far ifrån henne, och satte honom i koncentrationsläger. Hedwig och hennes mamma fick nu klara sig själva.
Hedwig kommer i allt närmare kontakt med nazismen, och hon blir till och med nazist själv, för hur kan det vara ont, när alla nazister är snälla och gläjdefulla? Boken handlar sen om hur Hedwig blir kär i en SS-man, hur hon sätts i koncentrationsläger och hur hon sen kommer till Sverige och möter Evert, hennes blivande man. Hela Hedwigs liv har bestått av sorg, död, hunger och hårt arbete,och när hon kommer till Sverige väljer hon att glömma dessa minnen. Ända tills nu.

Boken utspelar sig under andra världkriget, men hoppar även till minnen från första världskriget. Först så utspelar den sig här i Sverige, ungefär åren 1994-96. Sen så handlar det om Hedwigs liv i Tyskland, från det när hon är elva år, tills 1945-46 vid krigets slut. Slutet av boken handlar om Hedwigs liv i Sverige, efter kriget.

Hedwig var naturligtvis huvudpersonen i boken. Det är hon som skriver den, och det är henne den handlar om. Andra pesroner som är viktiga är hennes mor, SS-mannen Wilhelm, hennes nära vänner i Tyskland bla Helga och så Evert, hennes svenska man. Alla karaktärer var väldigt egna, och jag gillade författarinnans sätt att göra de så detaljerade och känslosamma. Även fast huvudpersonen var Hedwig så fick man ett bra grepp om vilka de andra var, hur de tänkte och kände, utan att det blev jobbigt.


Bokens språk var lätt att förstå, även fast det var något gammaldags, vilket inte störde mig som läsare, utan bara drog mig in i händelsen. Den var skriven på ett sätt som gjorde att man bara ville fortsätta läsa, och det vars vårt att lägga boken ifrån sig. Den handlar mycket om minnen, och det enda som känndes mindre bra var att den hoppade ganska mycket, och det gjorde att man ibland inte hängde med. Det kunde handla om en person som huvudpesronen ännu inte hunnit presentera. Den var i helhet mycket bra skriven, på ett ganska udda men intressant sätt.

Boken handlar främst om hur tyskarna hade det under andra världskriget, vilket var mest häpnandsväckande, enligt mig. Jag tyckte det var jätte kul att läsa om annat än bara judarnas situation under kriget. Boken tar upp mycket om nazismen, och inte bara som om det vore en dålig sak. Den visade att även nazister var människor, och de flesta hade som unga lockats av allt hopp som nazismen spred. De flesta ångrade sig när dom blev äldre, när de såg Hitlers verkliga planer, även fast det var försent så ångrade dom sig. Handlingen bygger mycket på fördomar, och jag tror Vibeke Olsson försöker få läsaren att bli mindre fördomsfull tack vare boken, för hon skriver på ett naturligtsätt, ingen är ond eller god i boken, inte ens Hitler till en börjar klassades som ”ond”.

Författarinnan har skrivit andra böcker om andra världskriget, och hon verkar ha bra koll på ämnet. Jag tycker hon tar upp ämnet på ett bra sätt, det är som hon håller upp en tavla, och sen är det upp til läsaren att bestämma vad hon vill tycka om kriget. Hon fick en att tänka till, och sätta sig in i karaktärenas liv. De var så eländiga att man aldrig trodde boken kunde sluta lyckligt, men nästan alla karaktärer hade en gnutta hopp inom sig, vilket gjorde att man som läsare var tvungen att fortsätta, man såg ett hopp i boken.

Jag vill rekommendera den här boken till läsare som vill veta mer om kriget och ändå läsa...