Amerikanska Frihetskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1.1 Världsläget
År 1750 anser experter att jordens befolkning borde ha varit ca 750-800 miljoner, av dessa skulle ungefär femtedel ha varit européer. Trots detta höll européerna redan på att inta en ledarställning i världssamfundet.
I Europa började man allt mer intressera sig för de nya kontinenterna och deras utveckling och allt fler såg ekonomiska vinningar att hämta i de nya kolonierna. De många upptäcktsfärderna under 1700-talet hade gett européerna stora kunskaper om andra världsdelar och nu mera fanns det européer på alla kontinenter.
Européerna var stora aktörer när det gällde den världsomspännande handeln. Det fraktades slavar från Afrika till plantagerna i Nordamerika. Från Nordamerika fick man bland annat kaffe, socker, ris, indigo, tobak men framförallt ädelmetaller som användes som betalningsmedel av varor från Fjärran Östern.
Europa hade ett stort inflytande över hela jordklotet genom sina handelsmän, kolonisatörer och imperiebyggare. Nordamerika koloniserades av flera länder som Frankrike, Spanien och Storbritannien.


1.2 Sjuåriga kriget
Europa var uppdelat i stora olika politiska block. De många rivaliserade stater som fanns hade nu brett ut sin makt över hela jorden och antalet utom europeiska konflikter ökade. Kriget utkämpades på tre kontinenter, Nordamerika, Asien och Europa. I Nordamerika kallade man kriget för det indianfranska kriget. Fransmän och britter förde krig i Indien och Nordamerika. Striderna i Nordamerika började 1754 och under kriget så tog britternas trupper över stora delar av Quebec som gav dem krontroll över det ”nya Frankrike”. Britterna vann även striderna i Indien och freden mellan dem slöts 1763. Britterna blev de stora segrarna och hade nu besittningar i alla fyra världsdelar och deras imperium styrdes från London.


1.3 Nordamerikas styre
Britterna hade nu tagit över ett mäktigt område i Nordamerika från Hudson Bay till Florida. Området var uppdelat i 13 kolonier som hade ett gemensamt styre genom Storbritanniens kung och parlament. Varje koloni hade ett eget statstyre som skulle liknas med parlamentet. Det innehöll en guvernör som skulle representera kungen, en vald församling som skulle vara underhuset och ett råd som fungerade som överhuset. Rådet skulle fungera som rådgivare åt guvernören och sammanträdde som högsta domstol. Men det var fortfarande Storbritanniens parlament som beslutade i frågor om utrikeshandel, tull och relationer till andra makter. Den inre beskattningen sköttes av koloniernas eget styre. Men här fanns en av oklarheterna som sen skapade oro. Det var oklart om britterna hade rätt att ta upp skatt av sina kolonier och man kom inte heller fram till någon lösning när kolonierna började sin frihetskamp.


2 Revolutionen

2.1 Utvecklingen i kolonierna

När sjuåriga kriget var slut minskade koloniernas beroende av Storbritanniens stöd och beskydd, känslan för fosterlandet hade försvagats och ett förakt mot det hade börjat växa sig starkare, ”vi är inte längre engelska”. Det kan också ha berott på att en minoritet av invandrarna på 1700-talet var britter. Många kom från Tyskland och Irland och de tog med sig sina motsättningar mot Storbritannien över Atlanten.
Under sjuåriga kriget hade britterna trots sina framgångar fått stora ekonomiska förluster och statskulden hade fördubblats. Storbritannien ökade sin politiska aktivitet i Nordamerika och beslutade snart att kolonisterna skulle vara med och betala statsskulden, eftersom de var delaktiga i dess uppkomst. Man beslutade om en stor skatteökning.
Kolonierna hade 1760 nästan 3 miljoner invånare vilket var en fjärde del av Storbritanniens folkmängd.


2.2 Britternas provokation
1764 skapade Storbritanniens parlament en lag som gav större tullintäkter på kolonierna och britterna förklarade den som en kostnad av koloniernas försvar. Provokationen blev större när britterna införde nya tulldomstolar utan jury, för att kolonisterna inte skulle kunna sympatisera eller ha förståelse för smugglarn och på så vis göra kontrollen ineffektiv. Efter det kom lagen om stämpelavgift och dessa lagar kom att skapa ett stort förakt hos kolonisterna. Det skapades en konflikt om myndighetsförhållandena i och med denna skatt och tull.


2.3 Koloniernas motreaktion
Kolonisterna var nu trötta på att bli överkörda av britterna, de var ju själva helt maktlösa och hade ingenting att säga till om. Men snart skapades slagordet ”ingen beskattning utan representation”. Man krävde att om de skulle kunna få in så mycket pengar från kolonierna, så skulle de minsann få vara med och fatta besluten, de hade inte ens en röst i parlamentsvalen.
Guvernören Sir Francis Bernard i Massachusetts gav 1764 ut ett exempel på författningsstriden ”i Storbritannien betraktas de amerikanska syrelseorganen som korporationer med befogenhet att ge förordningar som är giltiga så länge parlamentet vill det, i Amerika gör de anspråk på att vara självständiga stater som inte är avhängiga av Storbritannien på annat sätt än genom att de har samma kung”. Så här var ståndpunkterna i ett decennium framåt.
Ohängivenhetsförklaringen 1776 blev slutet på konstitutionsstriden. Kolonisterna hade tidigare erkänt George III som konung men nu ansåg dem att det var slut på det och frigjorde sig. Det var resultatet av de konflikter, motsättningar och besvikelser som uppstått de senaste åren.
Genom obstruktioner, påtryckningar och terroriseringar drogs 1766 lagen om stämpelavgift äntligen in och kolonisterna hade fått sin första seger. Den följande handelsbojkotten och inställda betalningar drabbade det brittiska näringslivet och parlamentet tog ett nytt beslut om att upphäva lagen. Men de stod fortfarande kvar med att man hade lagstiftande och beskattnings kontroll över kolonierna, men det räknades ändå som en seger.


2.4 Boston Tea Party

2.4.1 Bakgrunden
1767 lade britterna nya tullavgifter på kolonierna, för att kompensera den skattsänkning som godsägarna i Storbritannien fått. Godsägarna var de som satt i det styrande parlamentet och de var de själva som fattat detta beslut med en man vid namn Charles Townshend i spetsen. Men efter tre års strid och protester upphävdes lagarna och ännu en gång stod man fast vid sina tidigare befogenheter. Det visade man med att lägga en symbolisk skatt på te men här tog britterna sig verkligen vatten överhuvudet för det kom senare att visa sig vara ett öde stiget beslut.

2.4.2 The Boston Tea Party
Många anser att Boston Tea Party var start skottet på det amerikanska frihetskriget. Storbritannien tog 1674 över Nieuwe Amsterdam från Holland och döpte om det till New York. Teet var drycken som allt mer hade etablerat sig i staden, de holländska immigranterna hade gjort tedrickande till kult och man hade ingen aning om vad som skulle ske nu när britterna hade tagit över staden.
Under 1760 konsumerade nordamerikanerna 500 ton te, men av detta kom endast 25 % från Storbritannien, resten var in smugglat på grund av de höga tullavgifterna. Detta regerade britterna på och visade sin överhöghet genom att beskatta varor.
I december 1773 anlände tre fartyg till hamnen i Boston och som vanligt stod det brittiska representanter samlade för att ta emot lasten. Fartygen, ”Dartmouth”, ”Eleanor” och ”Beaver” hade alla olika sorters last, men gemensamt för alla tre var te lasten. Men lasten gick inte på några omständigheter att få ut förrän hela tullen betalats och sista datumet sattes den 16 december. Detta gjorde Bostonborna upprörda och möten anordnades för att finna en annan lösning tall att betala den höga tullen.
På kvällen den 16 december börjades märkliga rykten om vad som skulle ske ”om te blandades med vatten” cirkulera. Så sattes sen ryktena i verklighet. Ett 50-tal personer utklädda till indianer smög sig ombord på fartygen, krossade de 342 lådorna med te och slog ut tebladen. Te till ett värde av flera tusen pund slängdes överbord i havet.

2.4.3 Effekterna
Boston Tea Party blev en succé i den brittiska kolonin och det blev en inspiration till de andra sex Te-partyna som utfördes längs kusten i bland annat: Greenwich, Charleston, New York och Philadelphia. Överallt kastades teet överbord och i mars 1774 var det återigen dags i Boston. Teet hade länge varit ett exempel på den brittiska arrogansen och inställningen till teet ändrades och kolonierna beslutade sig för att bli en ”non drinking nation”. Ett insmugglat så kallat frihets te blev snabbt populärt. Det bildades också en negativ inställning till hela inhandlingsmönstret, men i London anade man inte att spänningarna var så stora och hade de gjort det så kanske inte historien slutat som den gjorde.
Men Boston Tea Party var en symbolisk handling som visade att man vågade trotsa Storbritannien. Men britterna ville få stopp på upproren i Massachusetts, så 1774 genomförde det brittiska parlamentet fyra åtgärder som kallades ”de outhärdliga akterna” av kolonisterna. En av åtgärderna var att stänga Bostons hamn tills teet var betalt. Man utnämnde den brittiska befälhavaren, general Thomas Gage till guvernör i Massachusetts och införde militärstyre. De brittiska rödrockarna marscherade in i Boston och Britterna ville uppnå en isolation av Massachusetts. Men de andra kolonierna stödde Massachusetts, de förstod att det som hade hänt Massachusetts kunde också hända dem.


3 Revolutionens utveckling till frihetskriget

3.1 Kontinentalkongressen
I september 1774 skickade alla kolonier utom Georgia representanter till kontinentalkongressen som hölls i Philadelphia, Pennsylvania. Kongressen enades om att bilda en organisation som skulle ordna en bojkott av brittiska importerade varor och gjorde ett djärvt uttalande om att det bara var de valda koloniala församlingarna som hade rätt att stifta lagar för amerikaner och beskatta dem och uppmanade alla att motsätta sig de ”outhärdliga akterna”. Myndighetspersoner och skatteindrivare terroriserades och kolonister som stod på britternas sida flydde tillbaka till Storbritannien.
Invånarna i Massachusetts utmanade general Gages militärstyre när han förbjud folkförsamlingen. Den samlades ändå och kongressen tog snart över makten i Massachusetts och man bildade en kommitté för allmänhetens säkerhet. Kongressen uppmanade varje stat och ort att utbilda en milis för att kunna göra motstånd mot britterna. Men britterna förberedde sig också för en konflikt och i november uttalade sig kung George III ”med hugg och slag måste det avgöras om de ska vara undersåtar till detta land eller självständiga”. Krig verkade nu vara oundvikligt.

3.2 Den första drabbningen
Politikerna i Storbritannien förstod nu att något måste göras för att slå ner kolonisternas och rebellernas uppror. De uppmanade militärguvernören general Thomas Gage i Massachusetts att slå ner rebellernas uppror. Men han såg inte så optimistiskt i början av 1775 till uppdraget, politikerna befann sig 5000 km bort och trodde att det var några få laglösa radikaler som stod bakom upproret. Den kommitté som uppförts för allmänhetens säkerhet upprättade nu milisgrupper i varje stad och by, alla invånare tog fram sina vapen och övade utanför städerna. Den beväpnade lokalbefolkningen kallades ”minutemen” eftersom de svor en ed att vara redo för strid inom en minut. Boston kontrollerades av general Gage och hans arme men resten av Massachusetts var fientligt område för britterna.
Natten mellan 18-19 april 1775 lämnade 16 brittiska kompanier Boston för att anfalla staden Concord och förstöra ett stort vapenlager som rebellerna hade där. De hade också fått order om att arrestera två ledande rebelledare, Sam Adams och John Hancock. Men lokalpatrioter i Boston kände till planerna och skickade iväg tre amerikanska kurirer, en av dem. Kurirerna lyckades nå fram före de patrullerade britterna och varna den lokala milisen. I gryningen nådde den brittiska huvudstyrkan fram till byn Lexington, där den mötte 70 milismän under ledning av kapten John Parker. Amerikanerna va hopplöst underlägsna till antal och bestämde sig för att skingras. Då plötsligt hördes ett skott, ingen visste vem som skjutit men de brittiska soldaterna avlossade genast en skottsalva. Efter en kort drabbning låg åtta amerikaner döda på slagfältet. Det första skotten som avlossades i Lexington anses av många vara startskottet till frihetskriget.
Britterna fortsatte mot Concord och när de nådde stadens norra bro började striderna på allvar. Hundratals milismän deltog och drevs framåt av sin ilska när de såg sin stad invaderas och de lyckades driva tillbaka britterna och de brittiska officierarna fick ge order om reträtt.
Britterna tog sig utmattade tillbaka till Boston från Concord och på vägen tillbaka utsattes dem för intensiv beskjutning av krypskyttar. 73 brittiska soldater dödades och ca 200 skadades eller rapporterades saknade, britterna hade lidit ett förnedrande nederlag.


3.3 Slaget vid Bunker Hill
När de brittiska soldaterna åter befann sig i Boston byggde milismännen upp försvarsanläggningar längs vägarna och på kullarna runt staden, den enda vägen för britterna ut eller in ur Boston blev via havet. I maj 1775 kom förstärkningar från Storbritannien, bland annat de tre generalerna Howe, Burgoyne och Clinton. De övertygade Gage att de var tvungna att ta kontroll över halvön Charlestown utanför Boston för att inte rebellerna skulle kunna placera kanoner på kullarna och beskjuta Boston därifrån. Återigen avslöjade rebellerna britternas planer och upprättade den 16 juni försvarspositioner på Bunker Hill och Breed’s Hill på Charlestown.
Den 17 juni anföll britterna Breed’s Hill. Striderna har beskrivits som ”de mest imponerande stridsscener man kan tänka sig”. Brittiska krigsfartyg besköt de amerikanska rebellernas krigsställningar och Charlestown stod i lågor. Britterna marscherade uppför sluttningarna sida vid sida och milismännen väntade i dikena som de grävt på kullen.
Är amerikanerna avlossade sin första skottsalva skingrades de brittiska trupperna och gång på gång gick britterna till anfall för att återigen tvingas tillbaka av den mördande eldgivningen. När amerikanernas ammunition nästan var slut lyckades britterna ta sig igenom deras linjer och använde sina dödliga bajonetter och högg ner de flyende milismännen. Mer än 400 amerikaner dödades eller sårades när de försökte fly från Bunker Hill och Breed’s Hill, men de brittiska förlusterna var större, totalt 1000 döda eller sårade män. Britterna påstod att de segrat men det var en värdelös seger.

3.4 Uppror i hela landet
När kriget bröt ut i Massachusetts föll även det brittiska styret i resten av kolonierna, en efter en kördes guvernörerna iväg och folkförsamlingarna tog över makten. Virginias guvernör införde ett undantagstillstånd och försökte samla ihop styrkor som var lojala mot britterna men var tvungen att fly när kravaller utbröt i huvudstaden Williamsburg. Men i en del område där befolkningen stödde britterna gjorde de motstånd.

3.4.1 Kolonialarmén
Kontinentalkongressen sammankallades i Philadelphia den 10 maj 1775, bland representanterna fanns bland annats Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, John och Sam Adams, John Hancock och Rickard Henry Lee. Kongressen kom överens om att upprätta en stående kolonialarmé. En gemensam armé med soldater från alla kolonierna som skulle bli starkare än de olika miliserna och som arméns befälhavare utsågs den 43-årige generalen George Washington, en jordägare från Virginia.

3.4.2 Arméns första samling
Den första samlingen skedde utanför Boston, armén var svag och odisciplinerad. Soldaterna hade tidigare varit självständiga milismän som stridit framgångsrikt och ville ogärna bli vanliga soldater. Det rådde stor olydnad och flera soldater deserterade och fick Washington ta i med hårdhandskarna. Utrustningen var inte den bästa och som tur var höll sig britterna på defensiven och stannade i Boston. Undertiden intog en amerikansk styrka fortet Ticonderoga vid södra spetsen av sjön Champlain. Styrkan leddes av en före detta skeppsbyggare från New Haven, Benedict Arnold och en nybyggare, Ethan Allen.




3.4.3 Framryckningen
Under vintern 1775-1776 marscherade de amerikanska trupperna in i Quebec, men lokalbefolkningen som var franska nybyggare vägrade göra uppror mot britterna och tvingade tillbaka amerikanarna.
Situationen för den brittiska armén blev allt allvarligare under våren 1776, hela vintern hade de inte haft något att göra och var frusna och uttråkade. Maten sinade och de tvingades riva hus för att få bränsle. Utanför Boston väntade Washingtonsarmé med 17 000 soldater och i mars placerade rebellerna kanoner på Dorchester Heights några höjder utanför Boston. Därifrån besköt de staden. I Boston hade nu general Howe tagit över och han insåg att det var omöjligt att stanna kvar, så natten till den 17 mars tog britterna sig ombord på några fartyg i hamnen. 1000 amerikaner som var lojala mot britterna följde också med. Fartygen seglade till Nova Scotia och Washingtons soldater kunde marschera in i Boston i triumf. För tillfället fanns nu inga brittiska arméer i de tretton kolonierna.


3.5 Vägen till självständighet
De flesta amerikaner var fortfarande motståndare till revolutionen och under kontinentalkongressen i maj 1775 var det bara ett fåtal delegater som ville att kolonierna skulle bli fria från Storbritanniens styre. I juli sände kongressen en skrivelse till kung George III om att man var lojal mot honom och önskade en försoning. Men kungen svarade genom att uppmana sina trupper till våld för att undertrycka ”det öppna och tydligt märkbara upproret” i kolonierna.

3.5.1 Bildandet av de Förenta staterna
Amerikanerna hade en del vänner i Storbritannien som radikalerna Wilkes och Paine som stödde dem. Politikern Edmund Burke vill ha en överenskommelse för att få slut på de amerikanska problemen, men förgäves. Kungen och hans premiärminister Lord North ville krossa den amerikanska revolutionen med våld. Trots att många av kolonisterna var lojala mot kungen motsatte de sig det brittiska parlamentets styre. Paine gav ut boken ”Common Sense” i början av 1776 där han riktade stark kritik mot kungen och den såldes snabbt i 120 000 exemplar. Paine var en av personerna som påverkade amerikanerna mest i sin frihetskamp. North Carolina var den första stat som rösta för självständighet i april 1776 och en månad senare följde Virginia deras fotspår. Under juli månad utformades självständighetsförklaringen, samtidigt som självständighetsfrågan debatterades hett. Pennsylvania och New York var de sista kolonierna att gå med på självstyre. Den 4 juli 1776 godkändes självständighetsförklaringen och kolonierna bildade de Förenade kolonierna och i september samma år ändrades namnet till Förenta Staterna, en ny epok i historien hade inletts.

3.5.2 Självständighetsförklaringen
Den 11 juni 1776 utsåg kongressen en kommitté bestående av Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, John Adams, Robert Livingston och Roger Sherman. De fick i uppgift att förbereda självständighetsförklarningen, det första utkastet skrevs av Thomas Jefferson och den slutgiltiga texten godkände kongressen 4 juli 1776.
Självständighetsförklarningen innehöll en del nya politiska idéer. Man trodde på jämlikhet, mänskliga rättigheter och att man skulle styra genom att man kom överens. ”Vi anser att alla människor har skapats jämlika; att alla av Skaparen utrustats med vissa nödvändiga rättigheter; att blanda dessa återfinns i liv, frihet och sökandet efter lycka, att det för att besvara dessa rättigheter finns ett styrelsesätt, vars rätt kommer av att de styrda samtycker, att när styrelsesättet inte längre följer dessa principer eller uppfyller dessa mål, har folket rätt att förändra det eller avskaffa det…”
4 Frihetskriget
4.1 Till försvar mot självständigheten
Revolutionen som amerikanerna en gång satt igång var de nu tvungna att försvara. En brittiskarmé under general Howe landsteg på ön staten Island i New York i början av juni 1776 för att återerövra Nordamerika. I början såg det väldigt ljust ut för britterna eftersom amerikanerna inte var vana vid strid och för dem som skulle förvara Manhattan och Long Island var det första gången de var i strid. När de första gången såg armén och kanonerna flydde de direkt och Howe lyckades trots sin långsamhet driva bort Washingtons styrkor och erövra staden New York i september. Som befälhavare hade Washington en svår uppgift eftersom hans män var vanliga människor som längtade tillbaka till sin egen vardag, samtidigt som soldaterna var för få, pengarna och vapnen räckte inte riktigt till. Ju längre kriget pågick blev det svårare att värva frivilliga och det slutade med att man kallade in unga män som värnpliktiga.

4.2 Stridslyckan vänder
Efter ett tag lyckades Washington och hans armé vända stridslyckan mot de väl utbildade britterna. Även om amerikanarna var ovana vid strider var de vana vid att hantera gevär. Dessutom så trodde amerikanarna på sin sak, de kämpade för sin frihet och hem som de värderade så högt. Där hade britterna förutsättningarna emot sig, de befann sig ca 5000 km hemifrån och stred på fiendes område. 1776 började britterna använda tyska legosoldater som till slut utgjorde en tredje del av den brittiska styrkan och det var främst mot dessa som amerikanarna riktade sitt hat. Amerikanarna tyckte att det var fel att de tog dit utländska legosoldater som inte hörde hemma på någons sida.

4.2.1 Segern vid Saratoga
Även om britterna länge haft ett litet försprång så var kriget under en lång tid oavgjort. I dåligt väder vintern 1776-1777 vann Washington slagen vid Trenton och Princeton. General Howes styrkor gick inte till anfall igen förrän nästa sommar och i slaget vid Brandywine i september segrade Howe. Howes armé intog rebellernas huvudstad Philadelphia och kongressens ledamöter tvingades fly. Samtidigt närmande sig en brittisk armé från Kanada under ledning av general Burgoyne (en mindre skicklig general). Hans armé var långsam och undertiden hann amerikanarna samla ihop en stor styrka för att möta honom och de fick hjälpa av skickliga prickskyttar från Virginia.
Den 19 september 1777 hejdade de amerikanska trupperna ledda av Benedict Arnold Burgoynes framryckningar vid Bemis Height i New York. Det slutade illa för britterna, bara 60 män av 400 var oskadda. Britterna lyckades trots allt hålla ställningarna till den 7 oktober, men då besegrades dem genom ännu ett hårt slag.
Det fick general Burgoyne att dra sig tillbaka till ett utsatt äger i Saratoga. Nu var britterna omringade av amerikaner och utsattes ständigt för beskjutning från kanoner och prickskyttar. Den 17 oktober 1777 kapitulerade Burgoyne.

4.2.2 Amerikanernas hårda viner
Trots att segern vid Saragota varit mycket förnedrande för britterna så var slutsegern för amerikanerna långt borta. Britterna hade nu börjat tvivla på sig själva och frågade sig hur de oerfarna amerikanerna lyckats vinna.
Under vintern 1777-1778 slog Washingtons armé läger vid Valley Forge, 32 km från Philadelphia som fortfarande var ockuperat av britterna. De amerikanska styrkorna hade det jobbigt, det var bitande kallt och soldaterna hade bara trasor till kläder och inga stövlar. Det var ont om mat och hästarna fick ofta klara sig utan foder.
Samtidigt förekom det sammansvärjningar för att avsätta general Washington, men han lyckades klara sig. Han utsåg en tysk lycksökare till överinspektör för armén och han införde genast en ökad disciplin och exercis för de annars så frihetsälskande amerikanerna. Washington fick även stöd från sin vän markis de Lafayette, en fransman som frivilligt anslutit sig till hans armé.

4.2.3 Frankrike går med i kriget
Sedan 1775 hade de amerikanska rebellerna fått vapen hjälp från Frankrike. Även om Frankrike som styrdes av mäktiga kungar, var motståndare till principerna om frihet och mänskliga rättigheter, ville dem mycket gärna besegra britterna. 1776 sände amerikanerna Benjamin Franklin till Paris för att förhandla om en allians. Fransmännen tvekade först men efter amerikanernas seger vid Saratoga insåg de att britternas nederlag var inom räckhåll. 1778 undertecknade dem ett avtal som lovade att dem skulle gå med i kriget.
Frankrikes inträde i kriget blev en vändpunkt och fransmännen hyllades av amerikanerna. Britterna drog sig nu tillbaka till New York från Philadelphia, eftersom de inte kände sig säkra, för den franska flottan kunde hota dem till havs. Den franska flottan nådde New York i juli 1778.

4.3 Kriget flyttar söderut
Trots att Frankrike nu gått med i kriget var inte utgången säker. Tillgången på soldater blev allt mer desperat, många lämnade armén och miliserna eftersom det var svårt att betala dem. Kongressen gav ut sedlar som kallades kolonialdollar 1781, men de var så värdelösa att de användes som bränsle.
Fram till 1778 hade de flesta striderna ägt rum i de norra staterna men nu hade den brittiska armén beslutat att de skulle slå till i söder. Till en början vann britterna stora segrar och general Clinton ersatte Howe och man erövrade snabbt hamnstäderna Charleston i South Carolina och Savannah i Georgia. En amerikansk styrka som var ledd under general Gates besegrades av brittiska, general Carles Cornwallis trupper under i slaget vid Camden i South Carolina 1780.
Regementen med lojalister stred tillsammans med britterna, medan milisen i South Carolina kämpade mot den brittiska ockupationen. Milisen i South Carolina var mycket skicklig och försvagade britterna med sina plötsliga gerillaanfall. Kriget i söder var brutalt och obarmhärtigt. Lojalisterna och britterna brände och plundrade när de drog fram. De södra delarna i Washingtons kolonialarmé utkämpade också ett gerillakrig under den skicklige generalen Greene. Trots att han bara hade 2 000 dåligt utrustade och hungriga män så lyckades de ändå plåga britterna.
Tack vare gerilla attackerna drevs britterna ut ur South Carolina och Georgia. Men general Cornwallis hade inte gett sig, han gjorde istället ett djärvt anfall norrut mot North Carolina och Virginia. Hans trupper drabbades av stora förluster i blodiga sammandrabbningar och vid King’s Mountain omringades och dödades 1 000 lojalister av nybyggare. I slaget vid Cowpens den 16 januari 1781 förlorade britterna 900 man medan amerikanerna bara förlorade 72. Cornwallis katastrof match fick sitt slut i den lilla hamnstaden Yorktown vis stranden till Chesapeake Bay i Virginia.

4.4 Britterna kapitulerar
En fransk styrka på 5 500 man anländer till Nordamerika 1780 och det var först då som fransmännens inträde i kriget fick en större genomslagskraft. Det kom senare också visa sig att detta var en avgörande faktor till krigets utgång. När Washington fick reda på att Cornwallis befann sig i Yorktown planerade han en djärv operation till lands och sjöss för att fånga honom. En franska flotta skulle segla från Väst Indien och spärra va Chesapeake Bay, samtidigt som Washington och Rochambeau skulle avancera söderut för att skära av Cornwallis reträtt till lands.
Planen fungerade, den franska flottan lyckades avvärja en attack från den brittiska och blockerad bukten. Washington och Rochambeau möttes i Williamsburg den 28 september och deras styrkor på 17 000 män belägrade Yorktown där Cornwallis’ 8 000 soldater fanns. Britterna hade inget som helst skydd mot amerikanerna och fransmännen som ständigt besköt deras ställningar. Man träffade bland annat Cornwallis högkvarter och han tvingades fly in i en grotta, soldaterna gömde sig så gott de kunde och snart var de deserterade när matförråden var tömda.
Den 17 oktober gick en brittisk officer med en vitflagga för att diskutera villkoren för kapitulation och två dagar senare tågade britterna ut ur Yorktown.
Att kolonierna till sist lyckades vinna kriget kan anses bero på att den brittiska armén aldrig fick det stöd bland lojalisterna i Nordamerika som krävdes för att framgångsrikt föra krig så långt från hemlandet. Andra viktiga faktorer var även hjälpen som kolonisterna fick av Frankrike samt inkompetens och inbördes rivalitet bland de brittiska generalerna.


5 Bildandet av en ny nation
Efter Cornwallis kapitulation vid Yorktown gav britterna upp. Det förekom inga fler allvarliga strider och man inledde fredsförhandlingarna i Paris. Den 23 september undertecknades Versaillesfreden där Storbritannien erkände Förenta Staterna som ett självständigt land. De sista brittiska trupperna lämnade New York en dryg månad senare och cirka 100 000 lojalister flyttade efter självständigheten tillbaka till Storbritannien.
1781 slogs formellt staterna ihop, men varje stat beskattade sig själv och dens egne medborgare röstade igenom en egen konstitution. Den centrala regeringen var fortfarande svag och de tretton delstaterna skötte fortfarande sig själva. I maj 1787 samlades ett konvent i Philadelphia för att skriva en konstitution för Förenta Staterna och bland delegaterna fanns två blivande presidenter, George Washington och James Madison samt Benjamin Franklin. Konventet försökte få till stånd en kompromiss mellan den centrala regeringens krav på makt och de lokala delstatsregeringarna. De försökte också få balans mellan kraven på fast styrning för att upprätt hålla löftena om individens frihet.
Den lagstiftande makten tillföll kongressen. Parlamentet skulle delas på senaten med två representanter från varje stat och representanthus till vilket varje stat skickade representanter i proportion till folkmängd. Den verkställande makten gavs till presidenten, som valdes på fyra år och kunde endast väljas på ytterligare en period. Den dömande makte...