En Japan resa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min Japan resa

Min resa börjar i Tokyo, Japans huvud- och största stad. Tokyo är den stad i Japan som lockar flest turister, med många sevärdheter som shoppingområdet Ginza, många tempel och trädgårdar och stora nöjesdistrikt.

Första dagen har jag bestämt ska ägnas åt att besöka några trädgårdar och tempel, Koisnikawa Korakuen trädgården i norra Tokyo blir mitt första stopp denna morgon.
Trädgården är en utav de mest populära promenadträdgårdarna i Tokyo, den började anläggas år 1629 men den tog 30 år att få färdig. Namnet Korakuen betyder ”trädgård av svunnen njutning”.
Trädgården tillhörde från början Tokugawa släktens Mitogren och den var då nästan fyra gånger större sin nuvarande storlek.
I trädgården finns olika speciella landskap återskapade i miniatyr, den japanska floden Kiso, och Rozan det berömda kinesiska berget är två platser som finns återskapade i trädgården. Men det jag upplevde som vackrast var den lilla halvmåne formade, röda bron Tsutenkyo, en kopia av en bro i staden Kyoto. Den röda bron är en vacker kontrast till de gröna träden runt omkring och stenarna under.
När jag besöker trådgården i början av maj är körsbärsblomningen i full fart, liksom runt om i hela landet, och hela trädgården är väldigt grön och vacker.

Efter några timmar i trädgården åker jag vidare till Kitanomaruparken för att ha en liten picknick på den stora gräsmattan.
Kitanomaruparken ligger norr om det kejserliga palatset och användes under tidigare tid som område för palatsets vaktstyrka att hålla till på.

Innan jag går in genom Tayasumon, som porten in till parken kallas, går jag en sväng ner till västra vallgraven, Chidorigafuchi, eftersom att jag hört talas om att denna plats ska vara mycket vacker under körsbärsblomningen.

Det ser ut som om det ligger ett snötäcke över alla träden så rosavitt är det, kan inte låta bli att sätta mig och njuta ett tag i solskenet innan jag går tillbaka och in i Kitanomaruparken för att äta min lunch.

Efter lunchen och en liten vila i gräset åker jag söderut i staden, till Sengakujitemplet. Det ser nästan lite trolskt ut med träden utanför porten in till tempelplatsen. Templet är mest känt för den historia vari den spelar en viktig roll.
Historien utspelar sig på tidigt 1700 tal, det är Shogunen som styr landet och länsherrar som sköter affärerna ute i landet. En länsherre vid namn Asano får en order om att resa till Shogunen, när han kommit fram får han träffa en utav Shogunens närmsta män, Kira. Asano och Kira börjar gräla och de hamnar i en duell där Kira skadas.
Shogunen beordrar då Asano att ta sitt liv, vilket han också gör efter att ha svurit på att hämnas Kira från andra sidan.
Asanos soldater, 47 samurajer blev efter Asanos död herrelösa, de ville hämnas sin herres död och stormade Kiras bostad. Kira dog, och de 47 samurajerna högg av hans huvud och bar den till Sengakujitemplet där Asanos grav fanns.
Shogunen beordrade då alla de 47 samurajerna att ta sina liv, och idag finns alla deras gravar vid Sengakujitemplet.
I mitten av december varje år samlas man för att minnas dessa händelser vi templet, man tänder då rökelser och framför dramatiseringar av historien på tempelplatsen.

Efter att ha gått omkring och tittat i templet och på den brunn som samurajerna sägs ha tvättat Kiras huvud i, gör jag ett besök i museet som finns vid templet. De ställer ut föremål från händelsen och har statyer av de 47 samurajerna.

På kvällen har jag bestämt mig för att besöka en teater, Nationella noteatern.
Det finns fyra klassiska teaterstilar i Japan, No, Kabuki, Kyogen och Bunraku. Jag ska alltså se no, som egentligen är den teaterstil de andra tre har utvecklats ifrån. No är en mäktig, stram och tillbakahållen teaterform, som endast har manliga skådespelare. Pjäsen spelas på tresidiga scener av trä och har endast enkel scenografi, det är utklädda skådespelare som utför långsamma handlingar till musik och sång från en kör.
Väldigt mäktigt och intressant att uppleva, men det var ganska svårt att förstå allt då de pratade japanska, men det hade jag väntat mig så det var ingen överraskning.

Dag två i Tokyo, jag åker tidigt till Ryogokudistriktet som är ett stort nöjes centrum i Tokyo. Jag har fått veta att det har påbörjats en stor turnering i sumobrottning, det förekommer bara vissa månader, och man kan ju inte åka till Japan utan att ha tittat på sumobrottning. Så jag beger mig till National Sumo Stadium för att försöka få biljetter, jag hade tur och fick det, men det är ju också i början av turneringen än så länge, så de riktiga tungviktarna tävlar inte ännu.
De första tävlingarna börjar inte förrän senare på förmiddagen så jag passar på att besöka Edo-Tokyo museet som ligger alldeles bredvid stadion. Museet ställer ut föremål som skildrar livet i Edo, senare Tokyo, på sina två våningar. Stora kopior av hus finns uppbyggda, t.ex. föreställande en kabukiteater eller Nihonbashibron, en modell av de första japanska bilarna mm. mm. Ett helt enormt museum helt enkelt.

Efter att jag tillbringat flera timmar i museet går jag in på stadion området, där är människor överallt, men arenan slukar ca 10 000 åskådare så det är inte så konstigt heller. Just denna turnering i maj är lite speciell då kejsaren närvarar så det drar nog också lite extra folk, känner att jag ska vara lycklig över mina biljetter.
Det är fortfarande ett tag kvar till första matchen börjar så jag passar på att fortsätta utveckla min kulturella sida genom att gå på ännu ett museum, men detta ligger inne på stadion området och handlar om just sumobrottning. Man får se porträtt av yokozuna, stora mästare, från de senaste 200 åren.
Men efter det museet söker jag upp min plats och väntar på att de ska börja.
När de första kämparna kommer in kastar de först salt för att rena ringen, sedan utför de olika ”danser” och tillsist bugar de mot varandra, en ritual man alltid gör innan sumo matcher börjar. Över ringen hänger ett tak som ska symbolisera shintohelgedomarnastak. Själva brottningen går ut på att få sin motståndare att nudda golvet med en annan kroppsdel än fotsulorna eller få dem att gå utanför ringen, matcherna är väldigt korta och avgörs av en gyojin, domare.

Matcherna höll på hela kvällen så efter att ha sett dessa stora män brottas med varandra på deras speciella vis en hel kväll, var det bara att åka till hotellet och sova, jättetrött. Men jag hade en rolig och lärorik dag, med de båda museerna, och det var bra mycket roligare att se sumobrottning på riktigt än på tv. Stämningen med alla åskådare gjorde sitt.

Tredje dagen, tänkte mig hinna se ännu en teaterstil, nämligen Kabuki. Kabuki kommer från No teatern, det ska vara en mer lättförståelig och underhållande variant av denna.
Kabuki spelas på stora färgsprakande scener, med många skådespelare, men även här endast manliga. Peruker, kostymer och smink är viktigt för att visa karaktärernas status och personlighet.
Teatern jag besöker, Kabukiza teatern är en utav Tokyos främsta Kabukiteatrar, och en utav de längst bevarade av sitt arkitekturslag, den överlevde jordbävningen 1923 med en liten skråma, men under bombningarna 1945 raserades nästan hel byggnaden så den fick återuppbyggas igen på 50 talet.
Teatern börjar på förmiddagen och håller på i tre timmar, så när den är slut är det dags för en sen lunch.
Denna teater var som väntat lättare att förstå och hänga med i, men det är klart att det går ju inte att förstå allt, man skrattar när alla andra gör det, och jag uppskattar det väldigt mycket ändå.

Efter lunchen blir det shopping, detta är min sista dag i Tokyo och jag måste ju självklart hinna uppleva de stora shoppingarkaderna innan jag lämnar staden.
Jag väljer att åka till Ginza, där finns allt, mindre butiker med traditionellt japanskt hantverk till stora varuhus med det modernaste inom elektronik. Jag strosar runt och går in i de affärer som lockar till sig min uppmärksamhet. Printemps, ett stort varuhus med inriktning mot Frankrike, är ett utav de varuhus som jag lägger märke till pga. sin underhållande fönsterskyltning, nästan som NK:s julskyltning i Stockholm. Efter besök i många affärer och det har börjat mörkna kommer jag fram till San´ai, en byggnad gjord av glas och med många neonskyltar som lyser upp i mörkret, väldigt inbjudande att äta sin middag där.
Så efter en halvdags shopping hittade jag en ny kamera och en porslinsurna med japanskt måleri, bra minnen att ta med sig hem.

Dag fyra, tar ett tidigt expresståg till Kawaguchi på morgonen, och efter ca två timmar och ett tågbyte är jag framme. Kawaguchi är centrum för Fuji-san området och min utgångspunkt då jag vill se vulkanen Fuji utan att bestiga det. Jag är nämligen här fel tid på året då berget endast är öppet för klättrare på sensommaren.

Fuji är Japans högsta topp med sina 3776m, och det är en inaktiv vulkan sedan 1700 talet. Berget är heligt för många japaner, och framtill för ca 100 år sedan fick ingen mer än präster och pilgrimer bestiga berget.
Idag är Fuji ett väldigt populärt resmål för japanerna själva, under våren och sommaren är det riktig högsäsong för besökare.

Jag har bestämt mig för att ta en sightseeingtur till Saisjön, den lite mindre exploaterade sjön, varifrån man ska få en vacker utsikt över Fuji. Guiden berättar lite allmänt kring områdena vi passerar och om själva berget under resan. Väl vid Saisjön går vi ut och tittar på vyn, och på andra sidan sjön ser vi Fuji ligga mot himlen med vattnet framför, en mycket vacker syn.
På väg tillbaka till Kawaguchiko åker vi förbi Aokigahara, träd havet, en skog som är mycket känd för att besökare går vilse i den, och det förstår jag, den tycks aldrig ta slut.

Min resa fortsätter denna dag till Nara, en utav Japans forna huvudstäder, och ett buddhistiskt centrum. Nara är en stad med arkitektur i trä och många tempel, stora skogsbeklädda sluttningar omger dessa tempel.
Där besöker jag världens största träbyggnad, Todaiji, där en 15m hög Buddhastaty i brons finns. Jag valde att endast besöka Todaiji som ligger i den berömda Nara parken, och de ca 1000 vilda och inte så rädda hjortar som fritt går omkring i parken, de anses vara gudarnas budbärare.
Mer besökte jag inte i staden innan jag tog tåget vidare till Kyoto.

Dag fem, Kyoto, staden som blev huvudstad efter Nara och var det tills Tokyo tog över rollen år 1868.
Staden har drabbats av flera katastrofer i form av jordbävningar, bränder och oninkrig, civila strider, under olika perioder i tiden. Idag kan staden erbjuda många smakprov på den japanska kulturen i form av bergstempel och natur.

Min första dag i Kyoto börjar jag med ett besök till templet Kinkakuji, eller den Gyllene paviljongen, en byggnad vars fasad är täckt av bladguld.
Paviljongen byggdes av en shogun under medeltiden, detta var en plats han drog sig tillbaka till, men när han ingått prästerskapet bestämde han att byggnaden efter hans död skulle bli ett tempel, vilket det också blev.
Templet har tre våningar, och på toppen sitter en fågel Fenix i brons.
Men dagens byggnad är endast en kopia av originalet som förstördes av mordbrand år 1950.
Runt templet finns en trädgård till för att promenera i, denna trädgård är anlagd runt en damm som speglar templets gyllene skimmer.
En perfekt plats att tillbringa morgonen på, rofyllt och vackert.

Efter Gyllene paviljongen måste man självklart besöka Silverpaviljongen, Ginkakuji. Men denna byggnad fick aldrig sin tilltänkta silverbeklädnad då oninkriget stoppade de planerna, men den är mycket vacker ändå, med sin högklassiga trädgård med bl.a. dammar och tallar.
Templet ligger uppe på ett berg, och var från början en tillflyktsort för shogunen Yoshimasa, idag använd det till teceremonier och dyl.

Väl nere vid foten av berget tar jag den berömda gångvägen Filosofens promenad söderut, denna promenadväg följer ett kanallopp och är kantat av körsbärsträd, vilket är helt rätt säsong när jag är där då de blommar för fullt. Promenaden har fått sitt namn efter en professor i filosofi vid Kyotos universitet, denne gick denna promenad dagligen.
Efter promenaden ligger många kaféer och mindre butiker vilket jag självklart passar på att utnyttja.
Efter att ha gått den 2,5 km långa promenaden, med många stopp för butiker, letar jag upp en restaurang och äter en god middag.

Dag sex, denna dag är det en festival i Kyoto, Aoi matsuri, stockros högtiden, som jag självklart tänker följa med i.

Aoi matsuri är en utav de äldsta högtiderna i världen och har firats i Japan sedan 700 talet, det är också en utav de tre största festivalerna i Kyoto.
Från början var Aoi en rit som kejsaren utförde för att blidka gudarna och slippa naturkatastrofer.
Idag offrar alla stockrosor, som Aoi betyder, till gudarna för att få en god skörd och för att slippa naturkatastrofer, stockrosens blad sägs förhindra just naturkatastrofer. Även vagnarna i paraden smyckas med stockrosor.
Idag firar man i två delar: dels den andliga och rituella delen och sedan processions delen, dessa utförs genom en parad med två stopp för de rituella ceremonier.
På morgonen går paraden, innehållande människor utklädda i färgglada kläder från Heian perioden (700 talet), och oxar och hästar dragandes på vagnar, mot den första ceremoniplatsen, Shimogamo. Där inleds de första rituella ceremonierna, sedan går paraden vidare mot Kamigamo, dit de anländer på eftermiddagen och utför de slutliga ceremonierna.

Denna festival gav mig även tillfälle att hinna se delar av staden även om jag kanske inte upptäckte allt närmare, men arkitekturen var väldigt vacker.

Dag sju, jag lämnar Kyoto bakom mig och tar mig till staden Himeji. Där ska jag besöka Himejijo, mer känt som vita hägerns slott. Det är en utav de bäst bevarade slotten från feodaltiden och anses vara ett fulländat samurajslott.
De första tecknen på att ett slott skulle byggas på kullarna i Himeji kom på 1330 talet då en mindre fästning byggdes där, sedan byggdes nya och flera byggnader till under årens gång och år 1609 stod det färdigt i sin nuvarande form.
Typiskt för Himejijos murar är att de är lätt lutade som en solfjäder, det gjorde det svårare för fiender att klättra över, dessutom byggdes under de senare åren vallgravar runt murarna för att göra det ännu svårare.
Innan du kommer till huvudbyggnaden måste du passera portar i en labyrint som antas ha funnits för att förvirra fienden.
Slottet har sex våningar och en källare, även om det utifrån ser ut att vara endast fem våningar, allt för att lura fienden. Slottet, huvudbyggnaden, användes endast under belägring eller övning av männen på feodaltiden, idag har man utställningar av vapen från olika tidsepoker och rekonstruktioner av livet på slottet i byggnaden.
Förutom att gå omkring inne på slottet finns stora parker innanför murarna som man kan promenera i samtidigt som man beundrar arkitekturen på husen.

Efter flera timmar på Himejis kullar letar jag mig vidare fyra mil västerut till staden Kobe, för att där hitta någonstans att bo för natten.

Dag åtta, Kobe är en gammal handels- och hamn stad som därmed har fått en varierad och internationell befolkning, i form av kineser, koreaner, ett fåtal européer och indier, samt självklart japaner då.
Kobe utmärkte sig på världskartan år 1995 då staden drabbades av en katastrofartad jordbävning som lade staden i ruiner, idag kan man inte se några spår efter detta utan man har under åren hunnit bygga upp staden igen.

Jag börjar min dag med ett besök på Kobes Stadsmuseum, de visar rekonstruktioner av det tidigaste Kobe till dagens. Även utställning av konst från 1500 talet, då främst nambankonst, översätts till ”sydlig barbar”, vilket japanerna kallade européerna förut.

Sedan bär det av till Kikumasamune Shuzo Kinenkan, ett utav Kobes främsta sakébryggerier. Det finns inte så många kvar efter jordbävningen, men detta är ett utav de fåtal som är bevarade och återrenoverade.
Saké är ett brännvin gjort på ris, och är en mycket populär dryck i Japan.
I bryggeriets vattenkvarnhus finns en liten utställning av gamla bryggeriredskap som användes förr. Just här vid bryggeriet kunde man inte se själva jäsningsprocessen, så vi fick gå en tio minuters promenad till Hamafukutsuru ginjo Kobo, för att se detta.

Alldeles i närheten av bryggeriet ligger en station för Rokkobergets linbana, så jag bestämmer mig för att åka upp på Rokko. Rokko är det högsta utav bergen i en bergskedja med samma namn, och där finns Nunobikifallen, fyra vattenfall som har varit populära i Japan sedan många hundra år tillbaka.
Väl uppe på toppen med hjälp av linbanan kan man se ut över Kobe stad och Inlandshavet, mycket vacker syn.

På kvällen tar jag tåget vidare till Hiroshima.

Dag nio, Hiroshima är en känd stad för världen efter atombomb nedslaget där år 1945, bomben exploderade strax över statskärnan och jämnade staden med marken. Tiotusentals människor dog meddetsamma, och närmare 200 000 människor var dödsantalet några år senare pga. eftervärkningarna av bomben.
En byggnad överlevde bomben och den är idag ett minnesmonument över händelsen.

Jag börjar självklart min dag i Hiroshima med att gå till fredsparken, ett måste då man besöker staden. Där finns Atombombsdomen den enda kvarvarande byggnaden från det gamla Hiroshima, Fredsklockan alla får ringa i och Minneskullen där de tiotusentals offrens aska finns. Många fler monument finns att beskåda i parken, dessutom också fredsmuseet som visar en utställning om bombens konsekvenser för staden med hjälp av filmer, fotografier och offrens personliga tillhörigheter.
Det var väldigt jobbigt att se och läsa om, men något man bör göra när man befinner sig i Hiroshima.

Efter fredsparken tar jag mig till Shukkeien, en promenadträdgård med en lugnande effekt för sinnet. Där finns dammar med små öar, bäckar, miniatyrbroar och stränder med tallar, allt är kopior från en känd sjö i Kina.

Eftersom att jag reser omkring i ett industriland är det väl inte mer än rätt att besöka åtminstone en industri, så när jag nu är i Hiroshima passar jag på att få en guidad tur i Mazdas bilfabriker. Intressant att få se lite utav tillverkningen och få lära sig lite mer om hur stor Japans bilindustri är.

Dag tio, jag åker på en dagsutflykt till Miyajimaön eller Itsukushima som den egentligen heter, en ö som ligger inte alls långt från Hiroshima. Ön anses var en utav de tre vackraste platserna i Japan.
Längst ut i viken som går in till ön står en stor torii som en entré till ön, denna går att gå ut till när det är ebb.

Väl på ön finns flera natursköna platser att besöka, jag börjar med Misenberget, dit upp går en gammal stentrappa att klättra uppför. Uppe från berget kan man se ut över inlandshavet Seto och dess skärgård med ca 300 öar och kanske få syn på apor, sådan tur hade såklart inte jag, men utsikten räckte långt den också.

Sedan går jag vidare till Daishointemplet, ett buddhistiskt tempel med många olika Buddha skulpturer. Templet ligger lite i skymundan på en udde, och det är inte många som letar sig dit därför är där väldigt lugnt och fridfullt.

På andra sidan ön finns en femvåningspagod från 1400 talet vid namn Gojunoto som jag går och tittar på. Resten av dagen strövar jag bara omkring och ser på naturen och husen på ön, innan jag slutligen åker tillbaka till Hiroshima.

Dag elva, jag tar flyget från Hiroshima till Abashiri på den norra delen av Hokkaido, Japans norra huvudö. Men jag stannar inte där utan tar mig sedan vidare till nationalparken Akan en bit söder ut. Akan sägs ha Hokkaidos vackraste vyer, och framförallt finns där vulkaner.

Dag tolv, min första dag i Akan ska jag tillbringa i bergen, jag ska ta en dagstur över Me-Akan berget, en ännu aktiv vulkan.
Man börjar vandringen uppåt i Akan Kohan, under turen får man en otrolig utsikt över landskapet, och tillsist slutar vandringen vid Onettosjön.

Dag tretton, jag beger mig till Mashusjön, denna sjö finns i en stor krater utan vare sig inlopp eller utlopp och klippväggarna runt omkring är ca 200 m höga. Vattnet i kra...