Olika feministiska inriktningar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att det idag finns orättvisa skillnader mellan de båda könen i vårt samhälle och att detta är något som måste förändras för att både kvinnor och män ska ha samma förutsättningar i allt de företar sig är alla feminister överens om. Men hur detta stora gemensamma mål ska nås tycker man olika om. Det är denna politiska del av feminismen som oftast når ut till allmänheten, och det är också kring denna information som den allmänna uppfattningen om vad feminismen egentligen är har bildats.
Inom feminismen finns det olika inriktningar som vill hantera problemen på olika sätt. Feminismens gemensamma punkt är bara att de stretar för mer jämställdhet mellan könen men de består av ofantligt många olika teorier, vissa mer seriösa än andra. Den vanligaste uppdelningen inom feminismen idag brukar kallas för likhets- och särartsfeminism.

Likhetsfeminism
Likhetsfeminismen säger att biologi är av underordnad betydelse. Kvinnor och män är egentligen mer lika än olika och de har samma möjligheter att utveckla vilka egenskaper de själva vill. Istället är det samhället som vi växer upp i som formar oss och delar upp oss i könsroller. Samhället, genom kulturen, formar våra identiteter.
Redan från barndomen behandlas pojkar och flickor olika och socialiseras in i sina könsroller. Hur många har inte lagt märke till denna skarpa uppdelning i barnens liv? Se bara på leksaker! Vissa leksaker har mörka färger och häftiga tillbehör medan andra är ljusa, rosa och söta. Kanske inte riktigt så märkvärdigt men frågar man en liten pojke om han vill ha en bäbisdocka blir nog ungen arg och skriker att sånt är väll för tjejer! Jag vill ha bilen med fjärrkontrollen istället! Barnen har lärt sig vad som är acceptabelt och gör precis som de förväntas göra. Detta fortsätter vidare genom generationer och utgör ett stort hinder för jämställdheten! De koder som har skapats av kulturen förväntas följas och genom detta delas vi in i olika fack.
Det är viktigt att kämpa mot de sociala konstruktioner som finns och sluta stämpla olika sysslor eller egenskaper som manliga eller kvinnliga! Det ska vara lika naturligt för en man att stå och diska hemma och ta hand om barnen som för en kvinna att ha en hög maktposition! Nina Björk skriver i sin bok ”Under det rosa täcket”:
”Feminism handlar inte om sanningen – den handlar om politik, om makt och om möjligheten
att få vara en människa mer än en kvinna eller man.”(s.68)
Likhetsfeminismens ursprung har spårats så långt som till upplysningstiden på 1700-talet. En av de första företrädarna, Mary Wollstonecraft, skrev redan då att kvinnan skulle ses som en individ med samma förmåga som män. Dessa tankar var till stor del grunden för feminismen på 1960- och 70-talet och är det fortfarande idag.
Till likhetsfeminismen hör bl.a. liberal feminism och socialistisk feminism.

Liberal feminism
Liberalfeminismen och socialistisk feminism hade sin storhetstid under andra hälften av 1800-talet fram till omkring 1920 och förblev sedan stor under 1960-70-talen. Den utgår från liberalismens politiska filosofi som växte fram under upplysningstiden i slutet av 1700-talet och under 1800-talet.
Enligt liberalfeminismen är patriarkatet egentligen bara något som bygger på missförstånd om kvinnors och mäns olika värde i samhället. Kvinnor har en sämre position till följd av att de genom historien har utestängts från politiska och lagliga rättigheter, och hindrats delta i arbetslivet. Kvinnorna har istället hela tiden hänvisats till hemmet och familjen och anpassat sig efter detta.
Liberalfeminismen förespråkar uppfostran, utbildning, valfrihet, individens frihet och att som medel till att upphäva kvinnors underordnade situation påverka attityder. De inriktar sig främst på att kvinnor ska få tillgång till den offentliga, politiska sfären på exakt samma villkor som män.
Här betonas starkt att kompetens och inte kön ska vara avgörande.

Socialistisk feminism
I den socialistiska feminismen tolkas patriarkatet ur ett historiskt perspektiv och man tar helt avstånd från det biologiska synsättet som lär ut att skillnaderna mellan könen är något naturligt och medfött. Det är istället olika arbeten som har skapat skillnader mellan kvinnor och män. Genom att kvinnor och män har anpassats till vissa arbeten och arbetsuppgifter har ett könssystem skapats. Detta är uppbyggt kring könet med manlig dominans och kvinnlig underordning som kontraster till varandra. För att skapa jämställdhet behöver man föra en kvinnokamp och samtidigt kämpa för att bryta den traditionella arbetsindelningen.

Särartsfeminism
Särartsfeminismen menar till skillnad från likhetsfeminismen att män och kvinnor inte alls är lika! Det är vårt genetiska arv och våra könshormoner som gör att vi beter oss olika beroende av biologiskt kön. De förklarar kvinnors problem på traditionellt manliga områden med att kvinnor naturligt har ett annat sätt att tänka och fungera på. Detta är naturligt och inte kulturens och samhällets fel.
Istället för att försöka göra kvinnan exakt likadan som mannen vill man istället betona olikheterna. Det enda sättet är att uppnå den eftersträvade jämlikheten är då att ge traditionellt kvinnliga sysslor och egenskaper större status. De könsroller som finns ska bevaras i sin ursprungliga form, trots detta kan jämlikhet nås.
Särartsfeministiska tankar har spårats så långt bak som till filosofen Rousseau som skrev att just kvinnor måste få en chans att ”odla" sina inneboende egenskaper.
Exempel på särartsfeministiska riktningar är livmoderfeminism och etisk feminism.

Livmoderfeminism
De särartstänkande livmoderfeministerna säger att kvinnor och män är utrustade biologiskt med olika hormoner och hjärnor och utvecklar olika egenskaper som bör tas om hand och utvecklas
naturligt; män/manligt – kvinna/kvinnligt.
Namnet livmoderfeminism används inte av anhängarna till särartsfeminismen utan är främst avsett att förlöjliga det stora intresse som riktas mot kvinnans biologiska särart, moderskap, graviditet, graviditetsrelaterade hormoner och liknande.
Denna gren brukar främst representeras av tre ganska kända feminister Maria Borelius, Kerstin Uvnäs – Moberg och Rigmor Robert. De kritiserar likhetsfeminismen och Maria Borelius skriver om äldre tiders feminister:
Forna feminister gjorde felet att slåss för kvinnors situation med argumentet ”slå inte på oss, vi är ju som ni”. De trodde sig vinna segrar på att poängtera likheten. De beskrev kvinnor som män. Kvinnor var lika bra chefer, lika bra arbetskraft, kunde arbeta som män. Till slut blev den offentliga lögnen att kvinnor var som män fast med livmödrar.
Likhetsfeministerna kritiserar i sin tur livmoderfeministerna för att de bara drar upp gamla idéer och åsikter som gamla vetenskapsmän lade fram för att kunna förklara kvinnors underordnade position i samhället, varför det var som det var och framför allt varför det borde förbli så.

Etisk feminism
Etisk eller alternativ feminism, som denna gren kallas, startades av det kristdemokratiska kvinnoförbundet. Detta som ett borgerligt alternativ till det som av kristdemokraterna uppfattar som alltför militant vänsterinriktad feminism.
Kvinnoförbundet säger att kvinnor och män är olika och har olika erfarenheter och detta måste lyftas fram. Därför har etisk feminism myntats enligt kvinnoförbundets ordförande, Ulla-Britt Hagström.
Många, både utanför och inom partiet ser dock detta som en strategi av partiet för att vinna röster.

Att vara eller inte vara – feminist
Förutom de inriktningar som tas upp här ovan finns det några andra som är betydelsefulla i den jämställdhetspolitiska debatten.

Radikalfeminism
Denna gren uppstod i New York i slutet av 60-talet som en protest dels mot liberalfeministernas arbete för en formell jämställdhet utan att samhällets hierarkisystem ifrågasattes, dels mot den mansdominerade vänstern som satte in och minskade kvinnokampen till en del av klasskampen.
Radikalfeminismen säger att kvinnor är förtryckta i kraft av sitt eget kön och kvinnoförtryck är den mest utbredda och grundläggande formen av förtryck. Utgångspunkten är kvinnors egna erfarenheter på olika plan i livet. Här ser man inte kampen för att nå positioner och rättigheter i den offentliga världen som det viktiga utan man pekar istället på förtrycket av kvinnor som i liberalismen förvisats till en privat sfär där det blir osynligt. Detta visas genom mäns kontroll av kvinnor i familjen, sexuellt förtryck, prostitution, våldtäkter och kvinnomisshandel. Alla kvinnor är enligt radikalfeministerna utsatta för ett förtryck, vilket skulle kunna skapa förutsättningar för en gemensam rörelse mot en gemensam fiende – patriarkatet. Män har fördelar av att leva i ett patriarkat, där de som män får makt över kvinnor.
Kampen mot den heterosexuella normen är också kännetecknande för radikalfeminismen.

Marxistisk feminism
Klasskillnader är orsaken till manlig dominans. Vägen till jämställdhet går genom en intensiv klasskamp. Någon speciell kvinnokamp behövs inte om det kapitalistiska samhället ersätts med ett socialistiskt istället , vilket innebär att förändra det ek...