Stolthet och Fördom

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Översättning av Gösta Olzon

Jane Austen föddes 1775 i det lilla samhället Hampshire i södra England. Hon växte upp som minsta barnet i en syskonskara på sju. Janes familj flyttade runt mycket i de södra delarna av England och hennes far dog när hon ännu var ung. Redan i fjortonårsåldern började Jane intressera sig för skrivandet och vid tjugo års ålder var hon författarinna till yrket. Jane växte upp i ett tryggt England trots att franska revolutionen (och allt som kom därtill) var ett faktum i resten av Europa. Det är mycket intressant att läsa hur opåverkat familjerna lever genom sina tebjudningar, middagar och baler.

Stolthet och fördom var hennes första bok, boken skrevs 1796-1797 men blev först publicerad 1813. Förutom Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) skrev hon Sence and Sensibility, Northanger Abbey, Mansfield Park, Emma och Persuacion. Stolthet och Fördom var dock hennes mest välskrivna och utan tvekan hennes mest uppskattade.
Den nu omtalade boken handlar om en familj på sju personer i den lilla byn Longbourn strax utanför London och om deras omgivning och öden. Familjen består av Mr och Mrs Bennet och deras sju döttrar: Jane, Elisabet, Mary, Catherine (alias Kitty) och Lydia.
Elisabet, som är den näst äldsta av döttrarna och sin fars favoritdotter, träder fram som huvudperson efter några kapitel i boken. Allting börjar med att en ung, stilig och rätt så rik man ryktas komma till trakten för att hyra egendomen Netherfield. Mrs Bennet blir alldeles utom sig när hon får reda på nyheten eftersom hennes livsuppgift, enligt henne själv, är att få alla sina döttrar lyckligt gifta.
Mr Bennet, med sin självsäkra personlighet och sarkastiska humor, bryr sig inte fullt så mycket om saken som hans fru, men besöker den unge mannen när han slutligen anländer. Mr Bingley, som nykomlingen heter, upptäcks av societeten i bygden och får rykte om sig som artig och älskvärd. Jag kanske ska nämna att med Mr. Bingley på Netherfield sällskapar under denna tid även hans två systrar, Miss Bingley och Mrs Hurst, hans svåger Mr. Hurst och då och då hans vän Mr. Darcy. Middagar och baler kommer och går, tillslut märker läsaren såsom karaktärerna i boken att Mr. Bingley intresserar sig alldeles speciellt för den äldsta dottern Bennet, Jane. Under alla dessa middagar och baler har den vän till Mr. Bingley som nu har blivit känd smygigt sig in i bilden, Mr. Darcy.
Mr. Darcy blir till en början föremål för beundran i trakten, men efter ett tag märker folket, framförallt Elisabet och hennes mor, att Darcy är en stolt och ganska snobbig typ av sig.

Livet i bygden går sin gång och ju mer Mr. Darcy blir illa omtyckt desto mer blir Mr. Bingley omtyckt. Under all denna uppståndelse för det nya sällskapet kommer officerare till trakten och de två yngsta systrarna, Kitty och Lydia blir som vargar efter får och högaktar de unga männen häpnadsväckande mycket. Bland detta sällskap finns en ung man vid namn Mr. Wickham som blir mycket accepterad i trakten, men alldeles speciellt av Elisabet. Hon börjar tycka att Wickham är en förträfflig ung man och till råga på allt får hon reda på att under hans uppväxt har han varit bosatt hos familjen Darcy. Hon får därefter också reda på att Mr. Wickham har blivit väldigt illa behandlad av unge herr Darcy. Detta gör att Elisabet som redan innan hade tyckt illa om Mr Darcy, börjar utveckla avsky för den unge mannen. Jane och Bingley blir mer och mer förälskade men plötsligt blir Bingley tvungen att resa till London. Jane blir förtvivlad men tror på att han snart ska komma tillbaka. Under tiden allt detta har hänt har en avlägsen släkting till familjen kommit på besök därför att det är just han som ska ärva Mr. Bennets kära Longbourn efter hans död. Mr. Collins, som släktingen heter, är bosatt i Derbyshire och just i denna ort råkar Mr. Darcy ha sitt residens Pemberly. Mr. Collins har just mottagigt ett pastorat och har kommit för att (underförstått i hans brev till Mr. Bennet) äkta en av döttrarna.
Mr. Collins gör det endast för att vara god mot familjen eftersom ingen av döttrarna Bennet kan ärva fadern på grund av ett gammalt avtal. Han bestämmer sig tidigt för att gifta sig med Elisabet, men hon är en bestämd flicka och tyckte inte om Mr. Collins från början och avböjer därför hans frieri. Det blir en mycket pinsam situation eftersom modern är rasande. Efter några veckor av Mr. Collins besök kommer en god vän till Elisabet och familjen på besök på Longbourn – Charlotte Lucas, dotter till sir William Lucas och lady Lucas. Trots att Charlotte inte beskrivs som den vackraste uppmuntrar hon Collins omedvetet och han friar tillslut till henne istället för en av döttrarna Bennet. Jane får under tiden en inbjudan från hennes moster och morbror i London och hon accepterar den.
Elisabet hade genast blivit inbjuden till Mr. Collins prästgård och åker dit en tid efter giftermålet. Väl där får hon reda på att Mr. Collins vän och ”beskydderska” är lady Catherine de Bourgh som i sin tur är moster åt självaste Mr. Darcy. När Elisabet kommer fram och gästar hos sin väninna ett tag träffar hon på Mr. Darcy då och då. Det hela slutar med att Mr. Darcy erkänner sin kärlek för den förvånade Elisabet. Han friar därefter till henne och är nästan helt övertygad över att han kommer få ett ja. Elisabet avböjer frieriet och uttrycker också sina känslor för Darcy och han blir lika förvånad som hon blev över hans kärleksförklaring.
Kort därefter stöter hon på Darcy på en av hennes promenader i den vackra parken i distriktet. Han ger henne snabbt ett brev och ber henne läsa det.
I brevet står hans förklaring och hans motargument mot det Elisabet hade anklagat honom för tidigare. Elisabet hade nämligen skällt på honom för att han hade varit så elak mot Mr. Wickham och att hon omöjligt kunde gifta sig med en sådan avskyvärd man. Mr. Darcy förklarade att hela skulden för att Wickham och han var oense låg på Wickhams axlar och att det var Wickham som hade betett sig avskyvärt. Elisabet hade också beskyllt Darcy för att ha gått emellan Mr Bingley och hennes syster, och det nekade han inte till. Men enda anledningen till det var att han inte ville att hans vän skulle bli sårad, han trodde nämligen inte att känslorna var besvarade av Jane. Elisabet insåg sina misstag när hon åkte hem från Mr och Mrs Collins.

Senare följer Elisabet med hennes moster och morbror på en resa som först skulle bära till sjödistrikten i norra England, men resan blev avkortat på grund av att hennes morbror inte kunde vara borta så länge. Resan bär därför bara till Derbyshire, olyckligt nog för Elisabet. Hon hade nämligen bestämt sig för att undvika Darcy så mycket som möjligt och ville egentligen inte alls resa till hans hemort. Men hon följde med för att tillfredställa hennes äventyrslystnad. Väl där bestämmer sig hennes moster och morbror för att besöka Pemberly efter som det hade ryktats som ett magnifikt gods.

Elisabet hade tagit reda på att husbonden inte var hemma och följde med i alla fall. När de var där råkade de på Mr Darcy ändå, han hade oturligt nog kommit hem en dag för tidigt för att förbereda godset för sin syster som skulle komma nästa dag. Från och med det att Elisabet hälsade på Mr Darcy den gången förändrades hennes uppfattning om honom. Han var en helt annan människa, så älskvärd och artig. Det var under den här tiden i Derbyshire som Elisabet blev förälskad i honom.
Efter ett tag fick Elisabet ett förfärligt besked om att hennes yngsta syster, Lydia, hade rymt iväg med självaste Mr Wickham till Skottland. Elisabet blev förtvivlad och Mr Darcy hittade henne i ett gråtande tillstånd när han hade planerat att besöka henne. Elisabet berättade allting för honom och reste hem så snart hon kunde. Man hittade Lydia i London efter ett tag och då nästan tvingades Wickham att gifta sig med Lydia, som förövrigt var uppöveröronen-förälskad i honom. För att göra en lång historia kort, som jag har misslyckats tydligt med hittills (till Karins troliga förargelse), slutade det med att Lydia gifte sig med Wickham och flyttade till Newcastle. Jane fick sin Mr Bingley tillslut efter många om och men.
Slutligen blev vår kära Elisabet husfru på Pemberley och en lycklig, rik och förälskad hustru åt Mr Darcy.

Detta var nog en irritation för vissa, eftersom uppgiften var att skriva en kort sammanfattning av handlingen, men detta var en sådan komplicerad bok att jag inte kunde göra på något annat sätt och ändå fick jag inte med alla viktiga och intressanta händelser.

Mina åsikter på boken var många men de flesta var som tur goda.
Jag tycker att Austen använder sig av en utmärkt författarkonst och målar upp bilder av förhållanden och missförstånd som knappt en amerikansk dramaserie kan stämma överens med nu för tiden. Jag såg det som en utmaning när jag betstämde mig för att läsa den. Jag visste att den hade blivit betraktad som en klassiker och jag var uppriktigt sagt lite orolig för vad jag skulle tycka om den. Men efter alla invecklade personbeskrivningar blev boken riktigt bra och det hände mer än vad jag hade förväntat mig.

Jag visste under hela tiden jag läste boken att Elisabet tillslut skulle bli förälskad i Darcy och att de skulle bli ett par. Det är så uppenbart att det är nästan skrattretande, jag antar att jag har sett för många filmer med samma tema för att inte förstå det. Men det var ett oerhört intressant fakta att man kan skriva en sådan lugn och vacker bok utan att påverkas av omvärlden det minsta. Som sagt skrev Jane Austen boken under oroligheterna i Frankrike och i resten av Europa, men boken har inte en enda antydan till våld eller något annat häftigt. Idyllen i England fortsätter som den alltid har gjort och skulle förmodligen göra det oberoende på hur mycket krig den omgav sig av.
Jag skulle också vilja påstå att detta är en stark föregångare till boken Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding. Jag vet inte i detta läge om Fielding har erkänt att hon har använt Stolthet och Fördom som inspirationskälla för sin bok, men jag vill absolut hävda detta.

Min favoritkaraktär i boken var Mr Bennet. Han höll sig lite i bakgrunden och brydde sig inte så mycket om de strapatser hans kvinnliga familjemedlemmar höll på med. Hans sarkastiska humor och hans sätt att vara totalt överlägsen sin hustru är ännu mer härligt. Han är inte överlägsen sin fru på ett dåligt och nervärderande sätt, utan på ett sätt hon inte märker. Man hör alltid hur Mr Bennet sitter och skrattar lite undangömt åt någon patetisk profil på en middag eller hur han slänger ur sig någon sarkastisk kommentar om sin yngsta dotter till Elisabet.
Men jag blir lite irriterad av att han tappar fattningen när Lydia rymmer bort med Wickham, men trots det är han den mest omtyckta i mina ögon.
Den största och mest betydelsefulla händelsen i boken (enligt mig) var när Elisabet slängde ur sig sina hatfulla känslor om Mr Darcy rätt i hans ansikte. Jag tycker det därför att det får hon ångra hela resten av boken, tills hon slutligen får honom som sin man.



Utdrag ur Elisabets svar till Mr Darcys frieri i Derbyshire:

– I sådana här fall tror jag att det är brukligt att uttrycka sin tacksamhet för de känslor som har lagts i dagen, hur litet besvarade de än må vara. Det är naturligt och riktigt, och om jag kunde känna tacksamhet skulle jag tacka er. Men jag kan inte – jag har aldrig velat bli älskad av er, och ni har säkerligen mot er vilja låtit denna känsla få insteg hos er. Det gör mig ont att ha vållat en människa smärta. Jag har gjort det utan att veta det, och jag hoppas att den inte ska vara länge. De känslor som efter vad ni själv säger länge har hindrat er från att uttala er böjelse, kan nog utan svårighet lindra smärtan, när ni nu har förklarat saken för mig.


Elisabet betraktar ett porträtt av Mr Darcy på Pemberly och upptäcker för första gången hennes blivande förälskelse i Mr Darcy:

Elisabet kände sig verkligen i detta ögonblick vänligare stämd mot originalet än hon någonsin hade gjort under den tid de varit bekanta. De lov...