Visgossens bror-bokredovisning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

VISGOSSENS BROR
Bo R Holmberg

Bo R Holmberg har i Visgossens bror från 1998 lyckats skriva en mycket intressant och spännande bok.

Holmberg bor i Örnsköldsvik och kanske är det för att han kommer från Ångermanland som hans intresse för 1600-talets besvär och dumdristigheter omkring häxjakten väckt honom. Här omkring hände nämligen mycket sådant.

Visgossens bror utspelar sig 1674 och handlar om Olof, en ung pojke som själv har en mamma som blivit anklagad som häxa och bortförd. Olof tror och hoppas att hon lever och vill hitta henne. Han har också en bror som han inte träffat på länge - Johan. När de träffas visar det sig att Johan blivit visgosse, att just han kan se djävulens märke och peka ut häxor. Johan vill att Olof ska hjälpa honom men Olof ser ingenting och till en början hittar han på:

"Olof andades in och närmade sig en kvinna med alldeles ljust hår och en klädesdräkt som såg något prydligare ut. Han lyfte ett darrande pekfinger.
- Jag ser djävulens märke i din panna!
Kvinnan stelnade för ett ögonblick till och lyfte sedan sin hand och slog.
En kraftig örfil small mot hans kind.
- Din slyngel! Jag är ingen trollkona.
Prästen kom springande. Ansiktet lyste rött.
- Min hustru är ingen trollpacka!
- Förlåt… Jag såg fel, jag såg fel! Jag såg inget märke.
Det var solen som lurade mig!
Han tittade sig förvirrat omkring och backade bort från kyrkan."

Sedan börjar Olof tvivla. Kan Johan verkligen peka ut häxor? Eller är det bara för att hålla sig väl med prästerna och tjäna pengar?

I boken åker Olof också omkring för att försöka hitta sin mamma och vi får möta olika människor, vänner, familjer som han jobbar åt eller har annan kontakt med. Vi får också möta kärleken i Lisbet - en gammal vän som blir till något mer.

Vi får följa Olofs tankar och funderingar kring sin mor och bror, om rätt och fel:

"Synen återkom gång på gång. Röd var den, eldfärgad, men människorna i den smälte samman till en klump, en darrande skrikande massa.
Och blodet, stanken från människokött som brann. Och över bilden föll bilan gång på gång. Och så, Johan. Ovanför alltihop. Där stod han, omgiven av präster."

I Visgossens bror är det lätt och förståelig text. Det enda som kan vara lite komplicerat är ålderdomliga ord som till exempel: bola (knulla), kvesa (böld, blemma), lönskaläge (samlag mellan ogifta), oknytt (små övernaturliga väsen) och täv (stark lukt).

Personligen tycker jag mycket om historier som grundar sig på verkliga händelser, och därför tycker jag om Visgossens bror. Mycket i berättelsen är sant men vissa saker är påhittade som själva berättelsen och personerna i den, Johan och Olof och så vidare. Det sägs dock ha funnits två visgossar i Ångermanland, Nordingrå.

Vad kan man då lära sig av Visgossens bror?
Idag är vi väl inte lika vidskepliga men genom fördomar, ryktesspridning, avundsjuka, rädsla för förändringar och så vidare händer det mycket liknande.
Vi är bra på att "skylla ifrån oss" och hitta syndabockar precis som i boken, till exempel i flyktingar, homosexuella och annorlunda människor. Är det inte så att det finns en tendens inom oss som beter sig på samma sätt som de människor som skyllde allt på häxor och stötte ut dem?

I Visgossens bror får man bra fakta om tiden när vi jagade häxor (även kallad "det stora oväsendet"), om hur hemskt det var och man får en tankeställare "Vad hände egentligen med människorna och händer det inte ungefär samma sak idag?".
Är inte det här i stort sett samma sak som nazismen och Hitler fast i mindre skala?

Själva berättelsen i Visgossens bror är också mycket bra och gripande.
Själv läste jag ut den p...