Dokusåpor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Big Brother, Farmen, Expedition: Robinson, Temptation Island, Baren, Fame Factory, m fl.
Ja, dessa ständigt omskrivna, kritiserade dokusåpor är många. En stor grupp som ser dokusåpor som ett allvarligt problem är föräldrar med barn i grundskolan. Bland ungdomar däremot, den grupp som jag representerar, finns det många som uppskattar den typen av program.
I den första delen av arbetet har jag tänkt berätta lite kort om vad dokusåpor är och hur de kom till och skriva lite mer ingående om två av de mest uppmärksammade dokusåporna; Expedition: Robinson och Big Brother. Dessutom kommenterar jag en undersökning som visar hur dokusåpadeltagarna framställs i TV. Den andra delen kommer att innehålla mina egna, och andras, resonemang kring dokusåpornas för- och nackdelar. Trevlig läsning!

Dokusåpa betyder dokumentärsåpa och är en TV-genre som försöker dokumentera vanliga människors vardag i en form som påminner om en såpopera. Det är dock ingen vanlig dokumentär utan det är TV-bolaget som har skapat miljön och förutsättningarna, allt för att påfresta deltagarna. Världens första och mest populära dokusåpa är Expedition: Robinson, även kallat Robinson, som skapades 1997 av engelsmannen Charlie Paerson. Programmet utspelar sig på en öde ö där deltagarna lagvis måste bygga ett läger, skaffa mat, vinna pristävlingar och även rösta ut varandra i ett så kallat öråd. När endast ett fåtal deltagare återstår utses en vinnare i någon typ av final. Redan innan Expedition: Robinson började sändas i TV drabbades programmet av sin första skandal, den först utröstade tävlingsdeltagaren begick några veckor efter hemkomsten självmord och anledningen förmodades vara utröstningen i tävlingen. Detta gjorde att programmet fick utstå stark kritik från media och fick smeknamn som ”Mobbingson” och ”fascist-TV”. Programmet debatterades till och med i riksdagen. Efter första programmet växte kritiken så programmet var tvunget att ta en paus på två veckor och klipptes dessutom om för att tona ned de starkt kritiserade utröstningsmomentet. Detta hjälpte inte utan kritiken fortsatte, och medias krav var nedläggning. Men programmet fortsatte sändas och blev mer och mer populärt bland folket, tittarsiffrorna ökade och rätt som det var hade Expedition: Robinson fler tittare än självaste Bingolotto. Då insåg media att om man fortsatte kritisera programmet, skulle man få folket emot sig så man ändrade helt uppfattning om programmet och gjorde istället Robinson till ett intressant och bra program. Expedition: Robinson är ett av svensk tv-historias mest uppskattade program genom tiderna och sändningstiden, 20.00 på lördagar, blev för många en helig tidpunkt.

En annan mycket omskriven dokusåpa är Big Brother. I Big Brother hålls deltagarna instängda i ett hus fyllt med övervakningskameror, som uppmärksammar allt som deltagarna gör och säger, allt från att äta middag till att gå på toaletten eller duscha. TV-tittarna kommer alltså extremt nära deltagarna och någon form av privatliv är inte möjligt. Programmet visas dagligen i 30-minutersprogram och varje vecka hålls en final där tittarna röstar ut en deltagare. Deltagarna har tillgång till mat och dryck så till skillnad från t ex Expedition: Robinson blir det ingen fysisk påfrestning för dem. Men det är inte bara vanlig mat och dryck som ges till deltagarna, de får även mängder av alkohol, vilket leder till konflikter och bråk, och i vissa fall även sex. Den första säsongen av programmet som sändes år 2000 blev ingen direkt succé och Big Brother tog ett ”sabbatsår”. När programmet kom tillbaka 2002 var det i en aningen ny tappning. Från att alla deltagarna varit i olika åldrar, tog man nu bara in personer mellan 20 och 35. Uppståndelsen och diskussionerna kring programmet ökade och så också tittarsiffrorna. 2003 och 2004 fortsatte programmet i samma stil fast med något fler sex- och fylleskandaler. Till exempel när två av deltagarna, Linda Rosing och Micke Lindgren, hade sex framför kamerorna i 2003 års säsong. Samma sak gjorde Rebekah Johansson och Henrik Schön säsongen 2004. En mängd fyllefester har också utspelats genom åren. Det största utspelade sig under säsongen 2004 då Rebekah Johansson och Henrik Schön hade sex, Olga Kouchnirtchouk antastades sexuellt med en gurka och flera deltagare spydde, kissade på sig och ramlade omkull. Detta fick mycket stark kritik av dels media men också av föräldrar till barn som sett programmet. Mer om det senare.

Omständigheterna i dokusåporna påverkar deltagarnas beteende och handlingar och i vissa fall gör de saker som de egentligen inte står för. Enligt en undersökning som P3 gjort med 70 dokusåpadeltagare var knappt hälften, närmare bestämt 44 %, missnöjda med bilden av sig själva och hela 76 % upplevde att de inte hade någon möjlighet att påverka hur de framställdes i TV. Dessutom tyckte 51 % att programledningen påverkade deltagarna vilket jag tycker är intressant. Det är ju tänkt att vara dokumentärt, men så blir ju inte fallet när produktionsbolagen och kanalerna går in och styr och påverkar deltagarna så mycket. För det är ju i grunden de som har dragit igång hela ”dokusåpacirkusen”. Och det kommer nya, absurda dokusåpor i stort sett hela tiden. Holländska Endemol planerar en show där kvinnor ska välja mellan utvalda spermagivare, på Kanal 5 går just nu en dokusåpa där en kvinna ska välja ut en make bland 20 män, problemet är bara att hälften av männen är homosexuella, i Tyskland buras överviktiga in tillsammans för att banta i Big Diet, osv.

Det finns olika uppfattningar om dokusåpor och dess existens, en del tycker de är bra och vill ha kvar dem, andra tycker man ska ta bort dokusåporna omedelbart, medan vissa varken tycker de är bra eller dåliga. Här nedan följer urklipp ur två artiklar, skrivna av två föräldrar som är emot dokusåpor. Den första är skriven efter en fest i Big Brother-huset som var så allvarlig att Kanal 5 till och med ställde in reprisen av programmet.
”Att barn som inte ens varit på en fest, på det här viset får veta hur mycket man ska dricka och vad man ska göra för att festen inte ska bli tråkig, känns oerhört skrämmande.” skriver Maria P Nordfjell i sin artikel i Kvällsposten, ”TV lär barn att supa”. Hon fortsätter:
”Själv är jag mamma till två barn på 11 och 13 år. Jag känner mig både maktlös och förtvivlad över att samhället inte reagerar kraftigare mot vad som visas i medierna. Kanalerna tar uppenbarligen inte själva något som helst ansvar över vad barn och ungdomar ser på tv. I dag känns det som om jag hela tiden måste rannsaka mig själv och mina egna värderingar inför alla dessa dokusåpor som står till buds.” Kajsa Kallio är inne på samma spår som Nordfjell.
I sin artikel ”Låt oss slippa sex och fylla efter Bolibompa” skriver Kallio:
”Jag tror inte jag är ensam om att känna mig misslyckad emellanåt och kanske är det vår frustration och känsla av otillräcklighet som har drivit fram den avart inom föräldraskap som populärt kallas curlingföräldrar.”
Självklart håller jag med dem, och andra föräldrar, och förstår deras problem. Sätter du på TV:n från klockan 18.00 och framåt är det garanterat minst en dokusåpa som sänds, så självklart är det svårt för föräldrarna att kontrollera vad deras barn tittar på. Därför anser jag att man borde ändra sändningstiderna på vissa dokusåpor, så att barn i tioårsåldern inte kan se programmen. Som det är nu, är det som sagt väldigt svårt för föräldrarna att ha kontroll över vad deras barn ser på TV.

Själv tillhör jag de som vill behålla dokusåporna, men jag tycker, som sagt, att man ska senarelägga sändningstiderna. Enligt mig finns det både för- och nackdelar med dokusåpor. Jag tycker helt enkelt att det är spännande att följa dem, att se hur deltagarna utsätts för påfrestningar, och hur de klarar av dem. För som jag ser det, kan en dokusåpa vara en slags kraftmätning för oss människor. Att bli placerad tillsammans med ett tiotal för dig helt okända människor i en miljö som är så gott som helt främmande, dessutom långt ifrån dina närmaste, är en påfrestning både psykiskt och fysiskt. Vi får då klart för oss hur olika människor agerar i olika situationer, kanske till och med en liten fingervisning om hur människan fungerar.
Det är också intressant att kunna identifiera sig med speciella deltagare, och fundera på hur man själv hade agerat i samma läge. Så i vissa fall tycker jag att en dokusåpa kan visa hur mycket vi människor kan klara av svåra och påfrestande situationer. Men i vissa fall, om påfrestningarna blir för stora, kan det som jag tidigare nämnt gå överstyr och det hela vänds till någonting negativt. Något så negativt att deltagare mår dåligt, inte bara under inspelningarna, utan även under lång tid efteråt. Ändå tror jag inte det är deltagarna som påverkas mest av dokusåporna, utan tittarna och speciellt ungdomarna. Att minderåriga får se vuxna göra saker de egentligen inte bör göra är självklart inte bra och ett steg bakåt i vårt försök att uppfostra barnen. Barn gör ju inte som vuxna säger, utan som vuxna gör. Majoriteten av TV-pu...