Hur behandlar samhället blinda?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det finns ungefär 100 000 synskadade registrerade hor SRF (Synskadades Riksförbund). De Synskadade är en minoritetsgrupp i samhället, i regel är kunskapen om minoritetsgrupper låga. Samhället har svårare att anpassa sig efter dessa gruppers behov. SRF säger att det svåraste är att förändra människors attityd och bemötande. Ett förslag som har förts fram är att staten ska ge allmänheten mer information om synskadade, detta tror man ska ge större förståelse. Många synskadade anser att det värsta är att alltid bli sedd som ett problem. Det gör att många synskadade ser sig själva som ett problem för resten av samhället och därför söker de inte den hjälp de behöver.

När en blind människa söker arbete ser arbetsgivaren problemen med den sökandes handikapp istället för dens yrkeskvalitéer. Regeringen och riksdagen har tagit fram en handlingsplan för handikappolitiken och antidiskrimineringslagen i arbetslivet. Enligt antidiskriminerningslagen får ingen arbetsgivare missgynna funktionshindrade när de till exempel söker arbete. Det är inte bara näringslivets negativa inställning som är problemet. Många synskadade får inte den service och stöd de behöver, t.ex. färdtjänst, hemtjänst och andra hjälpmedel. Stödet kan vara helt olika beroende på vilken kommun man bor i eller vilket landsting man tillhör.

I nuläget har inte ens hälften av alla synskadade i arbetsför ålder ett arbete. På grund av svårigheten för synskadade att få jobb tvingas många till förtidspensionering. Förtidspensioneringen leder ofta till att kontakten med omvärlden minskar. Vårt nya IT-samhälle innebär både för- och nackdelar. Datorer som är anpassade för synskadade medför att de kan göra ett arbete på samma villkor som alla andra. Men eftersom tekniken går framåt i ett väldigt snabbt tempo blir det svårt att hinna med att uppdatera alla hjälpmedel.

SRF säger att en av de viktigaste sakerna är att alla synskadade ska känna sig så normala som möjligt. Ett utav stegen som tagits är att alla synskadade barn ska gå i skola på hemorten. Tomtebodaskolan var tidigare en specialskola där synskadade gick, men idag är det ett resurscenter som ger stöd åt elever, föräldrar och lärare. Till hjälp har den synskadade eleven ofta en assistent som hjälper till med praktiska saker. Tyvärr kan detta leda till att eleven även hänvisas till sin assistent utanför klassrummet. SRF vill att lärarna och de övriga eleverna ska engageras och se till att den synskadade integreras så att skolgången liknar en vanlig elevs så mycket som möjligt.

Slutsats

Samhället har fortfarande en lång väg att gå när det gäller att integrera de synskadade på bästa möjliga sätt, men utvecklingen går framåt. Jag tror att samhällets okunskap om de synskadades situation leder till fördomar. Fördomarna skapar i sin tur den negativa attityden som leder till att många blinda känner sig ovälkomna i samhället. När det gäller vår attityd mot de synskadade skrev en utav SRF: s Rehabkonsulenter Björne Karlsson så här:

”Attityder förändras med tiden, men jag tror inte i grunden att attityder mot synskadade kommer genomgå någon snabb och grundläggande förändring. Frågan är om en allmän attitydförändring i samhället i grunden skulle lösa de bemötande och relationsproblem man har på jobbet”

Om alla synskadade skulle få den hjälp de behöver skulle samhällets attityd förändras. Folk skulle då sluta att se problemen med de synskadade och istället se de stora möjligheterna. Jag tror att de synskadade skulle utveckla sina andra sinnen betydligt bättre om de tilläts vara med på alla aktiviteter som de idag utestängs från. Om vi inte var så egoistiska och ohjälpsamma skulle de synskadade inte längre se sig själva som ett problem. Detta skulle leda till att de synskadade skulle se möjligheterna med sitt stora handikapp.


Källor

Anna Hansson, Matyas Szabo (1989) Vitt käpp Förstoringsglas Punktskrift NORDISKA MUSEETS FÖRLAG.
Britta Oledal (1969) Någon har släckt ljuset ur Att le...