Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dvärgen

Berättelsen handlar om en 26 tum lång och gråögd man. Dvärgen, som han kallas, är en mycket grym och självisk person. De tankar som rör sig innanför det skrynkliga och skägglösa ansiktet påminner om ett barns. Tankarna är emellertid samtidigt skrämmande "vuxet" utvecklade och lömska.

Dvärgen tillhör ett italienskt hov och vill gärna se sig själv som den som fursten och furstinnan har mest förtroende för. Egoism och egocentri är två mycket vanliga drag hos Dvärgen, och han anser sig själv vara allvetande. Han påstår också "dvärgsläktet" vara ett äldre och klokare släkte än det övriga människosläktet och menar att dvärgar, tack vare att de är mer intelligenta, kan se genom människornas spelade yttre, en egenskap som han själv dock verkar ha vissa problem med. Vidare anser han människorna vara otrevliga, ouppriktiga, och osmarta. Den enda människa han uppskattar till fullo är Boccarossa, en mycket kraftfull krigare som är enorm till storleken, och det är kanske därför Dvärgen gillar honom.

Dvärgen försöker, som sagt, hela tiden se igenom de människor han möter. Han försöker förstå sig på dem men lyckas sällan. Felet är att han i själva verket inte alls ser igenom dem. Han ser bara på deras yttre och bildar en alldeles egen uppfattning om personen ifråga. Han lyssnar inte på vad de säger utan övertygar hela tiden sig själv om att han har rätt, och att personen ljuger. Här får jag uppfattningen att Lagerkvist menar, att man kan inte föra ett resonemang om man bara ger sig in på att övertyga motparten. Man måste även lyssna på vad han/hon har för synpunkter, och sedan kanske till och med ändra åsikt själv.


Ondskan är beständig, har alltid varit och kommer så alltid att förbli. Den är en del av oss, en del vi alltid bär med oss och som lätt kan plockas fram.

Så kan man sammanfatta temat i romanen. Denna ondska personifieras av Dvärgen. Han är självgod, har bristande självkänsla och framförallt hatisk. Han hatar människans mjuka och humana sidor, religionen, den fysiska och psykiska kärleken, ja, när han ser ett samlag måste han kräkas och så hatar han människokroppar, framförallt de nakna. Det han trots allt gillar är kriget vilket får honom märkligt upphetsad och furstens falskhet.
I tider av krig eller i tider av vapenskrammel visar sig ondskan, den blossar upp. I romanen är Dvärgen till en början kraftfull och åtnjuter en central plats hos fursten. Detta märks också på de korthuggna och kärnfulla meningarna, på deras klarhet. Peripetin inträffar vid en bankett i furstens palats då de forna fienderna har bjudits in för en fest att befästa freden med. Här fyller Dvärgen i fiendernas vinglas med förgiftat vin. Dessutom får don Riccardo, furstinnans älskare, smaka på den bittra drycken, vilket är helt på Ds eget bevåg. Under en hemsk stund dör alla huller om buller, panik utbryter och de forna fienderna blir naturligtvis lika bittra fiender igen. Under och efter denna "dystra nattvard" blir språket mjukare, meningarna längre och smidigare och en och annan liknelse smyger sig in samtidigt som Dvärgen får en alltmer undanskymd plats. Till slut har han sjunkit så lågt att han sitter fängslad i en av fängelsehålorna i totalt mörker. Nu har han till och med mist sin förmåga att se i mörkret, en förmåga han tidigare skrutit med. Samtidigt mot slutet lever folket gott i fred och detta tolkas då lätt som om vi i fredstider har långt till o...