Imerialismen & Kolonialismen i Afrika 1500-1900-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Imperialism

Imperialism är inget nytt påfund. Redan under romarnas tid utövades detta. I vår tid har det funnits många imperier t.ex. det romerska imperiet och det kinesiska imperiet .
Imperium betyder världsherravälde på latin och det är just vad det är; att
utöka sitt lands gränser, inte endast rent geografiskt utan även kulturellt, trosmässigt och ekonomiskt.
Imperialism är viljan att ”förlänga” sitt land.


Kolonialism

Det är lätt att tro att kolonialism och imperialism är samma sak, men det är det inte.
Skillnaden ligger i att när man koloniserar har man ingen önskan om att göra landområdet man ockuperar till en miniavbild av sitt eget land. Man är bara ute efter att utnyttja platsens naturtillgångar och/eller den lokala arbetskraften.
Man vill inte pracka på den lokala befolkningen sina egna värderingar och sin kultur eller religion utan handlar efter ekonomiska syften.


Nykolonialism

Nykolonialismen eller neokolonialismen är en efterverkan av kolonialismen. Det är när länder som haft kolonier i Afrika i utbyte mot bidrag och teknisk hjälp får kontroll av handeln, innehav av militärbaser samt inflytande över vissa politiska beslut.
Nykolonialism utövades mest av Storbritannien och Frankrike. De fortsätter att ha inflytande över sina gamla kolonier.


Vad kom först?

Kolonialismen kom före imperialismen. Eller gjorde den verkligen det?
I modern europeisk tid är detta ett faktum. På 1500-talet började vi kolonisera delar av världen, detta övergick sedan till imperialism. Ledarna började få smak på att utvidga sitt lands möjligheter och ville inte bara öka landets ekonomiska tillväxt utan även rikets gränser. Detta fullkomligt exploderade under mitten av 1800-talet och avvecklades efter det första kvartalet på 1900-talet.
Det fanns även imperialistiska tankar bakom andra världskriget. Försöket att skapa ett världsherravälde, där de enda tankar som fick tänkas och handlingar som fick utföras var de som Hitler godkände, var tydliga tecken på imperialism. Det är inte endast i modern tid som imperialistiska ideologier satts i verket. Men det är först på senare tid vi fått ett namn på denna erövrarlust.
Det är många forna härskare som genom våld och hot utvidgat sina gränser och tvingat på den nya befolkningen sin kultur och sitt språk, t.ex. anlade fenicierna handelskolonier längs nästan hela nedre Medelhavskusten. Detta skedde 1000 f.Kr. – 700f.Kr. så redan för 3000 år sedan koloniserade man.
Jag skulle kunna peka på många andra folkslag som levde ännu tidigare och som utövade imperialism, men vad kom först? Imperialism eller kolonialism? Jag tror ej att det bara finns ett svar på den frågan.
Människan vill alltid ha mer, sätter upp nya mål hela tiden. När man väl fått något man velat ha, vill man ha något nytt.
Jag tror att fenomenen kolonialism och imperialism alltid har funnits, man har alltid velat expandera, på gott och ont. Kanske de går hand i hand och det är svårt att säga vart den ena handen slutar och var den andra tar vid.


Afrika upptäcks och koloniseras

Det var under 1500-talet som den första riktiga kontakten mellan Europa och Afrika skedde. Det började med att portugiserna skickade ut expeditioner till Afrikas väst- och östkust med uppdrag att utforska och upprätta handelsstationer i denna bortglömda världsdel.
Afrikanerna hade en delad uppfattning om varför dessa européer kom till deras land. En historiker från Kilwa (Kilwa var en högt utvecklad stad, en av de största i Afrika på den tiden) beskrev det såhär:
”I profetens år 903 (1498) kom det nyheter från landet Mocambique att det anlänt män från frankernas land (Europa) och namnet på deras kapten var al Mirati (amiral Vasco da Gama).
Herrarna över Mafia (ett land) gladde sig, ty de trodde att frankerna var goda och ärliga män men de som visste sanningen berättade att frankerna var korrumperade och oärliga personer som endast kommit för att utspionera landet så att de kunde erövra det.” Och de hade rätt i sina aningar…
Den första kolonin i Afrika upprättades av holländarna. De erövrade en del i södra Afrika, de döpte den till Kapkolonin. Denna anlades på 1600-talet. Intresset för Afrika hade varit ganska svalt och i och med upptäckten av
Amerika och indianerna glömdes Afrika bort. Man upprättade handels- Amiral Vasco da Gama
stationer längs kusten men de inre delarna av Afrika lämnades ostörda. http://www.keralaeverything.com/his.htm
De länder som tagit del i den, till en början, trevande koloniseringen av Afrika var: Storbritannien som ockuperat områden vid Kapland, Sierra Leone och Guldkusten, Frankrike som hade erövrat Algeriet samt Senegal och Portugal hade handelsstationer vid Angola och Mocambique. Slavhandeln, som fullkomligt exploderade på 1700-talet fick upp ögonen för Afrika. Många platser i Afrika var tillhåll för slavhandlare. Sedan slavhandeln förbjöds efter många protester från de vita, afrikanernas röst räknades inte, var de resande till Afrika upptäcktsresande och kristna missionärer istället.
Den första reseskildringen av Afrikas inre delar skrevs av en skotte, Mungo Park.
Sedan följde en era av upptäcksresande och missionärer. Så fortgick det tills man hade kartlagt den största delen av Afrika.
Västvärlden såg då plötsligt Afrika som en guldgruva som det bara var att komma och ta för sig av. De såg enorma råvarutillgångar och bestämde helt resolut att lägga beslag på Afrikas naturfyndigheter. Det omoraliska i att lägga beslag på andra människors område verkar inte ha stört dem nämnvärt.
De kanske upplevde att de var de som hade upptäckt kontinenten och som sagt… den som hittat får ta…






Afrika delas upp

Delningen av Afrika var en lång och svår process. För att göra detta lite mera lättfattligt har jag valt att dela upp Afrika i 5 olika områden där jag närmare förklarar uppdelningen i
Västra Afrika, Nordöstra Afrika, Central Afrika, Norra Afrika och Södra Afrika.

Västra Afrika
Västra Afrika var till den allra största delen franskt. Frankrike erövrade i stort sett hela området. Deras kolonier sträckte sig från västkusten till Sudan och Egypten.
Men även Storbritannien och Tyskland hade kolonier i Västafrika. Britterna hade kolonier på Guldkusten, i Lagos och i Sierra Leone, de koloniserade även Nigeria men det tog ett tag. Nigerianerna bjöd på motstånd och britterna lyckades inte normalisera förhållandena förrän år 1919.
Tyskland hade en liten del i spelet, år 1886 invaderade de Kamerun och Togoland, som så småningom blev en tysk koloni.

Nordöstra Afrika
Frankrike var framme även här och försökte att erövra de övriga delarna av Nilen. Frankrike hade kommit fram först till Nildalen men de brittiska styrkorna kom bara någon vecka efter och det ledde nästan till storkrig mellan Storbritannien och Frankrike. Fransmännen var underlägsna till antal för stunden och fred uppnåddes efter ett avtal om Sudans delning. Abessinien (det forna Etiopien) blev attackerat av italienarna och britterna, men de tog aldrig helt över landet, utan bara små landsremsor som visserligen skadade Abessinien men inte nämnvärt. Italienarna startade ett krig för att helt ockupera landet men britterna gav sig in i leken och italienarna förlorade tillslut vid ett slag i Adua år 1896.

Central Afrika
Alla dessa erövringar gjordes inte utan oroligheter. Det utbröt självklart krig mellan de europeiska länderna och afrikanska länderna, men också mellan de europeiska länderna. P.g.a. stridigheterna samlade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, på Portugals begäran, ihop de västerländska stormakterna för att slutligen klargöra och dra gränserna i Afrika.
Den 15 november 1884 samlades länderna och samtalade. Man kom fram till att låta Kongo och Nigers floder vara fria för handel och slavhandeln förbjöds. Man hade också kommit fram till att låta kung Leopold II av Belgien få styret över Kongo.
Sedan satt man och delade upp Afrika, utan att ta hänsyn till de redan existerande gränserna som fanns, baserade på religion, språk eller de existerande afrikanska samhällena. Man satt, tusentals mil ifrån Afrika och drog linjer på ett papper för att se till att alla de närvarande länderna blev nöjda.
Sedan åkte man till Afrika för att omsätta dessa gränsdragningar i praktiken.
Frankrike ockuperade landområden i Gabon. Belgien försökte utöka sina områden i Kongo och portugiserna utvidgade Leopold II av Belgien
sina områden i Angola i syfte att förena www.un.int/drcongo/ leopold.jpg
dem med Mocambique. 1886 var året då Storbritannien och Tyskland undertecknade ett avtal som innebar att man delade Öst-Afrika i två delar, Tyska Öst-Afrika och Brittiska Öst-Afrika.




Norra Afrika
Sedan 1500-talet hade nästan hela Norra Afrika tillhört Turkiet (det Osmanska riket)
På 1830-talet erövrade fransmännen staden Algers från turkarna. Hela Algeriet ockuperades och ockupationen spreds tills den omfattade Tunisien och Marocko. Tunisien blev redan 1881 formellt en fransk koloni men det skulle dröja ca. 20 år tills även Marocko blev det.
Marocko blev franskt efter ett fördrag, som ägde rum 1904, mellan Storbritannien och Frankrike. Frankrike delade dock området med spanjorerna, den norra kustremsan av Marocko blev spanskt och Tyskland fick en bit av det franska Kongo.
Det enda landet i Afrika som européerna ansåg vara något sånär civiliserat var Egypten. Egypten låg också på en mycket strategisk och ekonomisk plats p.g.a. Suez-kanalen som färdigställdes år 1869. Britterna och fransmännen investerade ekonomiskt i Egypten. Britterna tog inte över det förrän 1882. En av orsakerna till att britterna till slut bestämde sig för att ta över Egypten var att landet var djupt skuldsatt.

Södra Afrika
Den koloni holländarna grundat på 1600-talet erövrades 1814 av Storbritannien. Det hade invandrat en mängd holländare till Kapkolonin under det holländska styret, boer kallade de sig. Till dessa hörde även invandrande tyskar och fransmän. Under Napoleonkrigen, år 1814, erövrade britterna Kapkolonin. P.g.a. motsättningar med den gamla befolkningen och de nya härskarna beslöt sig boerna att utvandra. De vandrade norrut och bildade staten Natal men britterna tog över den staten. Då upprättade man två nya boerstater som man döpte till Orjanefristaten och Transvaal. Här trodde man att man skulle få vara ifred, men det visade sig att man bosatt sig på stora diamant- och guldfyndigheter så britterna försökte ta över även detta ställe. Denna gång gjorde boerna motstånd och detta ledde till ett tre år långt krig som boerna till sist förlorade p.g.a. sitt underlägsna antal. År 1902 accepterade de en fred och de fortsatte att bo i Sydafrika. Anledningen att britterna var så ivriga på att ta över boernas områden var den så kallade Kap-Kairo tanken. Den gick ut på att man skulle skaffa ett bälte av kolonier från den allra sydligaste spetsen till det nordligaste området i Afrika. Boerna låg i vägen för denna plan och därför ville britterna gärna inkludera boerna i landet som de nu kunde kalla för sitt, Sydafrika. Förutom
Storbritannien försökte även
Tyskland och Portugal
erövra kolonier i Södra Afrika.
Afrika med dess kolonier 1914


Portugal grundade Mocambique och Tyskland skapade sig en koloni, Tyska Sydvästafrika. I slutet av imperiebyggandet var det endast två stater i hela Afrika som inte kuvats, Libyen och Abessinien (nuvarande Etiopien). Resten av Afrika hade inget självstyre


Hur tänkte européerna?

Imperialismen i Afrika (och andra delar av världen, t.ex. i Indien) gick hand i hand med den industriella revolutionen och en teori är att i den berusande känslan av framgång, intelligens och nya tider fick européerna att bli högmodiga, ärelystna plus att de inte tänkte på konsekvenserna av sitt handlande.
Precis som ett litet barn som just lärt sig att cykla och i sin upphetsning och lyckan i att kunna cykla, trampar på allt vad han kan, glömmer att titta framåt och kraschar rätt in i en stenmur. De nya teknikerna innebar nya möjligheter och européerna ville pröva sina nya leksaker.

En annan teori är att Europa var i behov av råvaror, billiga råvaror. De upptäckte Afrika och det militära övertag de hade och bestämde sig för att utnyttja chansen.
Det utvecklades senare till imperialism då man såg hur lönsamma kolonierna var och man hade fått ”blodad tand”.


De vitas syn på afrikanerna

Duarte Barbosa, en tidig portugisisk besökare i Afrika skrev i sina skildringar om kungarna i Mafia, Zanzibar och Pemba:
” De lever i stor lyx. De bär fina siden och bomullsklänningar som de köpt i Mombasa av köpmännen i Cambay (Indien). Också deras kvinnor går grant klädda och bär juveler av finaste guld, av silver i mängd, med örringar, halsband, ankelringar och armband och deras kläder är också av fint siden.”
Detta skiljer sig mycket från den senare synen John Speke hade. I sin bok ”Upptäckten av Nilens källor” 1865 skriver han:
”Hur negern kunnat leva i så många år utan framåtskridande syntes märkligt, då alla de länder som omger Afrika… är så avancerade. Och om man skall ta hänsyn till den nuvarande utvecklingen i världen inser man att afrikanarna snart måste komma ut ur mörkret eller ersättas av en överlägsen ras… ty för närvarande kan afrikanen varken hjälpa sig själv eller hjälpas av andra, eftersom hans land är i ett ständigt tillstånd av oro och han hinner endast tänka på att få föda”
Detta är ett utmärkt exempel på hur man såg på invånarna i Afrika i imperialismens glansdagar. Man liknade dem vid djur vars enda tanke var att skaffa föda och säkra artens fortbestånd. Jag undrar mycket på hur man kunde komma på dessa idéer och kan förstå, rent logiskt hur de tänkte.
Att dessa människor liknar oss men är annorlunda, en gren av vårt släkte. Vi har blivit den arten som utvecklats och i moder naturs spel vunnit. Därför är dessa ”varelser” helt onödiga och överflödiga. Det är dags för en ny era.
Man kanske inte ens tänkte på dem som människor utan mer som kor, vi skall kunna utnyttja dem, de skall vara lugna, ta emot order och börjar de bråka då är det något fel på djuret och vi avlivar det.
Kanske var det så att okunskapen om detta område och människor, och trångsyntheten i att bara för att andra inte uppförde sig som dem själva eller hade samhällen efter deras normer ledde till åsikten om att de var lägre stående varelser och ointelligentare än dem.
Osäkerheten i att de uppträdde på ett helt annat sätt och att det funkade plus irritationen att de inte var som dem själva, och att inte vara som européerna var fel, kanske var det detta som gjorde att européerna ansåg sig vara högre stående.
Men tanken på att afrikanerna var som neandertalare, att afrikanerna hade stannat i sin utveckling var fel.
Nej, även i Afrika hade utvecklingen gått framåt. Precis som i Europa så hade det funnits stora riken och de hade länge utövat handel, både inom Afrika men även med Arabien och Indien.
Det fanns stora nät av transportleder över hela Afrika och transportmedlet var till största del att gå till fots. Det fanns också transporter via vattnet. Man åkte i segelkanoter men det förekom mest trafik på den östkusten p.g.a. att västkusten stränder var för branta och gav inget vidare skydd för stora båtar. Längs floderna bildades det bostadsområden som riktade in sig på handel, handelsspråk utvecklades för dem som behövde förstå varandra över stora avstånd, ett exempel på det är swahili.
Så Afrika var inte så underutvecklat som européerna fick det att framstå.

Afrikas frigörelse

Afrikas frigörelse startade under och efter andra världskriget. Det var en tidpunkt då européerna var mycket upptagna och de rebelliska grupperna i Afrika såg sin chans. Det hade såklart förekommit uppror innan andra världskriget också men de hade ganska enkelt slagits ner.
Problemet med att staterna blev självständiga var att i de områden, dit många européer invandrat under koloni-tiden, var de vita rädda att förlora sin höga ställning om kolonin blev demokratisk och majoriteten bestämde. Majoriteten var den svarta befolkningen, de vita utgjorde bara några procent av den totala folkmängden. Man var säkert också rädda för att afrikanerna skulle hämnas om de fick styret över landet. Därför tog det ofta lång tid att få till ett beslut att kolonier skulle bli självständiga. Ett extremfall är Rhodesia, en brittisk koloni, där bildade den vita befolkningen en egen stat, där de var de enda som hade några medborgerliga rättigheter. År 1965 utropade Ian Smith Rhodesia till en självständig stat för att förekomma britterna som hade tänk lämna över styret till befolkningen. Motståndet i resten av världen och från gerillagrupper inne i landet var starkt. Rhodesia lyckades hålla stånd ända tills 1980 då Storbritannien besegrade landet och gjorde det som var tänkt från början, gav styret till invånarna i Rhodesia (som byte namn till Zimbabwe).
De första länder som fick självständighet var Marocko och Tunisien som befriades från det franska styret år 1956. Ett år efter det så uppnådde den brittiska kolonin Guldkusten självstyre. De följande åren lämnade de flesta av de forna kolonisatörerna över styret från sina kolonier. Detta skedde oftast under fredliga former men vid några fall ledde det krig.
Så var fallet i Zaire (dåvarande Kongo) där FN-styrkor fick rycka in i landet för att upprätthålla fred.
Sedan fortsatte Afrikas länder att bli fria, en efter en. Det landet som gav upp sina kolonier sist var Portugal som inte gav självstyre åt sina kolonier Angola, Guinea-Bissau och Mocambique förrän år 1975 (!).
Även om kolonierna rent formellt nu var egna länder så fortsatte de forna ockupanterna ha ett inflytande i länderna, s.k. nykolonialism (se sid. 2).
Det land där det varit allra svårast att få igång ett demokratiskt system är i Sydafrika. Boerna där segrade i ett val 1948 (där endast de vita fick rösta) och införde då hårda lagar som helt separerade vita och svarta och förtryckte den afrikanska befolkningen. T.ex. fick inte vita och svarta bada på samma ställen, de hade olika bussar de fick inte gifta sig eller ens ha ett förhållande med någon av annan ”ras”.
De svarta hade så kallade bantustans, oråden som reserverats till de svarta, där de skulle bo och arbeta. Om de vistades utanför dessa områden så var de tvungna att bära med sig ett pass, och hade de inte dessa pass med sig när polisen kom och kollade upp dem anhölls dem.
Motståndet mot restriktionerna mot de svarta var stort och ett förbund bildades redan 1912, African National Congress (ANC). De kämpade till en början med fredliga metoder, inspirerade av Ghandis rörelse i Indien. Men efter valet började de protestera med mer rättframma metoder. Man bojkottade, strejkade och löd helt enkelt inte lagen, man startade gratis skolor för afrikanska barn och vuxna analfabeter.
De organiserade en demonstration i Sharpville som urartade och slutade med att den Sydafrikanska polisen dödade 67 svarta och skadade 186 personer. Efter det så förbjöds ANC och många av de afrikanska ledarna greps och sattes i fängelse.
Nu har mycket förändrats, genom den första svarta presidenten i Sydafrikas historia och den forne ANC-ledaren Nelson Mandela och hans svarta efterträdare, Tabo Embeke, men det finns fortfarande mycket kvar att ändra på. Decennier av förtryck suddar man inte ut under två presidenters regeringstid. Nelson Mandela
www.xtec.es/~aguiu1/ calaix/031afric.htm



Imperialismens för och nackdelar

Det är lätt att drabbas av tunnelseende när man tittar på imperialismen i Afrika. Bara se alla de hemskheter som hände, det förtryck européerna utövade på Afrikas befolkning. Man kan se det hela från två olika håll, i detta stycke skall jag vara så opartisk som möjligt och bara hålla mig till fakta och även om de kan vara svåra att se, uppmärksamma de positiva effekter imperialismen hade på Afrika.

Styrelse och statsgränser
Direkt styre – innebar att kolonisatörerna hade hela makten, orderna kom direkt från dem
Indirekt styre – innebar att kolonisatörerna använde en lokal hövding eller kung som språkrör i utbyte mot militärt skydd.

Afrika hade, innan européerna kommit dit, bestått av flera kungadömen som hade en ganska central makt. De hade inte riktigt kontroll över hela sitt rike och i utkanterna av rikena levde det ofta oberoende stammar med en egen hövding. Detta kom européerna att ändra på när de, i Berlin, drog ut de nya statsgränserna utan en tanke på de gränser som redan fanns.
Då skildes stammar och land som förut hört ihop och förenades med andra stammar och riken som man inte kände någon samhörighet med, ibland till och med fiendskap.
Det var inte i alla kolonier som man praktiserade ett s.k. direkt styre utan man hade ett indirekt styre. Med detta menades att man samarbetade med de redan befintliga hövdingar och konungar och använde dem som en slags förlängd arm. Man gav dem kontrakt att skriva på där de ofta inte ens förstod vad som stod men skrev ändå under. Både för att det kände att det var deras enda val, kolonisatörerna var dem överlägsna men också för att detta gav dem möjlighet att utöka sitt rike.
De fick också hjälp i att besegra de land/stammar som de krigade med, kolonisatörerna ingick ofta allianser med hövdingarna. Detta var väldigt bra till en början för de hövdingar som fick chansen till att ingå ett sådant avtal, de fick en ökad kontroll över hela sitt rike men deras höga ställning underminerades eftersom de nu inte var den högsta styrande makten utan kolonisatörerna bara utnyttjade deras ställning.
I många fall ledde ett indirekt styre till ett direkt styre då det var för många upprorsförsök som hövdingen inte hade kapacitet att slå ned och kolonisatörerna fick överta styret helt.
De grupper som inte fick någonting ut av vare sig indirekt eller direkt styre var de stammar/kungadömen som kördes över av kolonisatörerna eller av deras allierade hövdingar.



Näringsliv och ekonomi
En av kolonistyrets främsta uppgifter var att länka Afrika till världsmarknaden. Europeiska företag etablerade sig i Afrika och fick till stånd massproduktion av produkter som annars bara producerats i begränsade mängder för producenten (dvs. den egna familjen, stammen osv.). Jordbruket och industrin utvecklades så att man kunde exportera sina produkter till resten av världen, främst till Europa. Detta skapade många nya arbetstillfällen, men lönerna och arbetsmiljön var inte den bästa. Speciellt inte i de många gruvorna där olycksrisken var hög.
Ändå strömmade arbetarna till för det var en av deras små chanser att tjäna lite pengar i ett land där grovjobbet uteslutande utfördes av ursprungsbefolkningen.
De afrikanska jordbrukare som ägde sin jord (det var många som blev av med den för att européerna beslagtog den) ägde alltid den dårligaste och den mest ofruktbara jorden. All den bra jorden hade de vita jordbrukarna reserverat för sitt eget bruk och den enda chansen att bruka den jorden var om man tog anställning hos de vita jordbrukarna. Därför blev det sällan någon lönande syssla att driva ett eget jordbruk. I många kolonier infördes tvångsarbete och en kvot till vilken man produktionsmässigt skulle nå upp till, om man inte producerade som man var tvungen att göra så straffades man.

Missionärerna spelade också en viktig roll i Afrikas utveckling.
De ville kristna ”de stackars hedningarna samt sprida ”civilisationens ljus”. Eftersom missionärerna arbetade närmast den lokala befolkningen, de ville nå in till individen, inte bara utnyttja honom/henne, så fick de större gehör hos de infödda.
Självklart var det inte alla som var vänligt inställda till missionärerna, utan attackerade dem och jagade bort dem. De som lyssnade fick inte bara lära sig om Jesus. De kristna missionärerna spred också modern europeisk kunskap inom sådana ämnen som t.ex. jordbruk, hantverk och medicin. Detta hjälpte till i moderniseringen av jordbruket och läkekonsten. De flesta som kom till missionskyrkorna kom oftast dit p.g.a. att de ville tillägna sig den praktiska delen som de kristna lärde ut. Missionärerna startade ofta även skolor med statliga bidrag och statliga inspektioner. Det var dock en väldigt liten del av Afrikas befolkning som fick ta del av utbildningen som inte heller var speciellt lång. Den brukade ligga mellan 3-4 år och ville vidareutbilda sig var man tvungen att bekosta det själva med pengar man oftast inte hade. I slutet av kolonitiden var det i Franska Västafrika endast ca 10 % av barnen som gick i skolan och på Gulkusten och i Belgiska Kongo var det ca. 50 % av barnen som gick i skolan.
De få utbildade afrikaner kunde få administrativa jobb men fick aldrig någon hög ställning p.g.a. diskrimination.

Nationalism och etniska grupper
Jag tror nästan inte att det fanns någon nationalism under kolonitidens början. Olika etniska grupper hade sammanförts i länder som européerna skapat. Jag tror att befolkningen kände motsatsen till nationalism. Efter ett tag tror jag att de olika grupperna inom landen svetsades ihop p.g.a. det förtryck de alla utsattes för. De nya generationerna hade aldrig levt utan förtrycket och kände mer samhörighet med andra i samma situation. De hade något att kämpa mot tillsammans, ett gemensamt mål, att bli självständiga.
De olika etniska grupperna i Afrika var otaliga. En mängd olika stammar och folkslag som var och en hade sin religion, sina seder och bruk. Dessa grupper motarbetades kraftigt av kolonisatörerna för de stod i vägen för deras ”uppdrag”, som de själva åtagit sig, att civilisera Afrika. De var hedniska grupper som inte visste hur man skulle uppträda och skulle ”normaliseras”.
Jag tror därför att en mängd intressanta religioner, etniska grupper försvann under kolonitiden.

Nu är situationen helt annorlunda, hela Afrika har avkoloniserats och alla länder är självständiga. Man ser ändå fortfarande spåren imperialismen har lämnat efter sig.
Afrika idag är väldigt splittrat. Det har utkämpats många inbördeskrig, militärkupper har genomförts för att ta över styret i vissa länder och en del länder styrs av en diktator.
Detta tror jag beror på att européerna tvingade samman olika folkgrupper genom sin landuppdelning och förtryckte dem i så många år. När de äntligen blev själständiga fanns det ingen enighet i landet, bara många minoriteter som inte såg sig som medborgare av landet utan tillhörde sin folkgrupp. Alla dessa grupper ville självklart leda landet och inbördeskrig bröt ut. Afrikas landindelning ser numera helt annorlunda ut än vad den gjorde innan européerna kom dit.
Européerna hade byggt upp en industri i Afrika och när de lämnade Afrika försvann en del av kunskapen om hur man skulle förvalta dessa industrier med dem. En utav de positiva kunskaper man lämnade kvar var den moderna sjukvården. Kunskapen om bakterier och virus, ibland kombinerat med det traditionella sättet att bota sjukdomar på var mycket givande. Ett annat positivt arv var det politiska arvet. I de traditionella afrikanska samhällena så var den styrande makten och den dömande makten samma sak. Men genom att lära sig att dessa två ting var två skilda saker så uppnådde man en högre grad av demokrati.
Man lämnade länderna innan de var färdigbyggda. Genom biståndspengar och lån har afrikanerna försökt bygga upp sitt land men istället gjort sig beroen...