Mobbing

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur många av oss har inte någon gång sagt något nedlåtande, skrattat, eller kastat en dömande blick åt en person som vi tycker är lite annorlunda? De flesta har antagligen gjort det, antingen med flit eller relativt omedvetet. Det man inte tänker på i just det ögonblicket är att den handling du just utförde kan ha skadat den här personens syn på sig själv och omvärlden för resten av hans eller hennes liv.

Begreppet mobbing är vanligare än vad man tror. En tredjedel av alla skolbarn har blivit utsatta för någon form av mobbing under sin skoltid. Hos många sitter ärren efter mobbing kvar länge, ibland hela livet. När det talas om mobbing handlar det mest om skolbarn, det är ingenting som vuxna människor ägnar sig åt, men om man läser följande definition av mobbing förstår man rätt snabbt att det kan förekomma på varje arbetsplats, i alla åldrar;

”Mobbing är när någon systematiskt trakasserar en annan person fysiskt eller psykiskt. Mobbing betyder att men utesluts ur kamratkretsen, blir illa behandlad och förtrycks. Mobbing är ingen engångsföreteelse, utan en systematisk kränkning av en person. Mobbing kan vara allt ifrån att bli kallad nedsättande saker till att bli utsatt för våld. Det har även blivit vanligare att mobbing sker via e-post eller sms. Mobbing kan också vara att inte bli utsatt för någonting alls utan att istället bli utfryst helt och hållet.”

Det finns två anledningar till att jag idag tar upp detta ämne. Den första är att jag tycker att det är ett ämne som alltid är aktuellt, det är aldrig för sent eller för tidigt att berätta om det. Den andra är att jag själv har varit utsatt för det. Enligt mig handlar mobbing om att vara i två helt olika världar, mobbarna i en, där de står inne i värmen och ser ut, och en där jag sitter utanför i kylan och längtar in.

Det som verkligen störde, och fortfarande stör mig, förutom mobbarna själva är de som sitter mitt emellan. De som ser allting men är allt för rädda för att välja sida. De säger ingenting, de gör ingenting och de låtsas inte se det som händer. Precis samma sak är det med lärare och andra utomstående. Lärare som så öppenhjärtigt talar om mobbing, elever som nickar så medhållande och som på heder och samvete lovar att göra allt i deras makt för att motverka mobbing och stå upp för de utsatta. När det sedan änder hamnar de helt plötsligt i en helt annan värld där det inte angår dem längre.

När man som mobbad väl tagit mod till sig och vågat berätta om vad som faktiskt pågår viftas det bara bort som någonting fult och skamligt, något som bara inte händer i deras värld, på deras skola.

Jag har ofta funderat på frågan, varför just jag? Var det för att jag inte riktigt var som de, att jag var mig själv, som gjorde att jag vart det utvalda offret? Eller var det bara så enkelt som att jag råkade komma ivägen för dem när de hade en dålig dag och att de sedan fortsatte. Efter en hel del funderande har jag kommit fram till att det är det första alternativet som är det korrekta. Jag var inte som dem, jag var varken självsäker, ytlig eller elak, vilket gjorde mig till ett lätt offer.

Under de tre år som detta pågick fick jag uppleva hur inte bara jag, utan även en av mina bästa vänner förvandlades till en apatisk, självdestruktiv vålnad som utan motstånd mottog den psykiska...