Leddjur

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Näringsupptag:

De organ som leddjuren använder till att äta med har utvecklats under årmiljoner. Enligt Åke Borg, 1953 var alla leddjurens segment lika från början liksom hos rundmaskarna. När sedan extremiteter utvecklades var dessa lika på alla segment. Många leddjur har fortfarande en del segment som är lika varandra men de främre delarna har hos leddjuren ombildats till käkar och käkfötter (utskott som både hjälper till att tugga och hålla fast födan). Detta gör att maten kan tuggas bättre och att mer näring utvinns.
Munnens uppbyggnad varierar oändligt mycket beroende på art eftersom det krävs olika munnar till olika föda. De djur som suger i sig maten (till exempel myggor) har mundelar som passar detta och så vidare. Det är smart att specialisera sig på en slags föda på detta viset eftersom man då inte har samma konkurrens. Denna slags anpassning till vilken mat man äter finns hos de flesta djurgrupper. Ett tydligt exempel är fåglarna vars näbbar kan variera väldigt beroende på vad de äter.
En annan anpassning som är viktig för leddjurens överlevnad är att de motstår sitt bytes gift, då kan de bli ensamma om att äta just det vilket är en stor fördel.
De leddjur som är jägare behöver många anpassningar för att kunna fånga sitt byte, till exempel fångstarmar, gadd och gift. Många utvecklar snabbhet, nät eller blixtsnabba hopp.
En del leddjur är parasiter, då måste man utveckla ett skydd mot sitt offers försvar.

Alla Leddjur är uppbyggda på liknande sätt, de tuggar maten, den sväljs och kommer till bukhålan (mage), där den bearbetas ytterligare. Sedan tas näringen upp i av rygg- och bukkärl som ligger parallellt över och under den veckade tarmen och även av blindtarmslika bihang. Dessa bihang finns hos både leddjur, blötdjur och tagghudingar. Både kärlen och bihangen är fyllda av blod som cirkulerar i kroppen och sänder näringen från maten till alla celler. Fördelen med att ha en mage och inte bara en tarm är att maten bearbetas ytterligare i magen och på så sätt kan mer näring utvinnas än om den ska utvinnas direkt utan att bearbetas. Samma sak gäller munverktygen som också är bra för att bearbeta maten. Tarmen är veckad för att kunna ta upp mer av näringen innan födan försvinner ut.
Leddjurens utsöndringsorgan små rör som löper från tarmen till analöppningen.


Andning och cirkulation

Leddjuren behöver andningsorgan eftersom de har ett så hårt skal och för att de flesta av dem är så stora. Om man har en speciell sorts hud och är liten nog kan utbytet av gaser ske direkt genom huden, som hos många vattenlevande lägre djur och hos maskar. Leddjuren behövde något slags skydd för att tåla yttre påverkan , därför utvecklade de ett hårt skal. Då behövde de någon slags andningsorgan, de kunde ju inte andas genom huden längre. Gemensamt för alla andningsorgan är att de har väldigt tunna väggar så att gaser lätt kan tränga igenom.

Leddjur som lever i vatten andas med gälar likt rundmaskarna, blötdjuren (utom landlevande snäckor som har en enkel lunga) och tagghudingarna
Gälarna sitter under ryggskölden på båda sidor av kroppen. Det är bra eftersom de annars skulle vara mycket utsatta. De har många utskott som kan är trådformade, trädlikt förgrenade eller skivformade. Detta ger gälarna en stor yta att ta upp syrgas på och samtidigt avge koldioxid. Hos många kräftdjur sitter paddlar som skickar nytt syrerikt vatten genom gälarna. Detta görs för att effektivisera syreupptaget.
Många landlevande leddjur; insekter, mångfotingar och vissa spindlar använder sig av trakeér för att andas. Trakeér är tunna rör av kitin som finns över hela kroppen. De mynnar i lufthål (porer) där luftern går in i kroppen. De tunnaste rören kallas trakeoler, de är lika tunna som kapillärerna. Enligt Anders Lundqvist, 2004-10-23 sker syrgas transporten hos mindre insekter automatiskt, luften går in i trakeérna och ”tränger” in i cellerna.
Hos större insekter måste syret pumpas runt i kroppen, då pumpar de runt det genom att röra på bakkroppen. Det kan man se att till exempel getingar gör efter en lång flygtur.
Vissa delar av blodkärlssystemet ersätts av trakeér eftersom trakésystemet pumpar runt syret och koldioxiden i kroppen.
Trakeérna är mycket effektiva och det är nödvändigt för ett liv på land. Speciellt viktigt är det för flygande insekter, flygmusklerna hos vissa insekter har den högsta uppmätta syrgaskonsumtionen i hela djurvärlden.
Kanske är det på grund av trakésystemet som alla insekter är förhålllandevis små, det har ju inget ”hjärta” som pumpar runt syret automatiskt utan insekten måste pumpa runt det med bakkroppen. På det viset blir de inte så effektiva och kan inte bli så stora.
Den största flygande insekten man känner till levde under karbontiden 345-280 miljoner år sedan, det var en trollslända som var 70 centimeter mellan vingspetsarna. Ett annat mycket stort leddjur som levde då var en 1½ meter lång tusenfoting. Att de kunde bli så stora då men inte kan det nu beror troligen på att syrehalten i atmosfären var mycket högre eftersom inte så många djur hade gått upp på land och börjat förbruka syret som växterna som redan hade tagit steget hade skapat.
Man kan fråga sig om insekterna kommer att fortsätta krympa om syrehalten i atmosfären sjönk ytterligare eller om de anpassar sig på något annat sätt, (de kan kanske skaffa något som kan pumpa runt luften i trakeérna automatiskt likt ett hjärta, eller kanske avveckla trakeérna.)

Vissa spindelarter andas med trakeér men det finns även arter som andas med ett slags lungor. Dessa lungor kallas boklungor eftersom de består av ihåliga lameller som ligger i skivor som bladen i en bok. Mellan dem finns luft. Syret och koldioxiden cirkulerar genom skivorna och ut i luftfickorna. Dessa luftfickor om ges av blod som cirkulerar ut i kroppen och fördelar syret. Konstruktionen ger en stor andningsyta, detta gör systemet effektivt. En del spindlar behöver pumpa runt luften, hos andra sker utbytet genom att luften söker sig in i lungorna.
Vissa spindelarter har endast trakéer, andra endast boklungor medan vissa har både och.

Tusenfotingar andas för det mesta med trakéer liknande insekternas. En del riktigt små tusnefotingar behöver inget trakésystem, de är så små att de kan ta upp syrgas genom kroppsytan, diffusion.

Blodkärlssystemet

Alla leddjur som inte har trakeér har ett blodkärlssystem. Det är ett stort utvecklingssteg framåt eftersom närings- och syretransporten kan skötas effektivare än om det sker från cell till cell genom diffusion.

Blodet strömmar från gälarna till hjärtat som sedan pumpar ut det i kroppen hos både leddjur och blötdjur. Både ryggradsdjur, leddjur som inte har trakeér och blötdjur har ett hjärta. Det är effektivare än att låta kroppsrörelserna styra blodomloppet eftersom man då kan koncentrera rörelserna till något helt annat till exempel att springa fort.
De leddjur som inte har trakeér har ett öppet blodkärlssystem, det innebär att blodet går i blodkärl som när det når bukhålan sipprar ut i den och cirkulerar i mellanrummen mellan organen. Därefter fortsätter den genom ett bukkärl som sänder tillbaka det till ryggkärlet eller hjärtat.
Blodet är oftast färglöst, kan även var rött, innehåller då hemoglobin, eller grönt, innehåller då hemocyanin, som baseras på koppar istället för järn.


Hos insekterna har blodkärlssystemet tillbakabildats eftersom trakésystemet transporterar syret runt till alla vävnader. Ett ryggkärl finns dock alltid.

Blötdjur

Förutom det vi sagt i texten finns det ytterligare likheter mellan leddjuren och blötdjuren. Till exempel är skalet en stor likhet. Både Blötdjur och Leddjur har ett yttre skelett som i många fall har kalk inlagrat. Skillnaden är att leddjuren har ett ledat yttre skelett som inte blötdjuren har . Detta leder till att leddjuren är rörligare.
Blötdjurens gälar är lika de gälar som de vattenlevande leddjuren har. Undantag är dock de landlevande snäckorna som har en enkel lunga. Cirkulationssystemet fungerar också på liknande sätt.
De stora skillnaderna är musklerna och benen. Blötdjuren har ju inga ben utan rör sig med hjälp av en enda stor muskelfot. De är heller inte segmenterade som insekterna.

Källor, jämförelse

De källor vi har använt oss av har varit ganska lika på de flesta sätt, det enda som jag tyckte var avvikande var att Folke Borg (1953) inte nämnde något om att landlevande leddjur kan ha andra slags andningsorgan än trakeér (boklungor eller en kombination av båda). Det var kanske inte känt på den tiden. Det visste däremot Anders Lundqvist (2004-10-23) på Lunds universitets hemsida. Det verkar vara en bra källa eftersom den är kontrollerad och uppdaterad av ett universitet. Dessutom har Anders Lundqvist titeln zoofysiolog och det är ju det vi sysslar med.
Åke Borgs bok är också en pålitlig källa eftersom det är en lärobok i biologi men den är ju inte så uppdaterad. Något bra med den är att den tar upp precis de saker som frågas om i uppgiften. Annars kan det vara svårt att hitta fakta om just det.

Avslutning