FÖRINTELSEN

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Året är 1943, det är nu vinter i koncentrationslägret Buchenwald ca 7 kilometer nordväst om Weimar, en mycket kall sådan. Det stod ett ändlöst led av judar utanför en av industribyggnaderna. På sidorna av ledet stod massvis med bittra vakter, som nästan alla höll i varsin högt skällande hund. De skällde kanske för att de kände på sig vad som skulle hända med alla de här människorna, men ändå inte kunde förstå. Vakterna svor och gick omkring och roade sig med att göra narr av, slå eller skälla på de undernärda och torterade judarna.
Kanske var de glada ändå, judarna, nu skulle ju allt deras lidande äntligen gå mot ett slut.
Ett smärtsamt sådant, men ändå ett slut.






Förintelsen är alltså benämningen på tyskarnas ofattbart grymma folkmord av judar.
Detta pågick som mest och krävde mest offer under åren 1941-1945. Alltså i 4 år pågick massmord av miljontals oskyldiga människor bara för att de var lite annorlunda, hade lite annorlunda tro, annorlunda seder och högtider.
De som ville göra något, de som protesterade, hade en annan syn på saken, fick betala med sina liv. Under förintelsens tid inte bara mördades judarna på de mest vidriga och grymma sätt, de torterades, förolämpades, vanärades, undervärderades, berövades på sina mänskliga rättigheter och förlorade sitt mänskliga värde. Sättet de dödades på är ju bara ett av många exempel.
I vissa koncentrationsläger fick judarna stå i en lång kö helt nakna och se på när ledet minskade
allt mer tills det var dem själva som stod och väntade på att bli hänsynslöst skjutna. För att sen bli nedsparkade i en stor massgrav där kropparna låg på hög, precis som nyfångade fiskar.
Ett annat sätt var gaskamrarna, dem har man med skräck hört om ända sen man var liten.
De skuffades in en hel hop med människor, så att det blev så pass trångt att det var när på omöjligt att andas. Sen satte de på gasen, den smög sig in i allas lungor och vidare genom hela blodomloppet, för att sen stanna där tills den fullgjort sin uppgift.
De fick skrika hur mycket de ville, de skulle ju ändå bli tysta efter ett tag.
När sedan tystnaden lagt sig så öppnades dörrarna och frisk luft sipprade in, men inget levande fanns nu där för att suga in den. De skopades var och en in i de stora brännugnarna, som blev deras grav. Stanken spred sig ned till de närliggande tyska skolorna.
Barnen var nog relativt medvetna om vad stanken berodde på.
De kunde se byggnaderna och röken från sin skolgård. Visst var de rädda, men ändå så präglade av Hitlers propaganda, som även resten av de vuxna i deras liv stod för och lärde dem.
De är ju trots allt inte värda att leva, de förtjänar ju sina öden, varför skulle de annars tilldelats dem. Lekte nog tankarna i deras små huvuden.
Det var inte bara judarna som dödades under denna tid, även om judarna stod för det största antalet. Dödsantalen räknades att vara ungefär 6 miljoner judar, därtill kommer sen 4-5 miljoner zigenare, politiska fångar, krigsfångar, homosexuella, mentalt eller fysiskt handikappade och andra ”misshagliga individer” som ansågs hota den ”ariska rasen”.
Den ras som ansågs överlägsen alla andra. Också mängder av civila dödades och begravdes sedan i massgravar under kriget i öster, främst dödades ca 3 miljoner polacker och 1 miljon ryssar.
Man kan ju undra vad för slags människor som klarade av sådana arbeten som dem i koncentrationslägren. Men det var så att de många gånger tvingades byta ut människorna, eftersom de efter en tid blev utom sina sinnen. Och det är ju högst förståeligt.



”Kartan visar nazisternas mest beryktade läger. Då de allierade styrkorna nådde fram till dessa, upptäckte de en ofattbar ondska satt i system. Hopar av lik eller levande skelett var de människospillror som återstod.”
Så lyder underskriften till denna bild.

Trots all den ofantliga mängden dokumentation och skildringar från ett stort antal ögonvittnen, så finns det personer i vår tid som förnekar att förintelsen någonsin ägt rum.
Det måste antingen bero på feghet, trångsynthet eller att man helt enkelt inte har en aning om vad man talar om.

Det är den 20 april år 1996, en man står vid en sten.
Stenen har namnen av hans familjemedlemmar ingraverat i guld.
Solen reflektera i bokstäverna och bländar mannen, men han har inte styrkan nog att titta bort. Minnena väller över honom, mest de bra, de andra orkar hans åldrade hjärta inte med.
Idag gör många som just den här mannen, ärar minnet av sina döda kära, de som föll offer för världens trångsynthet, feghet och svaghet för manupilation.

I många länder äras minnet av de som dog i koncentrationslägren den 19, eller den 20 april.
(...