Pojke hjärta flicka

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon skyndade nedåt gatan, kryssade bland människor med matkassar och julklappar i händerna. Hon kände den årliga stressen, veckorna före jul, ligga som en hinna över luften hon andades. Själv hade hon inte bråttom någonstans, det bara blev så att hon ökade stegfrekvensen, märkbart påverkad av sin omgivning.
Förundrad över sin gångtakt stannade hon upp, och blev med ens påsprungen av en liten pojke som hamnat steget efter sin mamma i folkvimlet. Irriterad, vände hon sig mot den lille, för att säga åt honom att ta det försiktigt, men pojken hade redan glömt bort hennes närvaro och fortsatt jakten efter värmen i mammas trygga hand.
I skyltfönstren hade julen gjort sig påmind i flera veckor, redan dagarna efter halloween började utsmyckningen med glitter och ljus.
Hon stannade till vid PUB-huset och såg med beundrande blick på de vackra dekorationerna som prydde husets insida.
En vindpust slet tag i hennes hår, och hon drog den rödvitrandiga halsduken tätare runt halsen. Hon kunde räkna till ett par tre uteliggare som satt i trasiga jeans och smutsiga t-tröjor, framför ingången till någon butik, i hopp om att någon förbipasserande skulle lägga en krona eller två på metrotidningen som de brett ut framför sig. Huttrande, bara av att se dessa hemlösa, fällde hon upp luvan på sin jacka och drog ned de svarta muddarna över sina relativt små händer.

Hon svängde vänster, ned på Kungsgatan och möttes av en minst lika massiv folkmassa även där. Klockan var ett par minuter över fem, och hon antog att de flesta hade bråttom att klara av sina eftermiddagsbestyr innan de åkte hem för att koppla av framför teven över en kopp hett kaffe. Kaffe var något hon var mycket skeptisk till, hon tyckte att det antog en smak av beskhet som var på gränsen till det outhärdliga, och föredrog hellre thé. Hon fäste blicken på ett fönster med diverse bakverk och bröd i alla möjliga former och storlekar. Det såg så mysigt ut att hon gick in. Dessutom var det ett bra tag sedan hon gick på café, så det kunde hon gott unna sig. Värmen välkomnande henne in i butiken. Nyfiket tittade hon sig omkring, och noterade en lång disk med olika sorters bakelser och småkakor. Där fanns även bullar och sockerkringlor av olika slag. Rummet var av den större storleken och hon antog sig se två skyltar märkta med WC lite längre in i butiken. Hon fortsatte in i den del som var avsedd för kaffegäster. Där satt vid flera bord, prydda med både blå och gula dukar, äldre herrar som läste Dagens Industri, eller stirrade tankspritt in i väggen. Hon gick vidare in i nästa rum, där ett runt bord i massiv furu var placerat i mitten av rummet. Ovanpå stod kaffekoppar ställda, farligt nära kanten. Där fanns även thépåsar i diverse smaker, och vatten med citron och is.
Somliga satt och småpratade vid bord avsedda för två, andra satt och hade någon typ av eftermiddagskonferens med en prinsessbakelse bredvid sin redan urdruckna kaffekopp. Hon ställde sig i kön som liksom kassan fanns i ytterligare ett rum längre in. Kön var inte särskilt lång, knappt tio personer stod framför henne, men det gav henne tid att titta på alla de godsaker som gömde sig bakom disken. Tillslut bestämde hon sig för att en kopp varm choklad med grädde fick räcka. Spatserande gick hon in i ett litet rum med levande ljus som hon hade passerat på väg till kassan. Över tröskeln till rummet hängde en skylt som talade om att detta rum var kallat ”Kajutan”. Väl där inne slog hon sig till rätta längst inne bland de fyra bord som liknade halvmånar. Hon tog av sig jackan och konstaterade belåtet att lugnet infann sig snabbt, och man kände sig riktigt avspänd därinne.
Väggarna var blåa, och skenet från ljusen på borden speglade av sig på livbojarna som var uppsatta med jämna mellanrum på väggen. Chokladen smakade en aning starkt och hon läppjade på grädden för att jämna ut smaken.

När hon hade suttit där en stund dök en gestalt upp i dörröppningen och skymde ljuset från rummen utanför. Hon tittade upp, en aning besvärad, hon gillade inte att kontrasten bröts, och hon rycktes upp från sin dröm, den som hon så ofta brukade försjunka i när hon inte hade något särskilt för sig.
Deras blickar möttes, ett leende.
Han slog sig ned vid bordet närmast henne och plockade upp en tidning som ramlat ned på golvet för att förstrött börja läsa serierna. Hon satt som paralyserad och tittade på hans ansikte. Det var så vackert, ljuset fångade hans drag, och han log lite åt något i tidningen. Han hade en liten smilgrop vid vänster kind, och leendet såg nästan fånigt sött ut. Själv kunde hon inte låta bli att dra lite på smilbanden, hon också.
Nu kunde hon inte längre försjunka i de tankar hon grubblat på innan han kom in i rummet.
Alla hennes tankar kretsade kring honom.
Märkte han inte att små rosa hjärtan dansade kring hans huvud?

Vissa människor var det något speciellt med, även om de inte var världens mest glamorösa personer fanns där en utstrålning som inte var likt något annat.
Det var som att man slungades in i en drömvärld där man åt små chokladhjärtan till frukost trehundrasextiofem dagar om året.
Hon kände sig fången i en värld, där allt det gråa och trista utanför deras rymd av andetag slutade att existera.

”Den vackraste stunden i livet var den när du kom”

Hela hennes värld fylldes av denna till synes okända människa. Han var det vackraste hon någonsin hade sett. Det kändes redan som att hon visste så mycket om honom. Hon kände honom, hans kropp, hans värme.
Han kände sig iakttagen, och tittade upp, för att möta hennes blick.

”Du fastnar perfekt i min polaroid
Du blinkar förskräckt när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks när min hand just ska röra vid din... ”

De sitter och tittar på varandra, i flera minuter.
Ingen utav dem säger något, det behövs inte.
Hon vet, att pojken som sitter mitt emot henne, det är någon som redan känner henne, som i ett föregånget liv, ungefär. Hon vet att han känner likadant, det går inte att beskriva, hon bara vet.
Tiden har stannat, och allt som finns runt omkring dem har blivit en oklar massa, deras värld utgörs endast av deras kroppar och kontakten mellan dem.

Förskräckt hoppar hon till när någon knackar på dörrkarmen till rummet. Där står en servitris som roat betraktar de två.
”Ursäkta, vi stänger nu, klockan är åtta”
Snabbt reser hon sig upp, och drar åt sig sin halsduk. Det var som att servitrisen förstörde deras hemlighet, det fanns ett samspråk mellan dem som inte behövde yttras med ord för att kunna förstås.