Studien fokuserar på vad pedagoger uppfattar att ett pedagogiskt förhållningssätt är och vilka innebörder som skapas i relationen mellan pedagoger och barn samt vilka villkor och ramar som påverkar interaktionen mellan den vuxne och barnet i förskolan. Utgångspunkten är att ett pedagogiskt förhållningssätt är något som skapas i mötet mellan pedagog och barn i en social och pedagogisk praktik. Denna praktik ses som ett socialt konstruerat fenomen bestående av meningsskapande relationer.
Teorin belyser det pedagogiska mötet både ur en modernistisk och ur en postmodern vinkel. Olika begrepp som tas upp och som ställs i relation till det pedagogiska mötet är kunskap, traditioner och etisk dimension. Dessutom lyfter teorin fram olika delar som är av vikt för pedagogens möte med barnen såsom samspel, uppmärksamhet och relationalitet. Vidare förs det ett resonemang om kvalitet och meningsskapande i förskolans praktik.
Pedagogernas agerande och interaktion med barnen har dokumenterats genom videoinspelade sekvenser av deras agerande i mötet med barnen. De har sedan kort efter inspelningen tagit del av materialet för att se sig själva i aktion och kommentera sekvenserna. Pedagogens möte med barnet har sedan belysts utifrån de analysbärande begreppen kunskap, delaktighet, erkännande, samspel och uppmärksamhet.
Pedagogerna i studien uttrycker att de tycker att mötena med barnen är en viktig del i deras arbete. De uttrycker att dessa möten ger dem möjlighet att bekräfta barnen så att barnen utvecklar en positiv självrelation. De uttrycker också att mötena ger dem möjligheter att skapa lärandesituationer för barnen. De olika intentionerna pedagogerna ger uttryck för gör att de vid varje möte måste bestämma sig för vad de vill uppnå med mötet. De har att välja mellan olika handlingsstrategier som balanserar mellan de krav som situationen ställer. Beroende på vilka val de gör, vilken handlingsstrategi de väljer, kommer deras blick att riktas. Därmed har de också dragit upp linjer för...
