Drakens bakdel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång en ond Drake…
…denna onda Drake hade en ond bakdel…
…denna onda Drake och hans onda bakdel bodde i en mörk grotta…
…denna mörka grotta bodde i ett stort berg…
…detta stora berg bodde i en mörk skog…
…jaja, låt oss förflytta oss till en stad en bit därifrån…

– Färska apelsiner! Köp två betala för fyra!
– Äh, skit på dej! Färska apelsiner! Köp tre betala för sex!
– Tystaaa! Ingen vill ha era jävla apelsiner!…men har ni äpplen?
– Javisst! Köp tre betala för fem!
– Äh, lyssna inte på honom! Köp fyra betala för sju!
– Visst, jag köper fyra för sju.
– Bedragare! Låt dig inte luras! Hans äpplen är ruttna!

Så där brukar det låta på marknads torget. Men så låter det inte nu. Förresten, vem bryr sig? Det var en bra fråga som har många tråkiga, simpla svar, som i sin tur inte leder till någon egentlig slutsats, men som jag ändå kan formulera här och nu;

Ett svar är: Någon som gillar att köpa frukt, ett annat svar är att någon som gillar att köpa frukt på extra förhöjt pris kanske bryr sig om att det brukar låta så där på torget i staden. Förresten, visste du att Nordamerika förflyttar sig från Europa med 8cm. om året? Det visste du säkert inte. Det är nog inte så många som vet det. Det finns många saker som inte alla vet om, t.ex. att gummiband håller bättre om de fryses ned, jordnötter är en av beståndsdelarna i dynamit, Greklands nationalsång har 158 verser(ingen har någonsin lärt sig alla verserna utantill), en struts har större öga än hjärna, hajen är den enda fisken som kan blinka med båda ögonen, en gurka innehåller procentuellt mer vatten än vad Atlanten gör, många hamstrar blinkar med ett öga åt gången, på vintern (då fjäderdräkten är som tätast)kan en gråsparv ha upp till 3350 fjädrar på kroppen, en enda tråd i en spindels nät är lika stark som en stålvajer med samma tjocklek , eller att I Indien talar man över 140 huvudspråk och 845 dialekter. Men, vem bryr sig, ”Let The Story Begin”!!!

I slottet…

- Men, O Store Konung, du kan inte offra dina tappraste riddare för att ta död på en drakes bakdel?!
- Det är klart jag kan! Jag är kung och kan göra vad jag vill!
- Men…
- Vakter! För bort honom!
- Men, du kan inte göra så…!
- Som jag sa, jag kan göra vad jag vill med mitt kungarike. Om jag vill offra mina tappraste riddare för att döda en drakes bakdel, så kan jag göra det. Och vad det gäller DIN framtid så kommer du att tillbringa den i stadens fängelse!

Vakterna förde ner mannen till fängelset, och satte honom i en trång liten cell i ett hörn.

- Suck, tänk att man hamnar här bara för att man säger vad man tycker… sa mannen.
- Du kommer att vänja dig vid cellen, unge man. Sa en röst till honom.
- Ja, jag får väl göra det… sa mannen som precis blivit fängslad. Suck…
- I och för sig så tog det ett par månader för mig att vänja mig vid att äta bröd som maskarna redan ätit av, men man vänjer sig.

Mannen tittade in mot ett mörkt hörn i cellen. Han kunde inte se något förutom två små blänkande saker som svävade där inne.

- Öööh… vem är du? sa mannen.
- Jag är Kung Oliver II. Rättmätig konung över det Olviska Riket.
- Men… nej, du ljuger…
- Nej, jag talar fullständig sanning, unge man.
- Men…? Vem är då han som sitter där uppe på tronen?
- En bedragare som har tagit mig till fånga.
- Jaså? Berätta!
- Om du vill det så… allting började en dag när jag var ute i slottsparken och tog lite frisk luft…

Gubben började berätta.

– Som jag sa, allting började när jag var i slottsparken. Plötsligt kände jag en smärta i bakhuvudet och det svartnade framför ögonen. När jag vaknade befann jag mig i den här cellen. Suck.
– Också sa ”kungen” att du hade dött. Nu förstår jag.
– Men varför sitter DU här? Sa kung Oliver.
– Jag sa vad jag tycker.
– Och det vill säga…?
– Att kungen inte kan offra sina män för att döda en drakes bakdel.
– Som kung kan han göra vad han vill med landet. Vi kan inte bara säga till honom ”du kan inte göra så”…
– Nej… sa mannen.
– … men vi kan hindra honom! Sa kung Oliver.
– Hur?
– Hmmm…

Kungen gick bort till gallerdörren och ropade till sig vakten.

- Pst, vakt! Sa kungen. Vakten kom till dörren
- Ja? Svarade vakten.
- Skulle du vilja göra mig en tjänst? Sa kungen.
- Vadå? Sa vakten nyfiket.
- Jo, ge mig de där nycklarna du har i bältet, så är du snäll.
- Öööh… okej. Sa vakten korkad som han var. Vakten gav kungen nycklarna till cellen.
- Åh, tack så mycket. Du ska få en bra plats på slottet när jag är kung igen.
- Åh, tack, ers Höghet. Svarade vakten. Men, vänta lite nu, vad ska du med nycklarna till?
- Jo, jag ska öppna celldörren och lugnt gå ut och berätta för folket att jag är den rättmätige kungen.
- Jaha, okej. Gör det. Sa vakten. Men ställ inte till nåt bråk.
- Nejdå, sa Kungen mycket oskyldigt, inget bråk.
- Bra. Då kan du gå.

Kungen och mannen (som hette Arthur) gick ut ur cellen och upp i slottet. De tog sig utan att bli upptäckta ut ur slottet och in i staden. Inne i staden var det som vanligt mycket liv och rörelse. Kungen gick upp på en liten kulle.

– Kära medborgare i staden Rullkulla! Sa kungen högt så att alla i närheten kunde höra.
Medborgarna i staden tittade mot kungen. De ägnade några sekunder åt att försöka komma på var de hade sett den mannen förut. Plötsligt insåg folket vem det var och var de hade sett honom förut.
- D-d-d-det är ju… du! Hörde man personer i skaran, som tittade på kungen, stamma.
- Ja, det är jag, svarade Kungen, och jag vill att ni ska hjälpa mig med en liten sak. Att hjälpa mig att storma palatset! Är ni med mig?!
Folk skaran tittade ner i marken och såg ytterst frånvarande ut, vissa gick tillbaka till sina sysslor, andra började ”bua” och ett fåtal började kasta frukt och grönsaker på kungen.
Kungen harklade sig.
- Ni får naturligtvis en belöning!

Folk slutade med det dem gjorde och tystnade. Plötsligt började alla hurra hysteriskt. Det lät ungefär som en hord bufflar under parningsperioden. Kungen och Arthur tittade förvånat på folket, där efter tittade de på varandra, och där efter tittade dem på folket igen.
- Jag tar det som ett ja…? sa kungen.

Och så började folket spring med högafflar och facklor mot palatset blinda av raseri, och därför märkte de inte att det var en 9 meter tjock, och därför väldigt hård mur runt palatset. De sprang rakt in i den. Det lät ungefär så här när en efter en av mannarna knockades av den tjocka muren; dunk dunki dunk dunk dunko dunk dunkoliro.
- Hur många kan fortfarande stå på benen, frågade kungen Arthur.
- Hmm… ungefär 10 skulle jag tro, svarade Arthur.
- Hur ska vi ta oss in frågade en av mannarna.
- Varför tar vi inte bara dörren, sa en halv knockad smed.
- Därför det gör man inte om man ska attackera någon! Svarade en rörmokare.
- Ja, men jag tänkte, varför får man inte göra det? Sa smeden, som för den delen hette Harald Halvtokig.
- Därför att… hmm… ja, det kan man undra, sa rörmokaren.
- Jag tror det är någon typ av regel, sa en frukthandlare vid namn Martin mandarin.
- Tig, sa kungen, vi tar dörren.
- Men…, sa Herr Halvtokig.
- Inga ”men”! Sa konungen och gick mot dörren och knackade på.
En lucka i dörren öppnades av en portvakt.
– Lösen! Väste portvakten.
– Hmm… vad har ni nu igen? Sa kungen.
– Salami korven sjunger i höga tallen, sa vakten.
– Jaha, okej: salami korven sjunger i höga tallen.
– Kom in då, sa vakten och öppnade porten.

Den lilla skaran gick in i slottet. De sprang upp för en trappa och upp till tronsalen.
- Så vi möts igen! Sa kungen.
- Hur kom du hit?! Sa fejkkungen.
- Vi tog dörren som vanliga människor, sa kungen.
- Grr… morrade fejkkungen, vakter!!!!!
Plötsligt dundrade det in massor med vakter i salen.

– Motattaaaack!!! Skrek kungen (den riktige).
Det utbröt en häftig strid mellan fejkkungens vakter och ...