Carl Micheal Bellman

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hans kropp må vara död, men Bellman kommer alltid att leva vidare. Han finns överallt – snaps visor, barnsånger, och t o m i roliga historier. Ja, vad vi än finner Bellman, i vilken typ av sång, förknippas det ofta med glädje. Det är just därför jag valt att skriva om Carl Michael Bellman…

Lite historia
Den 4 februari 1740 februari föddes den pojke som skulle betyda så mycket för Sverige, Carl Michael Bellman. Han var Johan Arent Bellman och Catarina Hermonias förstfödde son.
Carls familj hade flyttat till Sverige 50 år tidigare och då bosatte de sig i trakterna kring Stockholm och Uppsala.

När han föddes, bodde familjen i ett hus vid "Hornsgatspuckeln", som ligger på södermalm i Stockholm men de flyttade 1743 till gatan som döptes efter Bellman, Bellmansgatan 24.
Bellman blev mycket religiöst uppfostrad av en privatlärare och som sexåring började han som elev på Mariaskolan. Redan när Bellman var tonåring, 14 år faktiskt, så insåg hans föräldrar att han hade en litterär begåvning, och han fick nu byta lärare som kunde lyfta upp denna begåvning hos Bellman. Läraren, Claes Ludvig Ennes tyckte Bellman mycket bra om, mycket p g a att han fick lära sig att ”hantera Apollos lyra”.
Bellman begåvning upptäcks
Tonåren var en mycket framåtdrivande tid för Bellman, eftersom han redan som femtonåring skrivit flera poesier och dikter, det finns t o m sägner om att han en tid, i feber yra talade allting på vers. Föräldrarna förstår då att det i Bellman bor en litterär begåvning och låter sammankalla familjens intellektuella bekanta till ett rådslag.

Då Bellman var 17år gav han ut sina första två böcker som han själv hade översatt. Som artonåring kom han in på Uppsala universitet men där gick han inte länge. Många har pratat mycket om att Bellman bara använde sin tid på universitetet till nöjen och uteliv.

Han brydde sig inte särskilt mycket om politik, filosofi eller vetenskap. Men den konstnärliga sidan av honom är mer djup i vissa stunder. Han kunde vara en mycket känslig person och stor skildrare av livet. Att Bellman är rolig är sant, men att han skulle vara en glad och lättsinnig person är en nog fördom, så som jag ser det. I sina texter blandar han myt och realism, satir och allvar, festglädje och dödsångest. Det var annat än övriga författare på denna tid. Han försökte heller inte smyga under bordet med att beskriva de mindre vackra sidorna av Stockholms sociala verklighet. Hans val av ämnen när han skrev och hans sätt att beskriva människor ansåg vissa personer stötande. De personer han skrev om tillhörde ofta det lägsta sociala skiktet i samhället. Som i Fredmans epistlar där huvudpersonerna är alkoholister och horor, där han även uppmanar till att supa och förlusta sig. Men han skrev med lidelse och sympati, såg aldrig ned på dem han skildrade och tyckte heller inte synd om dem. Bellman är inte bara känd för hans alla sånger, utan han framstår också som en utav Sveriges mest kända poet!
Stockholm under 1760-talet
Stockholm var under 1760-talet fortfarande en högkonjunktur, och det fanns gott om pengar, tid och nöjen. Men kriget på kontinenten gjorde snart Sveriges ekonomi sämre. En ekonomisk kris bröt ut. Folk, fattig och ledsna. Man börjar nu supa på kvällarna, utan pengar, så man lånar. Det blir ett sätt att tillfredställa sig. Bellman var inget undantag! Och familjen Bellman drabbades otroligt hårt av detta, pappan tvingades göra konkurs.

Huvuddelen av Stockholms 72 000 invånare bodde i staden mellan broarna, i raka höga hus, med små gränder. Det var smutsigt och trångt. Smutsen och avföringen slängdes bara direkt ut på gatan och bildade gyttja. Stockholm hade nu sin kristid, hela staden stank. Sjukdomar spred sig, p g a den dåliga hygien som rådde i staden.
Bellmans i konkurs
Bellman och hans familj var som många familjer under denna tid mycket fattiga, och efter många års festande och nöjen tvingades han fly till Norge p.g.a. skulderna han bar på, som nu hade uppnått 18 000 riksdaler, som på denna tid var en mycket stor summa om var så fattig som många var. Bellman bodde i Norge ett tag, i hopp om att man i Sverige skulle glömma hans skulder. Men så en dag fick Bellman ett kungligt lejdebrev som sa att han genast skulle resa tillbaka och betala tillbaka sina skulder. Bellman var då tvungen att resa tillbaka. Ack, framtiden såg under denna tid inte särskilt ljus ut för vår stackars Bellman. Resten av hans familj drabbades även dem av en dålig ekonomi och de tvingades flytta. Johan Arent Bellman (Bellmans fader) var tvungen att sluta arbeta pga. hans sjukdom. Bellman lämnade nu in en konkursansökan och klarade sig undan sina skulder, så nu kunde han börja om på nytt.



1765 dog både Bellman föräldrar, men trots denne tuffa tid kom Bellman ordentligt igång med sina dryckesvisor och bibelparodier, en utav hans mest kända sånger skrev han under denna tid, Gubben Noach vilken kyrkan försökte förbjuda. Han var mycket stolt över sina verk, och visade mer än gärna upp dem för sina vänner och bekanta. Han började göra framträdanden i vännernas hem och folket drogs till hans verser, det blev en slags allmän konsertsal. Hans rykte spred sig snabbt och många ville se och lyssna på den man som så många pratade om. Bellman blev nu känd och han var mycket framgångsrik. År 1770 började han skriva på Fredmans epistlar som är en mycket känd samling av texter som han skrivit.

Bellman möter den dåvarande kungen
Kung Gustaf III genomförde en statskupp den 19 augusti 1772, och Bellman hade tidigare komponerat en sång, döpt till ”Gustafs Skål”. Denna sång lärde Bellman ut till några officerare i flottan som sedan sjöng sången för Gustaf III när han var där på visitation. Detta gjorde att ”Gustafs Skål” blev populär och den blev snart kungen symbols sång. Kungen var mycket omtyckt av framför allt alla konstnärer och musiker eftersom kungen själv hade ett stort intresse för sång och konst, och han älskade speciellt opera. Bellman blev en gång inbjuden till kungen för att spela för honom, han spelade sitt försök inom operagenren, Fiskarena. Kungen blev mycket road av detta och Bellman fick nu i uppgift att komma till slottet och spela för kungen, varje onsdagskväll. Bellmans opera blev dock aldrig någon succé.


Den bäste Kung, som Norden äger:
Han ej tål,
Att viktskåln ojämt väger.
Att viktskåln ojämt väger.
God och glad,
Han Ilskans röst föraktar
Samt avaktar
Och betraktar
Dårskap i sin grad.
Dårskap i sin grad.
Sådan Kung
Är värd att styra Sveriges öden:
Rask och ung,
Ej rådlös uti nöden.
Ej rådlös uti nöden.
Wasa Ätt
Har aldrig lärt att svika,
Aldrig tvika,
Men att fika
Till att göra rätt.
Till att göra rätt.

Skaffar sig familj
1777 under sommaren träffade Bellman den många år yngre flickan Louisa Fredrika Grönlund. De blev förälskade och det dröjde inte länge förrän de gifte sig. Bellman blev nu utsedd av kungen till notarie för bondeståndet i riksdagen och han fick i uppdrag att hålla bönderna på gott humör så att de var villiga att rösta ja, t.ex. till skatteökningar och sådant som folket var mycket skeptiska till, och allra minst bönderna! Som tack för att Bellman tog sig an detta svåra uppdrag lät kungen måla av Bellman till den kungliga porträttsamlingen.

Louisa och Bellman fick sitt första barn 1781, en son som döptes till Gustaf. Fyra år senare föddes deras andra son, Elis. 1787 föder dem Carl. Prins Carl, som kom att heta hertig Carl och senare Carl XIII, var den som Bellman namngivit sin son efter.
Samma år dog dessvärre Elis i kopporna. Att mista en utav sina söner tog Bellman mycket hårt (vilket jag i allra högsta grad förstår!), och i sin sorg skrev Bellman en vaggvisa som heter Lilla Charles, sov sött i frid. 1790 blev Louisa sjuk i samband med tredje graviditet. Familjen fick ändå ännu en son, Adolf. Bellman var nu en stolt fader till tre söner, och så Elis som dog.

Fredmans epistlar
Att få Fredmans epistlar utgivna hade läge varit Bellmans största mål. Han hade flera gånger försökt, men hade blivit tvungen att ge upp. Men han träffade två människor, vid namn Olof Åhlström som hade ensamrätt på nottryckande i Sverige, och Erik Weste som tog initiativet att ge ut en samling av Bellmans sånger. Han hade börjat tappa hoppet om att få sina texter tryckta, men när dessa dök upp, växte hoppet, på nytt.

Många tyckte dock att texterna skulle bearbetas eftersom de ofta innehöll så ovårdat språk. Under denna tid skrev Bellman även nya verk, bland annat de s.k. Djurgårdspastoalerna. 1790 blev Fredmans epistlar tryckta och året därpå kom sångerna ut. För detta blev Carl tilldelad Lundbladska priset av Svenska Akademin.

Bellman gjorde en hel del tillfällesdiktning som han skrev vid t.ex. födelsedagar, dop och bröllop. En del av dessa dikter var beställda av andra mot betalning och tillfällesdiktningen utgör en tredjedel av hela hans produktion.

Den sista tiden
När kungen blev mördad (skjuten) försvann Bellmans alla försvarare och hans liv föll i spillror, åter. Skulderna blev allt större och han hamnade i fängelse. I fängelset började han på sin levernesbeskrivning, som dock aldrig blev avslutad. Bellmans vänner kämpade för at få ut sin vän ur arresten, men när han väl blev frisläppt, var han svårt sjuk. När han kom ut därifrån var han svårt sjuk i lungsot och den elfte februari 1795 dog Bellman. Han begravdes på Klara kyrkogård.

Egna tankar
Efter att ha lärt mig, och forskat om Bellman så förstår jag att han inte hade det så lätt, som så många andra på denna tid i Sverige. Innan jag började skriva om honom, visste jag bara att han var en ”festprisse” – som slösade alla sina pengar på att roa sig. Men jag måste säga, nu förstår jag varför. Han hade det inte lätt, när livet är svårt och jobbigt, vill man bara glömma. Så visst kan man säga att Bellman hamnade i en ond cirkel. Men vad jag har förstått, var han inte ensam om det. Ett smutsigt Sverige – ett icke fungerande samhälle.

Men hur kommer det sig att Bellman, och alla hans verk förknippas till glädje, då han själv levde ett ganska eländigt liv? Jag tror det beror på hans alla texter, som handlar om ganska allvarliga saker, alkohol, prostitution, fattigdom, men Bellman kunde konsten att skriva i en glad ton, samtidigt som man inser allvaret. Som den här texten, uttagen ur Fredmans epistel nr 30. Texten handlar om döden, men Bellman uppmanar då denne Movitz, att supa sig full, och se det på den ljusa sidan;
”Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
- - - Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår.”

En sak jag la märke till när jag läste hans dikter, sånger och texter var att han hela tiden använder sig av vissa huvudpersoner, skriver till, och om dem. I Fredmans epistlar använder han sig av ungefär samma personer, bl a Mollberg, Movitz, Fredman och Ulla Winblad. Fredman var en gammal urmakare som förekommer mest i Bellmans texter, fast den ”riktige” Fredman avled innan Bellman var född. Alla olika porträtt i texterna, är egentligen inga realistiska porträtt, utan de är mer som talrör för vad Bellman kände för stunden, då han skrev.

Ofta när Bellman skrev sina texter, var han förmodligen berusad, för texterna blottar hans starka känslor melankoliska, sorgsna, glada och humoristiska.

Jag tycker mycket om hans texter, jag tycker det verkar som om Bellman var en munter människa trots omständigheterna. Eller så är det raka motsatsen, att han var oerhört tungsint och dyster och lägger en satirisk ton…

Hans texter är roliga, och intressanta. Jag tycker bara det kan vara lite jobbigt med gammalsvenska, då man t.ex. skriver bokstaven F istället för bokstaven V, o s v. Dikter, och texter handlar ofta om känslor, kärlek och dysterhet.

Hur nu Bellman var som person, måste han ha gjort ett glatt utryck, idag stöter vi ju på Bellman i dessa roliga historier, då en Ryss, en Tysk och en Bellman är ute på olika ”uppdrag”, då Bellman framkommer som den mest korkade, och är anledningen till att historierna blir roliga!

Bellman, en tysk och en ryss skröt över vem som hade snabbaste tågen.
- I mitt land går tågen så fort att man måste skruva fast borden i restaurangvagnen, sa tysken.
- I mitt land går tågen så fort att passagerarna måste ha säkerhetsbälte, sa ryssen.
- I mitt land går tågen så fort att man måste spika fast målarfärgen, sa Bellman.

En av Bellmans texter, jag tycker mycket om, är Vaggvisa för min son Carl, som jag redan hade stött på innan jag började detta arbete. Jag har hört visan, som liten, och därför betyder den mycket för mig. Den har en sorgsen stämma, och den är ganska hemsk. Man blir nästan lite ledsen när man läser den, som Bellman skriver ”Världen ä...