Love - Legendariskt 60-talsband

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1996. Arthur Lee, grundare av det legendariska västkustbandet, befinner inne i en Kalifornisk domstol. Han står åtalad enligt den omdebatterade ”Three Strikes” lagen som innebär att om man ertappas för tre brott åker man in i fängelse automatiskt. Lee har burit ett vapen utan licens.
Domen lyder 10-12 år och hoppet hos de ännu kvarvarande och engagerade fansen om en comeback går i graven.



LOVE, ETT VACKERT spelande folkpunkigt rockband från sextiotalets senare del är en smärre parantes i vår rockhistoria, trots dess påtagliga influens. De influerade är så namnkunniga att man undrar om det inte skulle räcka som tillfredställelse att få deras gillande, om inte annat nu i efterhand. Jim Morrison, Jimi Hendrix och Rolling Stones är bland de mest framgångsrika av Loves tidiga beundrare och Jim Morrison ska enligt historien ha sagt att ”nån gång vill jag ha ett band som är lika framgångsrika som Love”. Men vad hände? Varför innehar inte detta gräs-rotsband (som ironiskt nog en gång kallade sig ”The Grass Roots”) en mycket högre status tillsammans med bland andra de tre förstnämnda? Svaren finns där, anledningarna är många men dom knyter alla samman till en person, bandledaren Arthur Lee.

LEE, SOM VAR HJÄRNAN i sammanhanget, grundade i mitten av sextiotalet the Grass Roots i Los Angeles, som efter att ett annat band med samma namn blivit framgångsrika fick byta till gulliga Love. Han sjöng, skrev låtarna och spelade akustisk gitarr. Och var svart. Bandet var nämligen ett av de allra första rasblandade rockbanden i USA och en rockande, svart man var något man sällan tidigare skådat. Ännu en afroamerikan, Johnny Echols, spelade ledgitarr och Bryan MacLean stod för kompgitarren. MacLean har sernare fått se ett allt större gillande för sina få kontributioner i form av låtskrivande för gruppen, färre än ett tiotal låtar över tre album. Men det är låtar som odisputerbart tillhör varje skivas absoluta topp (om någon sådan kan existera i en nära perfekt repertoar) och för bandets mest kända låt ”Alone Again Or” stod han, den blyge, djupt kristne MacLean.
Vidare hade man basisten Ken Forssi, vars fylliga och vackra bas på ett unikt sätt kompletterar de stilfulla kompositionerna som ofta drevs av de spanska gitarrerna. Helt klart är att Forssis bas hade en väldigt egen och framstående roll i Loves musik, och vissa låtar drevs rakt igenom av den tjocka basen, något som sällan hördes under denna period. Till sist hade man en medlem som medverkade på de två första skivorna, den självbetitlade Love (1966) och halva mästerverket Da Capo (1967), en som endast medverkade på den sistnämnda samt en som var med på Da Capo och klassikern Forever Changes (1967). Den första, Alban ’Snoopy’ Pfisterer, spelade slagverk, den andre, Tjay Cantrelli, spelade flöjt och saxofon och den tredje, Michael Stuart, spelade slagverk tillsammans med Pfisterer på Da Capo och ensam på Forever Changes. Dessa sju är de klassiska Love, även om man kan exkludera Cantrelli och Pfisterer i och med deras frånvaro från ”Forever Changes”.

I SIN FÖRSTA inkarnation väckte bandet hyfsat stor uppmärksamhet i och med deras punkiga stil, speciellt på sättet trummorna spelades men också i det att den spelades i samband med folk och pop. Burt Bacharach sägs inte varit särdeles glad över att höra den upphottade versionen av hans söta My Little Red Book, som blev deras första singel och första mindre hit i Los Angeles.

LOS ANGELES VAR också platsen där allt ägde rum. På Sunset Strip i Hollywood var de smärre kungar och allas gullegrisar. Stammisar var de på bland annat Whiskey A Go-Go, som knappt kan ha undgått att husera någon av de viktiga västkustartisterna på 60-talet åtminstone en gång. Här spelade de för en mix av ”anyone who is anyone” (de inledningsvis nämnda inräknade), L.A:s rockjournalister och hippiefolk. Härifrån skulle inte steget till att bli riks- och slutligen världserkända musiker vara långt om det inte var för den smått underlige Arthur Lee. Han vägrade nämligen spela någon som helst annan stans än i L.A. med omnejd och vägrade göra TV-framträdanden, något som visade sig bli den första dödsstöten för gruppen.
”Faktum är att jag aldrig kom väl överens med Arthur, det var det inte många som gjorde. Han var ledaren och han visste om det och han gjorde som han ville. Sen misstänkte vi att han var dödsrädd för att flyga också”, berättar trummisen Michael Stuart-Ware, som jag fått tag på via hans förlag, med en påtaglig detaljskärpa.
”Jag kommer ihåg allting som om det vore igår”, försäkrar han.

TILL DEN ANDRA skivan ville Lee utveckla ljudbilden, från det primitivt punkiga till mer regelrätta kompositioner där hans vidunderliga känsla för nyskapande element kunde komma till sin rätt (Ingen som hört ”The Good Humor-Man He Sees Everything Like This” kommer någonsin att glömma första gången de hörde det surrealistiskt cd-aktiga hackandet som avbryter den fina popsymfonin). Samtidigt ville han även fånga bandets energiska liveshow.
Resultatet blev ”Da Capo”, som utkom tidigt 1967, innan ”The Summer Of Love” (ingen koppling), en tragisk diamant med en halvt oslipad sida. Dom första ”six sides of an unshined diamond” uppfyllde galant och med marginal nog för tio skivor de första kriterierna. Det var musik som på ett sätt som aldrig förr fånga essensen i hela rörelsen och atmosfären just dom där åren 1966 till 67. Texterna handlar om kärlek, barndomsminnen, resor till Mexico och allt däremellan. För i Arthur Lees texter går att tolka in närmast vad som helst, eller ingenting alls. Sina ytterst abstrakta visioner skulle han komma att utveckla till nästa skiva.
Den sjunde låten på skivan, ”Revelation”, som för övrigt var världens första låt att täcka en hel vinylsida med sina tjugo minuter, var ett förödande utdraget jam, inspelad i studio men tänkt att fånga livekänslan, som i sin sista-minuten-omarbetning resulterade i en helt annan låt än ursprungslåten, kallad ”John Lee Hooker”. Antalet människor som gråtit sig till sömns vetandes att resten av de 20 minuterna förutom de första makalösa 15 kunde hållit samma klass är omöjligt att fastställa men det bör röra sig om tusental.
Den helt nyskapande ”Seven & Seven Is”, med den dundrande basen och de andtappande trummorna släpptes som första singel och blev deras största hit, med en 33e placering på den brittiska Top 40-listan.

DET ÄR NU det började knaka i fogarna. Arthur Lee berättar om stämningen i fodralet till Forever Changes:
”När jag gjorde den här skivan trodde jag att jag skulle dö, det här var mina sista ord. Jag var 26. Jag hade alltid haft en känsla av att nära jag skulle dö, eller förmultna, så skulle jag vara runt 26... nåt sånt.” Faktum är att han vid den här tiden var 22 men det får man ha något slags överseende med. Gruppen hade efter Da Capo-spelningarna sakta glidit isär och säckat ihop. Man spelade otajt, medlemmerna var enligt Lee för stenade och det fanns ingen vilja och energi kvar i detta världens kanske första punkrockband.
”Alla i bandet hade ett hus, en bil, en skrytig Cadillac. Dom behövde inte mej. Pengarna skämde bort dom, skämde bort mej med.” Det bör tilläggas att Lee aldrig varit varken taktfull eller ödmjuk.
Ställd inför en halvt existerande grupp väljer producenten Jac Holzman att anställa studiomusiker. Tanken var att Arthur skulle sjunga och att Brian MacLean skulle sjunga lite bakgrundsvokaler förutom sina egna kompositioner. Två låtar spelades in på detta sätt, innan resterna av bandet, som var med vid dessa inspelningar, insåg hur knasiga dom varit, ryckte upp sig och tänkte inte mer på inre konflikter så länge inspelningen av skivan varade.

PRECIS SOM med Da Capo, tog Love ett stort kliv längre ut i ingenmansland med skivan som kom i slutet av hippieåret 1967. Som borta var de distade elgitarrerna, ersatta av akustiska, kvar var energin som flödade ur även de mest stilfulla låtarna. Det mest påfallande tillägget var dock orkestreringen. Ett flertal band, bland andra the Beatles och the Doors, hade experimenterat med det och gjort fina skivor men som vanligt stod detta ut ur mängden. Lee och dirigenten David Angel inkorporerade blås och strängar så sömlöst naturligt, så vackert. Vackert är det bästa ordet för att förklara en skiva som denna. Skönhet i sin renaste form.

Av låtarna på skivan (varav knappt någon associerar till texterna) som ”A House Is Not A Motel”, ”Andmoreagain”, ”Bummer In The Summer” och ”Maybe The People Would Be The Times or Between Clark and Hilldale” finner man Loves förmodligen mest (er)kända låt: ”Alone Again Or”. Ironiskt nog komponerad av Brian MacLean men mer eller mindre genomförd av Arthur Lee. Till exempel överdubbade han sin egen röst över MacLeans får att göra låten ”bättre” och mycket tyder på att det var Lee, som alltid ville vara hipp och mystisk, la till det tankeframkallande ”Or” i titeln. På grund av denna mindre hit som medverkat i bland annat en del reklamfilmer kunde MacLean leva ett gott liv som pastor i en mindre amerikansk stad fram till sin död i slutet av 1998.
Reaktionerna på skivan blev de mest positiva hittills och sålde mest av alla skivor som skulle komma. Men efter Forever Changes fanns nästan inget kvar av det struliga bandet med energi och balans som motto i sin musik. Efter inspelningarna gick alla sina egna vägar och Arthur Lee kämpade förgäves vidare med en annan uppsättning musiker bakom sig under samma namn. Magin var borta och så var också lovorden. Lee fortsatte sina misslyckade projekt under sjuttio och...