Théresè Raquin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Èmil Zola (1840-1902) är författaren bakom denna vågade roman vid namn Thérèse Raquin som är en både provocerande, vetenskaplig och mycket tankeväckande roman för den som orkar och vill titta lite djupare.
Den är väl genomtänkt och då syftar jag först och främst på Émils nästintill fullkomliga betéendevetande. Han skriver som om situationen i boken är något han på nära håll själv fått se utan att själv vara involverad.
Handlingen utspelar sig under slutet av 1860-talet, under samma tid som Frankrike demonstrerade sin ekonomiska och politiska makt på den stora världsutställningen i Paris.

Émil Zola visar verkligheten som den kan och kunde vara under den här tiden och vill göra det vetenskapligt men man känner att han dras mot ett mer psykologiskt och känslomässigt plan i sitt berättande.
I sina förord till romanens andra upplaga 1868 säger Émil skriver Émil själv att han velat studera temperament och inte karaktärer. Han menar att han utgått ifrån grunden och påpekar att den är skriven i vetenskapligt syfte.

Det som för mig personligen är anledningen till att Thérèse Raquin etsat sig fast hos mig är de omoraliska känslor Émil lyckas få mig att känna under bokens handling, och känslan att inte vilja erkänna det. Inte ens för mig själv.
När Émil säger sig ha valt personer som han valt att gestalta som varelser utan fri vilja ser jag tydligt hur han låter bokens huvudpersoner, Thérèse och Laurent, styras av sina känslor på så sätt att de helt styr deras tankar och handlingar. Deras nyväckta enorma kärlekslängtan formas som till stark laddningoch vi får följa hur deras begär driver de båda till ett mord. Deras känslor utför en handling där konsekvenserna blir alldeles för tunga för samvetet att bära.

Émil försöker genom denna roman visa oss vilka allvarliga störningar som kan uppstå då man sätter samman två så olika naturer som han själv gjort i Thérèse Raquin. Han säger sig ha skrivit romanen som en fysiologisk fallstudie där hans enda avsikt var att studera händelseförloppet vid sammanförandet av två ”människodjur”, dvs två människor som bara följer sina behov och instinkter på sin väg mot tillfredställelse. Studera hur de förändras och byter personlighet i takt med förändringarna kring dessa två, eller som Èmil själv förklarar det;
Studiet av temperamentet och de djupa förändringarna av organismen på grund av miljöns och omständigheternas tryck.

I boken får man följa Thérèse, en kvinna som redan som spädbarn lämnas att växa upp hos sin faster och hennes ständigt febersjuke son. Citat; Thérèse växte upp, sov i samma säng som Camille, under sin fasters ljumma smekningar. Hon hade en järnhälsa och sköttes som ett klent barn, fick dela medikamenterna som kusinen tog, hölls instängd i den varma luften i den lille sjuklingens rum. I timmar kunde hon sitta hukad framför brasan, tankfullt stirrande in i lågorna utan att slå ner ögonlocken.

Detta påtvingade liv där hon var tvungen att ge avkall på både känslor och handlingar, i en påtvingad hänsyn för den ständigt febersjuke Camille, gjorde henne inåtvänd. Hon pratade tyst, gick ljudlöst och kunde sitta orörlig på en stol med ögonen öppna och utan blick.





Under handlingens gång känner man Thérèses inte helt naturliga respekt gentemot sin styvmor. En känsla av att hon känner att hon står i skuld eftersom hennes faster trots allt ”öppnat sitt hem” för henne. När Mme Raquins nästan självklara tanke dyker upp i boken, att de båda kusinerna ska gifta sig, blir det inga större reaktioner. Eftersom Thérèse och Camille växt upp tillsammans, och det under både förtryckta och märkliga förhållanden finns det inte några heta känslor dom emellan. Inte ens någon form av syskonkärlek existerar, mer ett stilla ogillande och nästintill lite äcklande känslor, tydligast från Thérèses sida sett. Som om de tvingats acceptera varandras ständiga närvaro. Säkert ligger det i Thérèses sida en form av avundsjuka och bitterhet då Camille fått vissa privilegier eftersom att han jämt var sjuk. Camille överlevde mot förmodan alla de febrar och sjukdomar han slag i slag drabbades av och växte upp till en liten grå och klen man. Camille fick tex, till skillnad från Thérèse, vilopauser med jämna mellanrum. Han fick också gå i skola och lära sig både läsa och skriva. Camilles personlighet formades efter sin mors överbeskyddande och daltande till en, vad jag uppfattar som, en lite arrogant och kontrollerande karaktär.

När den unge, starke och manlige Laurent stiger in i handlingen känner man nästan omedelbart spänningen mellan honom och Thérèse Raquin. Laurent är en gammal bekant till Camille så han umgås med det gifta paret utan att Camille någonsin anar något.
I takt med den växande kärleken mellan Laurent och Camille föds också tanken och den för dom enda tänkbara utvägen för att de älskande två ska få varandra.
Camille måste tas ur vägen. Under en utflyktsdag då den icke simkunnige Camille övertalas att för stunden inte tänka på sin rädsla för vatten slänger Laurent i honom i sjön ifrån ekan de tre ror. Thérèse gör inget för att stoppa Laurent.
Laurent lyckas få händelsen att se ut som en olycka eftersom han själv kantrar båten när han ser att Camille slutat kämpa. Alla tror Laurent och han får till och med lite ros för att han lytt Camilles råd och räddat hans fru undan samma öde.

Efter mordet på Camille börjar de bådas samvete sakta viska i dem. De tycks se Camilles vattenfyllda kropp överallt och viskningarna går sakta men växande över till allt starkare paranoia och skrik i deras inre. Den förut så ivriga och starka längtan att äntligen få vara nära varandra utan hindret Camille går över till ett ständigt påminnande om det brott de båda begått. Istället för kärlek byts känslorna ut mot rysningar och synen av Camille blir mer påträngande.

Som läsare kände jag mig till en början mer rädd för att mordet skulle avslöjas för antingen den sörjande Mme Raquin eller polisen än avsky för den känsla jag moraliskt borde ha i den vetskap att jag faktiskt vittnat om ett mord. Allt efter sidornas försvinnande i boken växte min rädsla tillsammans med Thérèse och Laurent och jag ville precis som dom att allt skulle sluta lyckligt harmoniskt. Som en, pga känslornas styrka, försenad moralisk reaktion.

Då den mot slutet numera sjuke totalförlamade Mme Raquin även hon får reda på sanningen känner jag bara skuld. En underlig känsla av att jag borde ha känt långt tidigare att det här mordet verkligen var fel. Om inte Thérèse Raquins och Laurents samvete sakta väckts och fått dem att ”betala” för sin handling, hade då även jag fått den lugnande känslan att de båda älskande fick varandra till slut? Utan en tanke på det brott de faktiskt begått?



Èmil Zola låter handlingen styras av Thérèse och Laurents tankar och känslor och det är genom just tankar och känslor vi lär känna de båda huvudpersonerna. Mme Raquin och Camille gestaltar han via handlingar eller ord. Visst låter Zola oss följa en eller två tankar ifrån dessa två, fast inte alls i samma utsträckning som Thérèse och Laurent.

Eftersom handlingen tagit tag i mig med sådan kraft som den faktiskt gjort måste jag erkänna att jag inte ägnat en tanke åt hur Èmil använt språket i sin roman. Vad jag med säkerhet kan säga är att han skriver på ett gripande och lättförståligt sä...