Kvinnligt författarskap under medeltiden
22128 visningar
uppladdat: 2005-02-11
uppladdat: 2005-02-11
Inactive member
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare.
Kommentera arbete
När jag var på biblioteket och frågade efter böcker om och/eller av kvinnliga författare under medeltiden, fick jag frågan: ”Fanns det några sådana?” Jag leddes till litteraturhistorierna om medeltiden, men bibliotekarien hittade inget. När han gått tittade jag runt lite själv och hittade då flera användbara böcker i ämnet. Det här var alltså en ganska talande upplevelse, för så länge människan kunnat skriva så har det också funnits kvinnliga författare. Den första kända författaren överhuvudtaget var faktiskt en sumerisk prästinna för mer än 4000 år sedan.
För även om män har förminskat kvinnors värde har vi inte försvunnit, bara varit i det närmaste osynliga.
Metoddiskussion
Till det här arbetet har jag letat information i litteraturhistorier, en historiebok, biografier och bibliografier på Internet. Genom dessa källor har jag kunnat pussla ihop en bra helhetsbild.
Källdiskussion
Kvinnliga författare:
Kvinnornas litteraturhistoria från antiken till våra dagar. Under redaktion av
Susanna Roxman.
Mycket detaljerad och omfångsrik litteraturhistoria om uteslutande kvinnliga författare. Objektiv.
Den dynamiska medeltiden, av Michael Nordberg.
Inte enbart en litteraturhistoria, men med avsnitt om några medeltida kvinnliga författare.
Den här boken var om medeltiden och dess invånare i allmänhet och författaravsnitten ett led i kapitel om hur män och kvinnor levde. Objektiv.
http://www.pinn.net/~sunshine/march99/pizan3.html
En mycket värdefull engelsk avhandling där jag hittade detaljerad information om Christine de Pizan. Hemsidan är en feministisk site för kvinnans fri och- rättigheter. Avhandlingen är skriven om en man. I faktaavseende är den objektivt skriven.
http://mockingbird.creighton.edu/english/fajardo/teaching/eng340/marie_de_france.htm
Engelsk uppsats om Marie de France, innehållande en bibliografi i urval. Objektiv.
http://members.fortunecity.com/mighty39/litframe.html?http%3A//members.fortunecity.com/mighty39/literature.html
Sida innehållande hela Lanval på engelska. Hemsidan innehåller länkar till gamla sagor och sägner. Möjligt att det inte är en exakt översättning.
http://www.sokaren.se/INDEX52.HTML
Svensk sida med en artikel om Hildegard av Bingen, skriven av Kerstin Stina Carlsson. Hemsidan är tidningen Sökaren.
http://www.mp.se/default.asp?mainframe=templates/template_78.asp_Q_avdnr_E_12069_A_number_E_36842
Svenska miljöpartiets sida om Hildegard av Bingen. Här kunde jag hämta texten till en av hennes symfonier. Sidan var koncentrerad på Hildegards kärlek för naturen.
Inledning
För att förklara några av de termer som förekommer i texten så är lai en sorts romantiska, fantastiska noveller på vers. Rondeaux är en sorts dikt med 10-13 versrader som rimmar parvis. Den första raden upprepas två gånger som en refräng. En ballad är en folklig och berättande dikt som ska sjungas, vanligtvis med en refräng. Fabliaux är en komisk berättelse på vers med vardagligt tema. Prosa är en berättelse byggd på vardagligt tal eller skrift utan en ordnad struktur.
Avhandling
Marie de France levde under sent 1100-tal. Hon är främst känd för sina lais, men har också skrivit fabler. Till skillnad från andra kvinnliga författare har hon inkluderats som en värdig medlem i den mansdominerade litteraturhistorien.
Vi vet egentligen inte så mycket om henne som person, men av språket i hennes skrifter kan man dra slutsatsen att hon kunde franska, engelska och latin. Hon skrev dock på fornfranska. Troligen föddes Marie i Normandie och sedan bosatte sig sedan i England.
Angående hennes namn så har hon skrivit att hon heter Marie och är ”de France”, av Frankrike. Man tror att Marie måste ha rört sig i adliga och kungliga kretsar, kanske hade hon också ett visst släktskap med den engelska kungen Henry ??. Flera av hennes dikter är riktade som en hyllning till kungen.
Till Eder ära, ädle konung,
som är så tapper och så hövisk
och ägnar Er åt varje glädje,
och allt gott i Edert hjärta har sin rot,
för Er jag velat samla dessa lais
En del av Maries skrivelser är originalverk, en del är översättningar och en del är fria tolkningar av redan existerande verk. De hade främst syftet att underhålla, troligen inför publik där de reciterades eller sjöngs.
Berättelserna är stavelseräknande, med åtta stavelser i varje versrad. Versen är inte strofindelad och raderna rimmar parvis.
Ämnet är den för tiden så typiska höviska kärleken. Många av motiven har Marie hämtat från den rika keltisk-bretonska sagokulturen.
I Lanval har kung Arthur delat ut presenter, länder och fruar (!) till sina baroner men glömmer den lojala Lanval. Deprimerad och fattig promenerar han på landet och når ett vattendrag där han möter två vackra tjänarinnor. De tar honom till sin rika och vackra härskarinna där han blir hennes älskare mot att han inte avslöjar förhållandet för någon. Drottning Guinevere försöker närma sig Lanval, men han avvisar henne. Drottningen anklagar då Lanval för att vara homosexuell och i sitt försvar skryter han om sin älskades ovanliga skönhet. Han säger till och med att hennes tjänarinnor är vackrare än drottningen. Ännu argare säger Guinevere till kungen att Lanval försökte förföra henne och förolämpade henne. Kungen kräver att Lanval ställs inför rätta. Förtvivlat försöker Lanval sända bud till sin dam, men hon lyssnar inte. Under rättegången är alla baroner delade i frågan, men man kommer överens om att Lanval måste bevisa att han talar sanning. Just då träder hans älskades tjänarinnor in i rättssalen för att bereda väg åt deras härskarinna. Alla ser att tjänarinnorna är vackrare än drottning Guinevere, men när Lanvals älskade kommer kan man konstatera att hon är den vackraste. Hon kräver att Lanval genast blir frisläppt och tillsammans rider dom mot Avalon.
1. The palfrey´s trappings were rich;
under heaven there was no count or king
who could have afforded them all
without selling or mortgaging lands.
She was dressed in this fashion:
2. in a white linen shift
that revealed both her sides
since the lacing was along the side.
Her body was elegant, her hips slim,
her neck whiter than snow on a branch,
3. her eyes bright, her face white,
a beautiful mouth, a well-set nose,
dark eyebrows and an elegant forehead,
her hair curly and rather blond;
golden wire does not shine
4. like her hair in the light.
Her cloak, which she had wrapped around her,
was dark purple.
On her wrist she held a sparrow hawk,
a greyhound followed her.
Kvinnoskildringarna i Lanval är särskilt intressanta. Drottning Guinevere, som brukar skildras som den vackraste och ädlaste av kvinnor är här en avundsjuk intrigmakerska. Lanvals älskade skildras som god, ädel och mystisk. Hon verkar till och med vara av högre status än Lanval i deras parförhållande. I slutscenen när de rider bort tillsammans rider Lanval efter hans älskade på en mindre häst.
”De bägge älskande” handlar om en prinsessa som av sin far endast tillåts gifta sig med den som kan bära henne uppför ett högt berg utan att vila. Prinsessan skaffar en magisk dryck från en kvinnlig släkting som ska göra att hennes älskade orkar. Men han tar inte trolldrycken i tron om att hans kärlek ska ge honom kraft nog. När de kommer upp på berget så dör han av utmattning och prinsessan dör av sorg.
Här är det den kvinnliga släktingen som är intressant. I texten nämns det att hon studerat vid den kända medicinska högskolan i Salerno.
Där har hon läst drygt trettio år
och medicin hon väl förstår.
Hon känner mången trolldomssaft:
örters och rötters dolda kraft.
Vissa forskare anser att det faktiskt fanns utbildade kvinnliga läkare under högmedeltiden som då skulle ha studerat i Salerno. Det är inte helt orimligt eller omöjligt. Senare under medeltiden kunde kvinnor studera vid universiteten i Bologna och Padua. För övrigt så nämns den kvinnliga släktingens studier i förbigående, som om det inte var något överraskande.
Efter att ha läst av och om Maries berättelser så drar jag slutsatsen att hon nog var ganska självsäker i sin roll som kvinna. Dock utan att gå över gränsen och bara dela ut goda egenskaper till sina karaktärer, som ju inte uteslutande var kvinnor. Marie var också uppenbarligen bra på språk och dramatik för det var aldrig tråkigt eller svårt att läsa och förstå. Det märks tydligt att sagorna är keltisk-bretonska. Särskilt på namnen, miljöerna och karaktärerna.
Hildegard av Bingen föddes ca år 1098 i Tyskland. Hon kom från en adlig familj och uppfostrades och undervisades i ett kloster för de högre stånden. När hon blev äldre lämnade Hildegard klostret för att istället grunda ett benediktinerkloster för nunnor där hon själv blev abbedissa. I likhet med vår svenska heliga Birgitta hade Hildegard uppenbarelser som hon lät skrivas ner. Det mest kända verket av henne är nog Scivias som på latin redogör för tjugosex av dessa uppenbarelser.
”Anden är i kroppen som saven i trädet och andens kraft är liksom trädets gestalt. Hur? Förståndet i anden är som grenarnas och bladens växtkraft i trädet, och viljan är som blommorna i trädet, andligheten är som dess första frukt”.
Men Hildegard var väldigt mångsidig. Hon reste mycket och grundade flera kloster. Hon predikade och undervisade, profeterade och skrev många brev till framstående påvar, nunnor, biskopar, regenter, adelsmän och politiker. Hon kunde vara mycket uppfostrande i tonen i dessa brev varav flera har bevarats. Hon var också läkare, teolog, zoolog, geolog, botaniker, poet, kompositör och konstnär! Hon var mystiker, men även utåtriktad.
I boken Physica skrev Hildegard ner biologiska, botaniska och medicinska observationer.
Causae et Curae är en bok om sjukdomar, deras orsak och botemedel. Hon skrev på latin.
I modern tid har flera av hennes kompositioner blivit uppdagade och populära.
Symphonia 19
O grönaste skott var hälsad,
Du som bryter fram i den mildaste vintern
från de heligas bön.
När tiden var inne
för dina grenar att slå ut i blom,
hälsad, hälsad var du,
då solens värme fick din sav att stiga
som doft av balsam.
I dig slog den sköna blomman ut
som gav vällukt
åt alla doftande växter
som var förtorkade.
Och genom den har allt slagit ut
i full grönska.
Himlen lät daggen falla över grödan
och hela marken gladde sig,
att ur sitt sköte
föda fram sin frukt,
och att himlens fåglar
byggde sina reden där.
Så har marken givit människorna föda
och stor är deras glädje när de äter.
Därför, o ljuva Jungfru,
finns all glädje i dig.
Allt det försmådde Eva.
Men till den högste sjung en lovsång nu!
Hildegard av Bingen var och är fortfarande relativt berömd i stora delar av världen. Men berömmelsen kan man väl knappast jämföra med den senare Leonardo da Vincis som hade minst lika många strängar på sin lyra. Men han var ju man.
Jag har fått uppfattningen att Hildegard var en mycket god, moralisk kvinna, värd mer uppskattning.
Christine de Pizan föddes ca 1364 i Venedig. Hennes far, Tommaso di Benvenuto av Pizzano, en doktor i astrologi/astronomi, fick kort därefter anställning som hovastrolog hos kung Charles V i Paris dit han flyttade med fru och barn. Christine undervisades av sin far i latin, filosofi och naturvetenskap, en utbildning likvärdig den som pojkar fick vid den här tiden. Dock fick även flickor i klostren och överklassen en viss bildning under senmedeltiden. Hennes mor protesterade mot Christines utbildning
Det innehållsrika hovbiblioteket bidrog också till Christines utbildning, och där skaffade hon sig kunskap i boktryckarkonsten. Hennes fars goda rykte gjorde att hon träffade många inflytelserika och intellektuella personer.
Vid 15 års ålder giftes Christine bort till en högt uppsatt hovsekreterare, Etienne du Castel av Picardie. Han uppmuntrade Christine att fortsätta sin utbildning och hon har insisterat på att det var ett mycket lyckligt äktenskap.
När kungen dog blev det svårare tider för Christines far vars tjänster inte längre behövdes, han dog fattig. Även hennes man dog efter tio års äktenskap och Christine lämnades ensam att ta hand om tre små barn, en niece och sin mor.
Det är ju mycket troligt att Christine författat förut, men nu började hon i alla fall göra det på allvar och mot betalning. Hennes status inom de högsta franska kretsarna bidrog till att hon anlitades och nu kunde försörja sig på sitt författarskap. Hennes skrifter spred sig snabbt, kopierades flitigt och översattes också tidigt till engelska. Christine de Pizan räknas av många som den första kvinnliga författare som kunde försörja sig på detta sätt.
Tidsmässigt skulle Christine de Pizan kunna räknas till renässansen, men hennes texter följer den medeltida litteraturens versmått, allegorier och även ett återkommande tillbakablickande på hövisk diktning. Hon skrev på prosa och vers, ballader, rondeaux och poesi.
Det som är unikt med Christine, förutom hennes yrke, är att hon var så offensivt feministisk. Hon var inte rädd för att ta sig an och kritisera det utbredda misogyna etablissemanget.
Särskilt ”Romanen om rosen” blev behandlad av henne. Boken skrevs i två omgångar under 1200-talet av två olika författare. Guillaume de Lorris inleder med 4000 versrader, men han dog innan han kunde avsluta det. Jean de Meun fortsatte och avslutade verket med 17 000 versrader, och ändrade då radikalt riktningen. de Lorris del beskrev på allegoriskt och erotiskt vis ett ungt kärleksförhållande. Författaren träder in i en muromgärdad trädgård där han speciellt fäster sig vid en rosenknopp som just ska slå ut. Rosen är alltså symbolen för den unga jungfrun. Känslorna personifieras som Höviskhet, Väl Mött och Fara, Ond Tunga o.s.v.
Jean de Meun däremot, låter de allegoriska figurerna spegla hans syn på samhället och förhållandena mellan män och kvinnor. Han har radikala synpunkter på det mesta och är särskilt föraktfull mot kvinnor. Christine bemötte detta bl.a. genom först ”Berättelsen om rosen” och sedan ”Brev om debatten rörande Romanen om rosen”. ”Romanen om rosen” var fortfarande mycket populär vid Christine de Pizans tid, så det skapade genast debatt om verket och dess syn på kvinnan.
I ”Kvinnostaden” fortsätter Christine sin outtröttliga kamp för kvinnors rykten.
Här får författarinnan i uppdrag av Fru Förnuft, Fru Rättfärdighet och Fru Rättvisa att hjälpa dom bygga upp en stad enbart av framstående kvinnor. Verket är skrivet i tre delar, på prosa och på den lokala dialekten, det sista var något väldigt ovanligt. Det var tänkt att bemöta Boccaccios bok ”Om ryktbara kvinnor” som var den första boken i väst att ta upp dygdiga kvinnor.
Men Boccaccio har bara inkluderat kvinnor från antiken så att han kan peka ut dom som onormala och ovärdiga.
I sin bok svarar Christine de Pizan och tar upp bl.a. bristen på utbildning för kvinnor, anklagelsen att kvinnor inbjuder till våldtäkt, misshandel, besvikelsen när en flicka föds m.m.
I den första delen av ”Kvinnostaden” diskuterar författarinnan och Fru Förnuft anledningen till mäns misogyni. Diskussionen räknas alltså som grunden till staden.
I del två räknar Fru Rättfärdighet upp kvinnor med dygder som integritet, generositet och empati för att utgöra byggstenarna som hon sedan bygger staden av.
I sista delen befolkar Fru Rättvisa staden. Hon börjar med Jungfru Maria, Maria Magdalena och en lång lista med kvinnliga helgon och martyrer.
Ur första delen:
"One day as I was sitting alone in my study surrounded by books on all kinds of subjects, devoting myself to literary studies, my usual habit, my mind dwelt at length on the weighty opinions of various authors whom I had studied for a long time. I looked up from my book, having decided to leave such subtle questions in peace and to relax by reading some small book. By chance a strange volume came into my hands, not one of my own, but one which had been given to me along with some others. When I held it open and saw its title page that it was by Matheolus, I smiled, for though I had never seen it before, I had often heard that like books it discussed respect for women. I thought I would browse through it to amuse myself. I had not been reading for very long when my good mother called me to refresh myself with some supper, for it was evening. Intending to look at it the next day, I put it down. The next morning, again seated in my study as was my habit, I remembered wanting to examine this book by Matheolus. I started to read it and went on for a little while. Because the subject seemed to me not very pleasant for people who do not enjoy lies, and of no use in developing virtue or manners, given its lack of integrity in diction and theme, and after browsing here and there and reading the end, I put it down in order to turn my attention to more elevated and useful study. But just the sight of this book, even though it was of no authority, made me wonder how it happened that so many different men - and learned men among them - have been and are so inclined to express both in speaking and in their treatises and writings so many wicked insults about women and their behavior. Not only one or two and not even just this Matheolus (for this book had a bad name anyways and was intended as a satire) but, more generally, from the treatises of all philosophers and poets and from all the orators - it would take too long to mention their names - it seems that they all speak from one and the same mouth. Thinking deeply about these matters, I began to examine my character and conduct as a natural woman and, similarly, I considered other women whose company I frequently kept, princesses, great ladies, women of the middle and lower classes, who had graciously told me of their most private and intimate thoughts, hoping that I could judge impartially and in good conscience whether the testimony of so many notable men could be true. To the best of my knowledge, no matter how long I confronted or dissected the problem, I could not see or realize how their claims could be true when compared to the natural behavior and character of women. Yet I still argued vehemently against women, saying that it would be impossible that so many famous men - such solemn scholars, possessed of such deep and great understanding, so clear-sighted in all things, as it seemed - could have spoken falsely on so many occasions that I could hardly find a book on morals where, even before I had read it in its entirety, I did not find several chapters or certain sections attacking women, no matter who the author was. This reason alone, in short, made me conclude that, although my intellect did not perceive my own great faults and, likewise, those of other women because of its simpleness and ignorance, it was however truly fitting that such was the case. And so I relied more on the judgment of others than on what I myself felt and knew. I was so transfixed in this line of thinking for such a long time that it seemed as if I were in a stupor. Like a gushing fountain, a series of authorities, whom I recalled one after another, came to mind, along with their opinions on this topic. And I finally decided that God formed a vile creature when He made woman, and I wondered how such a worthy artisan could have designed to make such an abominable work which, from what they say, is the vessel as well as the refuge and abode of every evil and vice. As I was thinking this, a great unhappiness and sadness welled up in my heart, for I detested myself and the entire feminine sex, as though we were monstrosities in nature and in my lament I spoke these words:
"Oh, God, how can this be? For unless I stray from my faith, I must never doubt that your infinite wisdom and most perfect goodness ever created anything which was not good. Did You yourself not create woman in a very special way and since that time did You not give her all those inclinations which it please You for her to have? And how could it be that You could go wrong in anything? Yet look at all these accusations which have been judged, decided, and concluded against women. I do not know how to understand this repugnance. If it is so, fair Lord God, that in fact so many abominations abound in the female sex, for You Yourself say that the testimony of two or three witnesses lends credence, why shall I not doubt that this is true? Alas, God, why did You not let me be born in the world as a man, so that all my inclinations would be to serve You better, and so that I would not stray in anything and would be as perfect as a man is said to be? But since Your kindness has not been extended to me, then forgive my negligence in Your service, most fair Lord God, and may it not displease You, for the servant who receives fewer gifts from his lord is less obliged in his service.´ I spoke these words to God in my lament and a great deal more for a very long time in sad reflections, and in my folly considered myself most unfortunate because God had made me inhabit a female body in this world."
Några andra mycket nämnvärda verk är t. ex ”Boken om de tre dygderna till damernas undervisning”, ”Boken om sederna och gärningarna av den gode kung Charles V”, ”Moralisk lära” ...
...läs fortsättningen genom att logga in dig.
Medlemskap krävs
För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.Kontot skapar du endast via facebook.
Källor för arbetet
Saknas
Kommentarer på arbetet
Inga kommentarer än :(
Liknande arbeten
-
Inactive member
Källhänvisning
Inactive member [2005-02-11] Kvinnligt författarskap under medeltidenMimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3665 [2024-12-01]
Rapportera det här arbetet
Är det något du ogillar med arbetet?
Rapportera