Havets makt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det mörkgröna havet låg utbrett framför hennes fötter. Vinden hade mojnat och nu blåste bara en svag bris som fick havet att se ut som mjukt veckat sidentyg.
Aldrig hade den lilla flickan föreställt sig havet så enormt stort. Hon hade hört folk berätta om det, men aldrig förr stått invid dess kant. Hon kände ett lugn när hon såg ut över det. Vad som helst skulle kunna hända där nere i det mörka vattnet.
Försiktigt klev hon ur sina nya kritvita tygskor. Med något som skulle kunna liknas vid skuldkänslor så smög hon fram över den benvita sanden. Hon njöt när sanden kröp in mellan hennes tår. Det kändes som om tusen lena händer smekte hennes fötter.
Sakta gick hon ner mot vattnet. Hon hade en stark känsla av att hon gjorde något förbjudet. Havet var alldeles för stort för att få se på. Det var ett mäktigt rike som vanliga människor inte fick vidröra med sina smutsiga kroppar. Hon stannade så nära kanten så de små lena vågorna nästan rörde vid hennes tår. Stilla stod hon och såg på dess målmedvetna rörelse. Det såg ut som om havet sträckte sig efter henne, i längtan av att få känna hennes mänskliga värme. Men när vattnet nästan var framme så ändrade det sig och drog sig tillbaka av rädsla. Förundrat såg hon på hur vattnets rörelser tycktes fortsätta sin veliga vandring mot och ifrån henne.
Hon upptäckte inte hur länge hon stått där och tittat, för än hennes hud började knottra sig på hennes överarmar. Då tittade hon upp, och vad hon såg tog all luft ur hennes lungor. Det hon nu beskådade var så vackert och majestätiskt så hon fick en stark känsla av att hon var för liten för att se något sådant hända. Men hon kunde inte förmå sig att stänga sina ögon.
Vattnet var nu inte längre mörkgrönt, utan spelade på världens alla färger. Hon kunde inte förstå hur, men det såg ut som om vattnet brann när det fortsatte att häva sig upp och ner med vindens hjälpsamma bris. I det stora havet fanns eldens alla färger. Gyllene gult som renaste guld, guld som legat orört i en åder i ett berg. Det glänste och glimmade så man blev hungrig. Runt det gula svävade en orange färg som på de allra mognaste apelsiner. Det var så orange
att själva färgen fick henne att känna sig varm ända in i hjärtat. Men det röda upptog ändå allt det andra. När hon såg på de röda vågorna så kunde hon inte tänka. Allt stannade plötsligt till i hennes hjärna. Det röda var den färg som kärleken måste ha, om någon, någon gång kunde fånga den och färgsätta den. Den hade en mer djupröd nyans än alla de jordgubbar, lingon eller rönnbär hon någonsin sett. Inte ens det varma blodet kunde mäta sig med den intensivt vackra färg som havet nu var i. Den eld som brann i havet kantades av en ljust rosa färg, och i den rosa färgen fanns små fluffigt vita moln som hade kantats med guldband. Molnen såg ut som nyvispad grädde som någon hade garnerat med glänsande citronskal.
Aldrig i sitt liv hade den lilla flickan sett något så vackert som den här solnedgången. Alla tankar hade försvunnit. Bara en enda fans kvar; Hon måste bli en dela av allt det här vackra. När hon tog sitt första steg ut i det ljumma vattnet så rös hon. Inte av kyla, utan av den makt och välbehag som strömmade genom henne. Hon kände sig som världens drottning.
Vattnet blev djupare ju längre ut hon kom. Skridande fortsatte hon mot sitt mål. Hela världens lilla havsdrottning skulle nå mitten av den glödande elden. Den vita klänningen flöt om hennes ben som om de små mjuka molnen hade kommit ner och satt sig bredvid henne. Det blev djupare och djupare. Den lilla flickan var nu till hälften täckt av vatten. Men hon kunde inte känna någon rädsla. Allt hon kunde se framför sig var den ljusa väg hon hade framför sig. Nu tycktes det som om allt brann med ännu större lust än innan hon hade börjat sin promenad. Den desperata känslan som nu bar henne framåt var inget som hon hade känt förut. Ett sista steg så skulle hon vara i mitten av allt det underbara.
Men då ändrades bilden. Det sista steget ut till världens lycka blev inte som det var tänkt. Det var där som den silkeslena botten hon hade gått på tog slut. Under henne fanns nu bara vatten. Och så, med ens, så försvann all den vackra eld som hon så förtvivlat hade längtat efter. Runt om henne fanns nu bara det becksvarta vatten som havet egentligen bestod av.
Paniken började strömma upp till hjärnan, och när den passerade hennes hjärta kunde hon själv höra hur det började slå med en hastighet som inte var möjlig för en sådan liten flicka. Så snart paniken hade nått ut till varenda hjärncell så började hon att åla sig. Hon vred och vände på sig, plaskade med sina mjölkvita armar och skrek med sin sköra lilla röst. Men det fanns ingen som kunde höra henne. Det fanns inte mycket krafter kvar i henne efter den långa vandringen ut i vattnet. Snart blev rörelserna segare och kom i otakt. Sedan dröjde det inte länge tills allt blev stilla igen. En sista darrning, sedan började hennes sista färd.
Det kastanjebruna håret flöt som en gloria runt h...