Vägen till Jerusalem

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

På senare år har Jan Guillou börjat intressera sig mer för historia än spioner och mord. Detta visade han speciellt med sin trilogi om Arn. Jag har läst den första boken i den trilogin som heter Vägen till Jerusalem.
Boken handlar om Arn Magnusson och allt som händer omkring honom tills han är 17 år. Arn bodde som liten på gården Arnäs, två dagsritter från Skara. Hans föräldrar är båda från mycket fina släkter. Hans pappa, Magnus Folkesson, är bror till Birger Brosa som i verkligheten har spelar en mycket stor roll för riket Sverige.
När Arn var fem år gammal föll han från en mur. Detta fall skulle ha dödat honom om hans föräldrar inte hade fått hjälp från ovan. De lovar att om Gud låter Arn leva så ska ha bli en Kristi tjänare och gå i kloster. Han överlever men hans föräldrar vill helst glömma vad de lovat. Efter ungefär ett år börjar Sigrid, hans mamma, att få konstiga utslag. De förstår då att det är bäst att skicka Arn i kloster.
Först trivs han inte så bra i klostret Varnhem men efter bara ett par dagar är han som hemma i klostret. Hans mamma dör senare av sina utslag som var en blandning av svinpest och spetälska. Egentligen tog Katolska kyrkan inte in barn som lekbröder, men i Arns fall gjorde de ett undantag.
När Arn är 16 år vill munkarna att Arn ska få lära av den riktiga världen. Han sänds tillbaka till Arnäs. Under ett år är han utanför klostrets murar, han hinner på den korta tiden göra flera allvarliga synder. Bland annat dödar han tre människor.
Detta hade kyrkan överseende med men en annan sak hade de inte det med. Arn hade sex med en kvinna på granngården. Några månader senare hade han sex med hennes syster. Följden av dessa brott blev ett av de strängaste straff som fanns i Katolska kyrkan, 20 års bot och bannlysning. Man kom fram till att det skulle Arn göra mest nytta som korsriddare. Han gav sig iväg till Jerusalem. Det är där nästa bok tar vid.
Boken utspelar sig mellan år 1150 och 1167 då Arn reser iväg. Man ser boken som en film framför sig, den innehåller väldigt mycket adjektiv, men inte så mycket så att det känns överflödigt. Boken är väldigt genomtänkt, många av karaktärerna i boken har funnits i verkligheten och det är inte omöjligt att Arn också har funnits.
Arn Magnusson är vid 16 års ålder en ganska liten och spinkig pojke, han ser inte ut som en blivande tempelriddare. Detta är bara en fördel för honom, att vara underskattad. Det är inte många som är starkare än han och den ende som är bättre än han på att använda båge och svärd än han är hans lärare, Broder Guilbert.
Ett exempel ur boken på miljöbeskrivningar är följande: ”Det gick ett sus av förfäran genom de tusende församlade när man såg Emunds stora svärd singla iväg genom luften med hans högra han fortfarande vid fästet.” (Sida 291, rad 24-26)
Jag kan inte se någon röd tråd leda genom boken, boken är nog bara skriven för att underhålla. Ska det vara något som finns med genom hela boken så skulle det i så fall vara att man inte ska döma någon för utseendet och inte dra några förutfattade meningar.
Boken är skriven på ett mycket fängslande sätt, men ibland kan den vara ganska seg. Det kan vara till exempel långdragna beskrivningar om hur olika sysslor på klostret sköttes. Överlag är boken mycket välskriven och lätt att läsa. Man känner igen språket från andra böcker som Jan Guillou har skrivit.
Jag tycker att boken är ganska lättläst, kanske lite svår ibland. Man bör inte läsa den när man är för trött, då kan det vara svårt att hänga med. Jag rekommenderar den i stort sett till alla men den är nog roligast att läsa om man är lite historieintresserad. Boken får 8 av 10 möjliga.
Det har gjorts en tv-serie som är baserad på Arn-böckerna, Arns rike. Denna serie handlar egentligen inte om böckerna utan är mer som en dramatiserad dokumentär. Man mixar dokumentärfilm och action scener vid stora slag. Jan Guillou medverkar själv som berättare.
Det mesta av serien spelades in på Axevalla hed. Den nordiska mästaren i turnéspel spelade Arn Magnusson. För att få slagen att se så stora ut som möjligt klädde sig alla statister i blått, sen i rött och när de möttes delade man upp så att hälften var blåa och hälften röda.
Tekniskt sett är serien mycket intressant. Man har nämligen bara använt amatörkameror när man filmade den. De flesta tv-serier filmas med kameror som kostar över 200 000 kronor, en sådan här kamera kostar bara cirka 20 000 kronor. En annan intressant sak är att när man filmade de stora slagen så sprang et...